Vart är manligheten på väg?

På kontoret är det hela havet stormar, för tjejerna sitter vid tiokaffet och jämför längden på sina kejsarsnitt. Lena halar upp blusen och visar upp det längsta ärret. Det löper över naveln, från höger till vänster, av någon anledning.

"Vad hade du för läkare?" frågar jag. "Var hen inte nykter?"

"Jag var inte nykter", svarar Lena. "Så borta på droger och gas, alltså. Herregud, jag har aldrig mått bättre."

"Sluta säg hen", säger Marika. "Jag ryser när du låter som en DN-människa."

Så jag häller upp en kopp kaffe och försöker göra mig osynlig. Det går inte att hålla hög svansföring i ett sånt här sällskap, det kan bara sluta med tårar.

"Vart är manligheten på väg?" undrar Lena högljutt, med adress åt mitt håll.

"Förlåt att jag finns. Förlåt att jag bryr mig. Förlåt att jag ställde en fråga", säger jag.

"Så många förlåt, så lite förståelse från mitt håll", svarar Marika.

Jag går in till chefen och stänger dörren bakom mig.

"Helen, mina kollegor mobbar mig", försöker jag. "Det är svårt att andas i det här företagsklimatet."

"Hissa upp tröjan är du bussig", svarar chefen. "Jag vill se dina magrutor när jag pratar med dig."

"Men jag har inga magrutor."

"Då får du sparken, älskling."

/P