Framtiden

Idag blev det klart.
Jag har skrivit kontrakt med Damm Förlag.
De ger ut nästa roman.
Manuset är klart och överlämnat.
Reser bort nu.
Skriver vidare på en ny text.
Allt är gott.

P.

Mannen utan ryggrad

Samlar några recensioner/intervjuer som varit. Listan är inte komplett; en del saker finns inte att hitta på nätet, såsom intervjun i Amelia t ex.

Dagensbok

Bibliophilia

Bokberoende

Bokhora

Djungeltrumman

NWT

Interrupted fashion

Sexnolltvå

Popmani

Kulturbloggen

Läser och skriver nu. Finns på Twitter

Det går också att mejla till sthlmunderytan@gmail.com

En sovande cell på Rådmansgatan.

"Så här fungerar det; du sitter och väntar på att jag ringer."

Tystnaden i rummet. Knappt att jag andas.

"Det kan ta dagar, veckor. År. Men jag ringer. Du får ditt uppdrag, du utför det. Sedan skriver jag ut en in blanco cheque till dig och du kan fly till Bahamas eller månen eller till Gröne Jägaren."

Det finns något som tilltalar mig med Bahamas. Och månen. Och Gröne Jägaren. Och långt bak i mitt huvud så vet jag ju vilket av alternativen som det blir.

"Men under tiden. När jag sitter och väntar på ditt samtal. Vad lever jag på då?"

Han har så mycket hår i näsan. Det sticker ut ur näsborrarna. Varje strå fladdrar i hans fnysning.

"Skriv en bok. Ta med dig en dator och gör en skiva. Lås in dig med någon du älskar. Eller kör över femton kartonger med böcker du skulle vilja läsa. Lär dig ett språk. Ställ dit ett löpband och en motionscykel och köp några hantlar. Jag vill ha dig i form om du ska ha livet av någon. Men visst, jag kan beställa en Linas matkasse till dig en gång i veckan och så får du hushålla med det. Bara du förstår att jag drar det på din in blanco cheque."

"Det stämmer inte. Hur kan du dra av något på en sådan check?"

"Jag intecknar din själ. Jag hemsöker dig och hela din släkt i detta liv och även i nästa. Jag gräver upp dig ur graven och spetsar dig på närmsta gallergrind. Jag kokar soppa på dina ögon."

"Okej okej jag är med. Skicka en matkasse bara. Resten grejar jag själv."

"Ni mördare in spe är likadana allihop. Ingenting kan ni göra på egen hand, om det inte handlar om nåt kriminellt."

Jag tycker det känns lite magstarkt med moralkakor från just denne man, men jag håller tyst. Det verkar enklast. Sedan får jag nyckeln till lägenheten. Sedan är jag fri att gå. Nu är det bara att vänta.

Grannar i föreningen

När telefonen ringer klockan 03.45, inser jag att det var ett misstag att ta jobbet som ordförande i bostadsrättsföreningen. Jag blev varnad för Larsson på fjärde våningen, men jag viftade bort det bara; det var naivt.

"Hallå?"

"Det ligger ett monster under min säng som viskar" viskar Larsson på fyran.

"Det tror jag väl ändå inte."

"Du är inte här. Du kan inte veta. Monstret finns under min säng och det vill mig inte väl."

Och i media kan man läsa om att sjukvården medicinerar för mycket. Det stämmer inte. Sjukvården medicinerar för lite.

"Jag kommer."

Vet inte varför jag gör det. Men har inte hjärta att bara låta Larsson ligga där i skräck. Så jag tar på mig en morgonrock och går över. Knackar på dörren.

"Vem är det?" frågar Larsson.

Jag kväver en impuls att viska som ett monster.

"Det är bara jag. Som du precis ringde till."

"Gå härifrån. Jag har inget att säga dig."

"Men snälla rara söta Larsson..."

Tumult uppstår på Larssons sida av dörren. Jag hör dunsar och kvävda rop. Jag försöker titta in genom brevinkastet, men klämmer bara fingrarna. Så jag går därifrån. Hinner in genom min egen dörr, tänder i köket, brygger lite kaffe, sätter mig vid köksbordet och begrundar alltings jävlighet. Då ringer det igen.

"Jag har ett dött monster här i lägenheten" säger Larsson. "Jag fick den jäveln."

"Kan vi ta det här i morgon? Jag känner att det räcker nu."

"Du måste hjälpa mig att bli av med liket. Jag har en gammal persisk matta uppe på vinden som vi kan rulla in monstret i. Sedan kan vi köra ut i Hagaparken och dumpa kroppen."

"Jag kommer."

Vinballe

"Det svajar betänkligt numera" säger Janos och ser förtvivlad ut. "Kan inte dricka rött vin längre, det förstör potensen."

"Vad gör du då? Åt problemet, menar jag?"

"Har gått över till vitt vin. Och mellanöl."

"Hjälper det?"

"Nej."

"Jag är egentligen inte så säker på att har med färgen på den alkoholhaltiga drycken att göra" svarar jag. "Snarare har det med dessa mängder du häller i dig."

"Antyder du att jag har ett problem med sponken?"

"Nej inte jag. Men din vinballe gör det."

Janos har svårt att ta in detta. Han beställer en öl till av en bekymrad bartender.

"Ja ja ja, jag ska skära ner på mina barbesök."

"Sen har vi ju det här med att du är medelålders. Det är inte värdigt en människa i din ålder att ha supskulder."

"Va? Antyder du att jag är för gammal nu också?"

"Nej inte jag. Men din vinballe talar till dig. Lyssna på honom."

Bröllopsdag.

En kvinna sitter mitt emot sin man. De har varit gifta i tjugotvå år. Deras ansikten har börjat likna varandras med åren. Det skulle kunna vara något positivt. Hon sluter sina ögon, stänger in sig bakom ögonlocken.

"Du" säger hon. "Vilken färg har jag på ögonen?"

"Vad menar du?"

"Jag menar precis det jag frågar om. Vilken färg har jag på ögonen?"

Han fnyser åt henne. Säger inget. Men hon sitter tyst och väntar.

"Nu är du löjlig. Varför ska jag svara på det?"

"För att jag vill veta om du vet vilken färg jag har på ögonen."

"Dumt. De är gröna. Så? Nöjd nu?"

Hon slår upp ögonen och tittar rakt in i hans. Han blir osäker. Han ser henne i ögonen, men inte eftersom han är på jakt efter hennes själ, utan på grund av att han vill veta om han hade rätt. Det hade han inte. De är grå. Hennes ögon är gråblå.

"Ska vi ta notan?" säger hon.

Doom and gloom

Nere på Peppar har tiden stått stilla. Rolling Stones kommer alltid att vara Rolling Stones etc. etc. etc. för fyllona bakom baren; jag menar, varför någonsin spela någonting annat än Rolling Stones när nu Rolling Stones finns? Det är Stones nya singel Doom and gloom som går på repeat och servitriserna dansar faktiskt mellan borden. För tillfället är hela stället pyntat med Halloweengrejor och jag har lyckats sno åt mig ett bord tillsammans med Sara som är förtvivlad eftersom Henrik har lämnat henne.

"Jag är nog inte mycket till tröst, tyvärr" säger jag och försöker överrösta Mick Jagger i högtalarna. "Jag tycker att ölen är för dyr och stor, jag tycker att de kunde byta musik någon jävla gång på det här stället och jag tycker att folk trängs."

"Du, nu är det jag som är ledsen så du får ligga lite lågt" säger Sara.

Jag fyller munnen med bubbligt öl och stålsätter mig för att behöva lyssna på två timmars elände. Hur hamnade jag i det här. Jag menar, Sara och jag hade väl slutat umgås? Det lovade jag mig själv efter att ha genomlevt hennes skilsmässa med Lars. Jag passar inte som amatörpsykolog helt enkelt. Det jobbet borde alltid gå till någon annan. Jag är inte kvalificerad.

"Henrik har redan flyttat ut sina saker. Det är som att han aldrig har bott där. Min tandborste ser så ensam ut i tandborstglaset."

"Du har fina tänder" svarar jag.

"Men det är inte bara alla saker som är borta. Det är ju ett helt liv. Vänner. Bekantskaper. Social gemenskap. Plötsligt har jag så mycket tid."

"Du får ringa upp dina gamla vänner. Dina vänner, menar jag."

"Jag börjar på ruta noll igen. Det är tragiskt."

"Din startsträcka brukar vara mycket kort när en ny kille kommer in i ditt liv. Men jag vill inte skämta bort det här. Jag förstår att du är ledsen."

Vi får in mat och nya öl. Samtalet tystnar en stund. Doom and gloom börjar om i högtalarna.

"Det är en sak att han gjorde slut med mig, det får jag acceptera" säger Sara. "Men att han dessutom avföljer mig på Twitter, det sårar mig verkligen."

Vad gör du? Vad jobbar du med? Vem är du?

Sammy och jag ses inte så ofta nuförtiden. Han sitter mest på sitt rum och gör musik. Jag sitter på mitt och fantiserar. Så det blir inte så mycket tid över för annat. Men nu. Just idag sitter vi på Ritorno med varsin räkmacka och bryggkaffe.

"Det händer att jag dejtar en tjej" säger han. "Just nu gör jag det faktiskt."

"Grattis."

"Säg inte så. Det finns givetvis inget att fira. I hate myself and i want to die."

"Vem är hon? Vad jobbar hon med?"

"Fy fan vad tråkigt att fråga så. Alla i Stockholm gör samma sak. Det är så fruktansvärt viktigt att veta vad någon jobbar med och var dom bor och så vidare."

"Så vad jobbar hon med?"

"Hon är utbränd. Hon har gått in i väggen."

"Som du och jag alltså."

"Som du och jag."

"Vad gör ni på era dejter då?"

"Äter mat. Ligger. Lyssnar på musik. Pratar om litteratur. Jag hoppas kunna avsluta det snart."

"Varför då? Det låter ju som att ni har det härligt."

"Vi har inget gemensamt. Inget alls. Jag måste få slut på det snart, på ett snyggt sätt."

"Men ni är ju utbrända båda två. Det har ni gemensamt."

"Jo det förstås."

Dricker kaffe. Tar några tuggor. Hämtar en påtår.

"Fast ärligt talat" säger jag. "Jag är inte säker på att det räcker för att bygga en relation."

Bukfyllan är här för att stanna

När Erik och jag sitter på Chez Betty på Roslagsgatan i Stockholm och äter en middag, plockar han upp telefonen ur innerfickan på sin kavaj och visar mig en ny app som han har byggt och precis släppt.

"Det är en kaloriapp" säger han. "Folk vill veta hur mycket kalorier de stoppar i sig."

"Känns som att det redan finns hundra sådana appar" svarar jag.

Men nej. Så är det inte säger Erik. Hans app är bättre än de andra.

"Du plåtar bara av maten du ska äta. Inga konstigheter, det gör du ju ändå och lägger ut på instagram hela tiden. Men med min app så räknar telefonen ut hur många kalorier som ligger på tallriken, bara genom att analysera bilden du nyss har tagit."

"Va? Är det sant? Om det stämmer så är det ju genialt."

"Precis. Och så kan du ta en före- och efterbild också. Då håller appen reda på hur mycket du har fått i dig och kan varna när du uppnår XXXX antal kalorier på samma dag."

"Erik, du kommer bli miljonär."

"Ja, jag tar sju kronor per nedladdning och redan nu är det femtontusen människor som har laddat ner den. Det går fint det här."

"Men hur kan telefonen räkna ut kalorierna? Vad använder du för indata? Hur kan appen veta hur mycket kalorier potatismos innehåller?"

"Det är jag själv som har knappat in alla data. Jag har helt enkelt antagit att potatismos innehåller hundra kalorier. Svårare än så är det inte."

"Fast potatismos innehåller nog mer än hundra kalorier, tror du inte? Dessutom beror det ju också på hur mycket potatismos du har på tallriken."

"Folk vill bli lurade. Jag skänker dem glädje. Tänk vad glad du skulle bli om du slevar upp ett berg av potatismos och köttbullar och brunsås och så dricker du sju starköl till och så fotograferar du hela skiten och så berättar appen för dig att du bara har fått i dig trehundra kalorier när du är klar. Skulle inte du bli jätteglad då?"

"Jo det förstås."

"Där ser du! Människor vill bli glada och kunna unna sig och jag hjälper dem med det."

"Och så håller de vikten under tiden."

"Du borde ladda ner min app. Bara sju spänn som sagt."

Det blir inget familjeträd att bygga på, den här gången heller.

Han vaknade i gryningen av att han ejakulerade. Först förstod han inte. Sedan skämdes han, trots att han låg ensam. Så klev han upp och rev loss lakanet från sängen och slängde in det i tvättmaskinen. Morgonfåglarna, de tjattrade redan utanför fönstret. Hade inte hans kropp väckt honom, hade garanterat fåglarna gjort det någon minut senare. Han suckade.

Hon skulle inte komma tillbaka. Inte den här gången. Tre veckor nu. Det sjönk in, trots att han förbjöd det. Det sista hon planterade i honom innan hon gick, var hopp. Det var hon noga med, så att hon skulle kunna komma tillbaka och skörda när det beghagade henne. Jag behöver tänka på det här, men jag är nog säker. Så sa hon. Egentligen menade hon nog inget illa; det var så människor som bott för länge i Stockholm gjorde, rädda för att bli lämnade och övergivna, till och med när de själva övergav. Hon var skadad, som alla andra. Som han. Hur länge tänkte hon tänka? Hur länge var länge?

Deras sista dagar tillsammans hade varit en avskyvärd transportsträcka av tid. Hennes självbiografiska monologer som aldrig fick något (lyckligt) slut. Hans återhållsamma raseri som bara gav honom såriga läppar, tandavtrycken som fortfarande inte hade gått bort, så hårt hade han bitit sig själv. Kärleken som övergav dem innan de hade en chans att förstå vad som hänt. Därför att bultandet i tinningarna, pulsen som slog ut alla tankar, bara var en enträgen förkylning, bara en öroninflammation, bara en hjärntumör, eller kanske en vindpust med en föraning om en större storm som skulle komma, men aldrig att det var kärleken som gick sin väg, aldrig det.

"Jag har absolut inga råd att ge dig" sa den självgode vännen han egentligen inte ville träffa, nere på Ritorno.

"Det finns inget mer att hoppas på. Hon är borta."

"Jag pratar om att du läcker i sömnen."

Den här gången var han helt ensam, så mycket förstod han av deras samtal. Troligen hade han alltid varit det. Det gick inte att hålla på avstånd längre, så enkelt var det. Den självgode vännen summerade det åt honom.

"Men en sak kan jag i alla fall säga dig."

"Vad är det?"

"Det är inte alls ovanligt att själen dör före kroppen. Se dig omkring på på uteserveringen. Det ödet verkar ha drabbat de flesta som sitter här. Så du är i gott sällskap, menar jag."

Richard Yates, Revolutionary Road.

Jag måste prata med er om den här boken. Stockholm under ytan är ingen bokblogg, inte för tillfället i alla fall, men jag läser den här just nu och prosan i den är makalös, så återhållsamt enkelt och smärtsam och fasansfull. Filmen var mycket bra, den tog mig hårt, men texten är genial.

Temat i boken är hjärtlöst och hårt och sant fortfarande, trots att boken är skriven 1961. Det finns ingen anledning för mig att gå igenom handlingen, den känner alla redan till. Ett äktenskap går i bitar. Inga drömmar kan någonsin bli verklighet, inte egentligen.

Jag är golvad. Förstår inte hur mina texter ska kunna resa sig och stå på egna ben efter det här.

Höstlovsläsning

Är du fortfarande nyfiken på boken? Här finns en intervju där jag berättar lite mer: Mannen utan ryggrad.

Beställ den enklast på Adlibris, Bokus eller CDON.

Det kommer upp något färre texter just nu, eftersom jag tankar inspiration genom att läsa fantastiska böcker själv istället. Ordningen snart återställd.

/P

Dold agenda.

Ingen skrattar längre när vi sitter runt sängen och alla de där slangarna är inkörda i din kropp för att få den att fungera. Maskinerna tar mycket plats uppe vid huvudändan, vilket gör att vi som är här och besöker dig får sitta i en halvmåneformation runt sängen. Jag önskar jag satt närmare dig och kunde stryka bort de där svettiga hårtestarna från ditt ansikte. Att ingen skrattar förresten; varför skulle någon göra det? Det har aldrig funnits något att skratta åt, inte som jag minns det.

Som slutet på en film du aldrig borde ha sett färdigt. Du skulle ha gått och lagt dig istället, filmen var inte värd besväret. Jag skäms när jag tänker på att jag är den som känt dig kortast tid av alla som besöker dig. Jag har kanske inte ens rätt att vara här egentligen. Det finns andra som gör mer anspråk på dig, trots att din kropp mest är ett skal, en behållare för en sjukdom, en container med avfall inuti sig.

Fick en chock när jag anmälde mig i receptionen och där satt en sköterska bakom disken som följde med mig hem två veckor tidigare. Två främlingar som sökte tröst hos varandra, bara det gamla vanliga. Vi blev förvånade över att se varandra där på sjukhuset.

"Du sa att du jobbade på en PR-byrå."

"Man säger så mycket när man har druckit" svarade hon.

Hade du varit vid medvetande, skulle jag ha berättat det för dig. Även om du själv hävdar att du är en katolsk präst som avlagt kyskhetseden (numera), gissar jag att historien skulle ha roat dig. Men de andra människorna här runt sängen vet jag inget om, kan inte avgöra vilka de är eller vilka de vill vara. Jag vet min plats, jag tiger, ingen tittar ens åt mitt håll. De struntar i att jag är där, eller vill i alla fall ge skenet av att de struntar i det.

Varför chockerade det mig att finna sköterskan där? Kanske därför att jag trodde att vi kommit längre i dessa dagar. Att vi hade slutat ljuga för varandra, åtminstone när det inte behövdes. Hon hade fått följa med hem i vilket fall som helst, även om hon hade varit säkerhetsvakt. Men människan blir aldrig bättre än så här, jag vet att det är precis det du skulle säga om du kunde. Människan har inte mer att ge, men vi gör vad vi kan för att dölja det.

På vägen ut från sjukhuset blir jag besviken när jag upptäcker att hon inte sitter kvar. Hennes plats är tom. Jag kommer ut på parkeringsplatsen. Har glömt var jag parkerade bilen. Minns inte ens om jag körde till sjukhuset, eller om jag kanske gick. När jag fick beskedet på telefon så släppte jag allt jag hade för händerna. Det blev grått. Svart. Rött. Varför satt hon inte kvar? Jag bestämmer mig för att besöka dig redan i morgon igen, med dold agenda.

Toast.

Som när du vände upp och ner på brödrosten och skakade ut alla smulor som legat där i flera år och ruttnat, vidbränts, glömts bort. Det bildades en driva av äckligt gammalt bröd i diskhon och du stod och stirrade på det utan att kunna gå därifrån. Till sist öppnade du upp kranen och spolade bort det och det var i sista sekunden, för kräkreflexen hade börjat arbeta, hade du väntat lite till så hade du inte kunnat hålla det tillbaka.

"Jag kommer tillbaka och hämtar resten senare" sa han.

En resväska. Sin rock. Låskolven i dörren klickade till när han stängde om sig och var borta. Du var ensam med dina brödsmulor och ditt självhat. Och ändå var det bättre än att han var kvar. Allting var ännu värre när han var kvar. Så. Nu var det som det var.

Dina ögon anpassade sig till hans mörker. Så hade det varit i alla år. Det var hans lagar som gällde. Hans humör. Hans cirkel av vänner. Hans självcentrering. Först han. Sedan ingenting. Sedan han igen. Sedan du, möjligen. Om det var fullmåne.

Telefonen. Signalen. Att du svarade. Din far. Som sa att det var dags att rycka upp sig. Att det inte gick att trösta dig om du inte ville bli tröstad. Hur du inte orkade förklara någonting. Att detta var de första sekunderna på ditt nya liv. Liv. Hjärtat i bröstkorgen. Bevisligen bultade det. Kanske kunde det betyda något längre fram.

Det var hans brödrost. Det slog dig plötsligt. Du gjorde ren den, men han skulle komma och hämta den senare. Du slog på tv:n. Blev sittande i soffan. Ignorerade att du var hungrig. Fast sedan tvärtom; du blev sugen på en rostad macka. Det fanns vitt bröd i frysen. Du tog ut en skiva och stoppade ner den i brödrosten. Stod och väntade. Tänkte att du skulle köpa en ny brödrost när den här var hämtad.

Master Card funkar överallt

Och sedan köpte vi varsin flygbiljett och försvann iväg till Indonesien och kanske var det aldrig meningen att vi skulle komma tillbaka. Bli övervintrare. Bli sorgliga, utopier som backpackers såg upp till men aldrig skulle vilja efterlikna - inte på riktigt. Vi stod på den norra udden av Pulau Wee, där havet började och Indonesien definitivt tog slut och tänkte att det nog skulle gå att göra sig ett liv där. Fiska. Låna småpengar av andra turister. Sälja hantverk. Bygga en hydda. Checka ut.

Sedan kom George från U.K och han var snyggt skäggig och spelade gitarr nere på stranden som en Gud och slog mig i schack och gav dig långa ögonkast och allt sprack sönder där och då när du bestämde dig för att sitta uppe vid lägerelden när jag gick och la mig. Jag sov inte en sekund den natten. Låg och lyssnade på djungeln, letade efter dina fotsteg bland syrsornas lek. Men du kom aldrig.

Om du undrar hur jag har det i receptionen på bankkontoret jag arbetar så säger jag väl okej. Det går an. Bostadsrätten måste betalas. Min chef har just gett mig påökt. Det finns ingen där hemma som älskar mig så jag funderar på att skaffa katt.

Jag har tittat på din och Georges hemsida från Pulau Wee. Jag ser att ni verkar ha det fint. Det kommer mycket turister till er lilla strandrestaurang, jag har sett det i fotoalbumet ni har lagt upp. Du är så brun. Samma klara blick som förr. Jag har kvar ett halsband av snäckskal som du gjorde åt mig, minns du? Anledningen till att jag skriver det här, är för att jag hittade det igår i en byrålåda och satte på mig det och gick till jobbet med det kvar runt halsen. Fick skäll av chefen. Givetvis, så kan man inte se ut när man möter kunderna, det förstår jag ju. Inte på bank. På en strandrestaurang går det an, men inte på bank.

Kanske kommer jag och besöker er restaurang någon gång. Det vore trevligt att träffa dig. Och skaka hand med George. Men jag undrar, tar ni kort, eller måste jag ha med kontanter? Jag har ett Master Card. Funkar det?

Träda

En morgon låg frosten på biltaken. Jag hade förmånen att inte behöva gå ut; jag valde själv hur jag ville göra. Espressobryggaren på spisen tjöt när kaffet var klart. Det var signalen, den sa åt mig att stanna hemma.

"Det blir en lång vinter."

"Jo" svarade Niklas på telefon. "Men jag har en ny vinterrock."

"Då får vi se vem som vinner."

Jag beslöt mig för att beställa hem mat via nätet. Toapapper. Shampoo. Ett par böcker också. Förutom mjölk, fil, skinka och så vidare. Sedan stängde jag av telefonen och gav fan i alltsammans.

"Så kan du väl inte göra?" sa Niklas. Denna gång i ett mejl.

"Jag kommer ut i april. Jag känner mig som en igelkott."

Det är de åtta första veckorna som är jobbiga. Då kan ensamheten plåga en ibland. Det blir långa dagar och nätter. Svårt med motion också. Det blir mest armhävningar och sit ups. Fast sedan kom jag på att jag kunde beställa hem en motionscykel och ett löpband. Falukorv, ärtsoppa, folköl, Penthouse och ett löpband tack. Ställ det bara utanför dörren.

Efter åtta veckor hände något i huvudet. Tankarna tog slut. Jag blev tom, på ett positivt sätt. Det var bara jag där. Ingen annan. Hur ofta händer det? Niklas ringde på dörren ibland och ropade in genom brevlådan, men jag öppnade inte. Aldrig.

En morgon fanns inte frosten där längre. Träden fick knoppar. Jag tog en dusch och satte på mig skorna. Tog en kaffe på Rörstrandsgatan. Kände mig som en överlevare.

Life on Tellus

När slutade soluppgången att vara hjärtskärande? Minns du? Sträcker sig din tidsuppfattning så långt tillbaka? Du ringer och säger att det inte kan fortsätta så här. Inte längre. Du kan inte fortsätta att vara så stum i bröstet. Som om det inte finns någonting där, inga rester av något bättre, ingenting.

"Jag har varit hos läkaren fyra gånger senaste månaden. Det strålar ut i armen från hjärtat. Det sticker och gör ont. Jag åker in akut och de tar EKG och gör sina tester på mig och varje gång är det samma sak."

"Vadå?"

"Det är inte hjärtinfarkt. Det är ingenting."

"Ångest? Oro?"

"Det är bara ord. Det är ingenting."

Jag har svårt att förstå det, men du verkar så säker så jag har inget att sätta emot. Det är du som sitter där och känner ingenting. Amatörpsykologen i mig vill bygga en historia, hitta en förklaring. Men det är kanske inte mitt jobb.

Och kanske upplever jag det själv, fast inte lika starkt. När jag bläddrar i morgontidningen känner jag ingenting. Det är ju liv, fast ändå inte. Kanske är det inte rätt ord ens. Kärleken känns som en ingress och allt det andra som en punchline.

"Jag funderar över att hitta ett sätt att ta betalt för soluppgången" säger du. "Tänk om jag kunde få två spänn för varje soluppgång som en människa vill uppleva."

"Du skulle bli rik fort."

"Och för pengarna skulle jag köpa ångestdämpande mediciner."

Grannsämja

Jag hörde hur han slog henne. Jag hörde hur hon gick i golvet. Hon skrek. Han med. Runt klockan sju på kvällarna drog det igång. Då hade han fått i sig tillräckligt med vin för att ge sig på henne.

Våra middagar skars sönder av ljuden från lägenheten ovanför. Jag for upp från matbordet och vankade av och an, orolig, med alla sinnen på helspänn. Först en duns, ett slag, en smäll, ett skrik. Sedan helt tyst. Trettio sekunder. En minut. Sedan kunde det börja igen.

Jag ringde polisen. De ringde på min dörr.

"Ska ni inte ringa på hos den som misshandlar istället?" sa jag.

"Självklart. Det ska vi göra nu."

Under tiden hörde vi hur han gav henne ett knytnävsslag till. Eller, slaget hörde vi inte, men det fasansfulla skriket från den som fick ta emot det, kunde ingen missa. Då fick poliserna fart upp för trappan.

Öppna inte. Öppna inte.

Det var hon som ropade det. Till honom. Hon fick stryk men ville inte bli räddad. Jag har fortfarande svårt att förstå det, även om jag vet att det kan finnas sådana beskyddarinstinkter hos den som blir slagen, en symbios som är obegriplig.

Men han öppnade dörren och poliserna förde bort honom. När de passerade utanför min dörr, slet han sig loss för ett ögonblick och sparkade till handtaget.

Ge fan i andras liv. Sköt dig själv.

Jag hörde hur hon grät en trappa upp när allting tystnade. Jag kunde inte göra någonting. Jag satt en trappa ner och kände hur blodet rusade runt i kroppen. Tänkte på hur lyhört det var i huset.

Ur omvänt perspektiv

Här kommer en text, där en skrivande människa har vänt på mitt perspektiv. Det ursprungliga inlägget på Stockholm Under Ytan hette Great blow jobs, too.

Fint med läsare som spinner vidare och gör något eget. Här är Great blowjobs, too 2.0

Varför vi aldrig gifte oss.

Hon var en sån där som ville gå när det var tio minuter kvar av konserten. Bandet skulle precis komma in och göra sina extranummer och fortfarande hade vi inte fått höra vår låt. Då ryckte hon mig i armen.

"Du vi går nu. "

"Varför då?"

"Innan det blir kö i garderoben. Jag orkar inte stå i kön."

"Men det bästa är ju nu?"

Det var något jag inte förstod, sa hon. Vi hade sett bandet i nästan två timmar, vad gjorde då tio minuter mer eller mindre?

"Men det är ju det tio sista minuterna?" vädjade jag. "Det är ju då det är som bäst."

Hon tog brickorna och gick och hämtade ut jackorna. Jag såg klart extranumren. Det var fantastiskt. Bandet gav allt. De spelade vår låt. Sedan rusade jag efter henne och hittade henne vid utgången med jackorna ihopknycklade mellan hennes korslagda armar. Jag tog min och vi gick bort mot bussen.

"Var det bra?" frågade hon.

"Ja det var grymt...."

Två veckor senare gick vi på fotboll. Vårt lag spelade och det stod 2-2 och matchen böljade fram och tillbaka och det var sju minuter kvar innan domaren skulle blåsa av. Vårt lag låg på med sina sista krafter.

"Du vi går nu."

"Varför då?"

"Innan det blir kö vid utgången. Jag orkar inte stå i kön."

Så då gick vi. Vi hann precis utanför arenan och jag tänkte att det spelar ingen roll, inget mer kommer hända, matchen kommer sluta 2-2 och så är det bra med det. Då steg folkets jubel. Något av lagen gjorde ett mål, men det var omöjligt att förstå vilket.

Saker vi förlorade i elden

Som om allt vore förutbestämt. Desto hårdare jag höll dig; allt det där som de säger att man inte får göra. Det gjorde jag. Och det var sant som de sa. Du kom längre ifrån.

Du sa: Den här elden. Jag tycker om den. Räcker inte det?

Jag sa: Nej. Det kan aldrig räcka. Vad finns där bakom?

Du sa: Måste du besvara varje fråga med ytterligare en fråga?

Jag sa: Ja? Eller, måste jag det, tycker du?

Så först brann vi av kärlek. Jag vill gärna använda det ordet, om du tillåter. Sedan av något annat, något fulare. Och allt gick förlorat. Som det alltid gör, är det inte så. Inget kan få vara i evighet, eller ens i en människas liv. Därför att det är förutbestämt att det måste vittra sönder, eller som i vårt fall, brinna ner.

Jag har slutat sitta i soffan hos terapeuten. Hon kostar åttahundra för fyrtiofem minuter en gång i veckan och hon tycker att vi ska göra en plan för mina närmaste tre år, ungefär så lång tid säger hon att jag behöver gå hos henne. Jag vill göra en avbetalningsplan hos Kronofogden, inget annat. Det säger jag till henne och då hotar hon mig med fyra år i soffan istället.

Ska inte skämta bort det här. Vi hade något, så var det ju. Jag har inget bra namn för det, men jag vet precis när det försvann.

Jag sa: I samma ögonblick som du kom in i mitt liv så började jag sakna dig.

Du sa: Precis. Det är därför det aldrig kan fungera. Det måste du förstå.

Saker vi förlorade i elden. Jag går omkring och letar efter dem ännu. Har nog inget bättre för mig.

strax efter frukost, 08:20

Ibland älskade jag. Ibland inte. Oftast både och, samtidigt. Det var kanske det svåraste att förklara. Även om det givetvis var likadant för henne. Men det hade hon inte förmåga att förstå, inte just då. För henne var allt en enda lång kärlek och när hon inte kunde känna den så tvingade hon sig att känna den.

Jag pratade faktiskt om det där. Berättade att det var som att kliva in och ur olika rum och att det var omöjligt att befinna sig i hela lägenheten samtidigt. Då fick jag alltid höra att jag ville göra slut och det var lika bra att jag bara sa det rakt ut och så vidare. Så givetvis var det enklare att tiga tills det var för sent.

Jag skriver om det i Mannen utan ryggrad; hur fjäderlätta flyttarna var med bara två resväskor och att det var viktigt för mig att aldrig äga mer saker än vad som rymdes i de väskorna. Så att det skulle vara enkelt till uppbrott. Aldrig sitta fast. Herregud, jag lurade verkligen mig själv under alla de där åren och jag lurade också min omgivning. Det var spelets regler.

Det är som Leonard Cohen sjunger; att allt har sprickor och det är därför ljuset kan komma in. Jag tycker om att tänka på det viset, men jag begriper att det är en tanke som tar lång tid att sjunka in. Den är knappast tänkbar runt tjugo. Man får snällt vänta på den insikten. Att skavankerna tillför något som man med tiden inte vill vara utan.

Mer än så är det inte. Det handlar om att åldras. Det är sant, jag springer några mil i veckan och försöker hålla vinet i schack - konsumtionen menar jag - och allt går tillbaka till att jag vill försöka orka se mig i spegeln om morgonen när jag borstar tänderna och kunna tänka att det är okej, jag duger (med lite hjälp) och det är bra som det är. Jag måste ha en stark rygg och en stark mage, så att jag orkar sitta på röven sex timmar om dagen framför datorn och skriva en ny bok. Underskatta aldrig ett gott sittfläsk, som min lärare på litterär gestaltning alltid sa, samtidigt som hon daskade sig själv i stjärten.

Undrar om man kan dö av underskattning?

Skriv! Skriv! Skriv!

Du läste böcker som en besatt och hoppades på det bästa. Alla andra vägar var stängda för dig. Du hade hankat dig fram i så många år på den breda vägen, den som alla tar, för att betala ditt hem, din konsumtion, dina barn, dina försäkringar och allt det där som du inte visste hur det hade hamnat i ditt liv. Du jobbade och betalade. Och hade en föreställning om att det var nödvändigt. Sedan kom Patricia Highsmith. Tjugo år för sent kom hon. Men ändå.

"Numera kan man leva tills man är 120" sa Kaj. "Ät Turkisk yoghurt."

"Turkisk Yoghurt och Fernet Branca" svarade du. "Man överlever på det."

Patricia Highsmiths berättelser förklarade ett och annat om litteratur. Det gick utmärkt att kasta alla fina ord överbord och bara koncentrera sig på en bra historia. Den var viktigare än allt annat och plötsligt började bitarna falla på plats. De litterära verkstäderna kunde dra åt helvete. Det fanns en egen röst långt där inne att ta hand om. Den hade varit försvunnen så länge, men långsamt vaknade den till liv och tog över.

"Sörj inte de boktkastade 20 åren" sa Kaj. "Se dem som utbildning."

"Det finns människor som inte ens är 20 år gamla som läser den här bloggen" svarade du. "Försök få dem att förstå det, grabben."

Det finaste av allt var att det inte längre spelade någon roll om hösten kom eller gick. Planen fanns där plötsligt och romaner skrevs bäst inomhus. En ny tid kunde börja.

Utan ord för tillfället

Befinner mig i Budapest. Med min bror.

Moralens väktare.

Gubbjävlar

Du minns din allra första Lionel Richie-koncert och hur du sedan nynnade dig över hela Södermalm i hans sällskap, det måste ha varit till Say you, say me, och på ett sätt hade du aldrig lämnat hennes rum, flickrummet där ni upptäckte varandras kroppar med just den låten på repeat. Kanske var du tretton eller fjorton den gången och hennes mamma knackade hela tiden på dörren och ville komma in för att kontrollera exakt hur hårt du jobbade på att få in dina händer under hennes tröja, men Lionel räddade alltid tillställningen, för Say you, say me var en ballad och sedan att ni råkade ligga i sängen och dansa tryckare, det var modernt, det var det nya, det var så ni sa till henne och hon trodde såklart inte på ett smack av det där, men en sak hade du och mamman gemensamt (förutom kärleken till dottern) - ni älskade båda Lionel Richie.

Tjugofem år senare sprang Lionel in på scenen och det var något med hans ansikte; han såg yngre ut än du mindes honom, ja till och med yngre än dig själv, något stämde inte med det där leendet som han körde upp på storbildsskärmar bakom sig och gick på som den värsta presidentvalskampanj, trots att det bara handlade om att frälsa en publik i två timmar. Egentligen var det helt malplacé och att tanterna längst fram faktiskt kastade upp sina trosor till honom, kvinnor som nästa dag skulle gå tillbaka till sina receptioner och bankkontor och sucka över att chefen var en tråkmåns etcetera etcetera; det gjorde inte saken bättre. Du visste inte vem du var längre, när du stod mitt bland dem och ännu mindre förstod Lionel vad du gjorde där bland dem. Han tänkte kanske att du var en förvirrad bögpojke som växt upp till man men ändå behållt pojken inom dig - vilket i och för sig var vackert gjort av dig, inte tal om det, men ändå helt fel bland de där kvinnorna som hade varit inne på Ticnet tre sekunder efter det att biljetterna släpptes så att de säkert fick troskastarplatserna för åttahundra spänn. Du hade också varit inne tre sekunder efter att biljetterna släppts. Du ville också sitta på troskastarplats.

Undrar vad den flickan gör idag. Hon med flickrummet och mamman. Du tittade efter mamman på koncerten, men det var befängt. Trettontusen människor i ett nedsläckt Globen. Vad fan tänkte du med? Dessutom tjugofem år senare och mamman var kanske inte en sådan som åkte till Stockholm för att se Lionel från den lilla staden femtio mil därifrån. Hon kanske inte ens levde längre. Cancer. En bilolycka. Vad som helst. Du tittade efter henne och du såg ingenting. På Götgatan gick fyllona på rad. Du halkade in på Pelikan fastän du inte borde och där satt Knausgård vid ett bord och du ville hinna först, du ville sätta dig där, för du var lika mycket gubbjävel som han var och det ville du berätta för honom, men en annan man kom före och han ville inte hälsa, han gick rakt fram och slog Knausgård i ansiktet med sitt ölglas och tumult uppstod. Du försvann därifrån. Tog tunnelbanan hemåt, till Fridhemsplan. Så fort du kom innanför dörren slog du på stereon och lät Lionel vagga dig till sömns. Du tänkte att flickan med flickrummet och mamman fick öppna upp det hela, men det var Lionel som var grande finale och att Knausgård aldrig borde ha skrivit de där böckerna.

Hataren & älskaren.

Minns hur du brukade gå ner på varje ny person som vågade visa sig i baren. De andra tyckte det var tragiskt, men jag var inte lika säker. Dina ögon tindrade för mycket för att jag på allvar skulle bli orolig. Kanske var det bara en fas i ditt liv, jag vet inte.

"Jag kör en Listerine och en vodkashot efteråt."

Själv tog jag milslånga promenader över hela staden, lyssnade på musik i lurarna och kapslade in mig själv. Blev nästan irriterad om någon ringde. Ville som vanligt vara ifred.

"Kan man säga att du hatar människor och jag älskar dem?" frågade du mig.

"Jag vet inte. Jag hatar inte. Men jag är inte säker på att du älskar heller."

"Jag har bara lätt att få kontakt med nya människor. Det är inte mer än så."

"Fast du måste ju inte göra det där. Du kan ju bara bjuda på en drink och tvinga dem att lyssna på dig en stund."

Alla mina skor blev snedgådda efter ett halvår, så mycket gick jag. Södermalm, Kungsholmen, City och så vidare. Det fanns inte en gata jag inte hade besökt, passerat, lämnat bakom mig. Allt var bara så meningslöst, jag hade verkligen inget bättre för mig än att gå. Och gå. Och gå.

"Du är för fan nihilist" sa du.

"Jag försöker sluta upp med det klädsamma självföraktet, det är allt."

"Om du är kvar här om ett år så ringer jag polisen. Eller klipper till dig."

Jag tittade på dig. En förväntansfull människa stod bakom dig och väntade på att du skulle se honom. Det var hans tur.

"Det samma" sa jag. "Du behöver också gå vidare."

Skön rockstjärna

Och de sköna rockpapporna lämnar sina barn på dagis och om något barn gråter så har de all tid i världen att stanna kvar på gården och trösta, tills barnet är glatt igen, för de är sköna rockpappor med all tid i världen. Just den morgonen har de all tid i världen och fröknarna som står runt omkring, beredda att ta över när som helst, som om den sköna rockpappan kommer att tappa sitt barn i asfalten och fröknarna räknar med det, de är beredda, de tindrar runt den sköna rockpappan, men han klarar sig galant, inga problem, barnet gråter färdigt och springer sedan lycklig iväg och leker med sina kompisar borta i klätterställningen och fröknarna tycker att den sköna rockpappan är så himla fin som stannade kvar och tröstade färdigt. Så borde alla pappor göra, tycker de. Och just den här morgonen kunde rockpappan göra det, men det är bara ett problem som fröknarna glömmer, och det är att den sköna rockpappan inte kommer att kunna lämna eller hämta i morgon, för då är han i en annan stad och ska spela och sedan är det ännu en stad efter det och sedan är det ännu en stad efter det och så där håller det på. Så den sköna rockpappan med de snygga blåjeansen och kedjan som går mellan jeansen och plånboken i bakfickan, han lämnar sitt barn två gånger i månaden när han råkar vara i Stockholm och har all tid i världen att göra det. Resten av tiden lämnar och hämtar mamma. Fast det är ju inte den sköna rockpappans fel, det är inte han som har skrivit reglerna, det är så här det ser ut i samhället och snubbarna som kommer rusande i kostym med sina gråtande barn och bara lämnar över dem till närmaste fröken - en fröken, ingenting annat - och sedan rusar iväg till sina kontorssysslor och viktiga möten och presentationer, de är inte lika sköna, de kan aldrig bli sköna rockpappor och så vidare och så vidare.

Spotify ställde till det för oss alla. Plötsligt hade vi inga inkomster längre utan fick ge oss ut på vägarna gång på gång för att få ihop till hyran. Vad skulle vi göra? Det är inte vi som har skrivit reglerna. Oktober-Stockholm ligger krispigt under mina fötter och jag gör den vanliga promenaden bort mot Odenplan och undviker blicken hos varje stressad pendlare som är på väg mot sitt, jag kommer aldrig få redan på vad det är, jag vill kanske inte veta, men herregud, men herregud, säger min fru, om du ska kunna skriva ännu en bok så måste du vara nyfiken! du måste vilja veta vart alla är på väg för det är exakt just det du måste berätta. Men jag ringer upp alla jag känner i rockbranschen från förr och säger hej finns det något ledigt jobb som gitarrist hos er eller kan jag bara bära era förstärkare eller åtminstone få komma ner i replokalen och kolla när ni repar och killarna säger tiderna är annorlunda, det är inte som när du höll på, vi är sköna rockpappor nu med familjer, vi har skurit ner på spriten och vi söker alla kompmusikerjobb bakom någon yngre förmåga så vi kan fakturera våra fyratusen per kväll och vara hemma lite mera, vi har inget jobb åt dig.

Okej okej okej, säger jag till Glasburen när vi sitter framför spritberget på Tranan, så vad är meningen med alltsammans? Men jag får inget svar. Glasburen kan inte svaret på den frågan. Min högsta dröm här i livet är att en gång, bara en gång under min levnad, få vara en skön rockpappa. Så säger jag till honom. Han skakar misstroget på huvudet. Min högsta dröm här i livet, är att du en gång, bara en endaste gång, beställer in två gin & tonic till oss och håller käft. Så säger Glasburen till mig.

Balladen om Victor Schantz

Vi satt på Babylon och såg hur varje ansikte ständigt var det samma. Som en del av inredningen.

"Vi är ju också här" sa Saga. "Vi är också två inventarier."

Så var det ju. Åren byttes ut i kalendern, men egentligen var det inte så mycket mer. Någon fick barn. En annan flyttade bort. En tredje gjorde karriär.

"Jag har sagt upp DN" sa Saga.

"Varför då?"

"Jag tycker att det dunsar så i brevlådan i gryningen. Jag vaknar av det och sedan kan jag inte somna om."

"Kärring."

"Ja. Jag är en DN-kärring på Babylon. Men snart är jag bara en kärring på Babylon i alla fall."

"Minns du när drinkarna var goda här?"

"Nej."

"Bra. Det var en utslagsfråga. Du har kvalificerat dig för ännu ett år."

Sedan tog vi tunnelbanan bort till Sankt Eriksplan. Oktoberhimlen hängde över oss. I det lilla grillbåset framför Handelsbanken stod Dregen och väntade på en korv. Han såg ledsen ut och jag klandrade honom inte. Det jag visste om honom, var att han satt och metade på en sten utanför stan tio månader om året, om han inte var i L.A och provspelade för R.A.T.T.

"Jag funderar på om det ens är lönt att jag följer med dig hem" sa Saga till mig.

"Jag har så dåligt med frukost. Och min DN dunsar i brevlådan."

"Ringer du mig?"

"Vi får se."

Nonsens.

Jag hatar verkligen när man ser en film och den verkligt coola filmsnutten som du såg i trailern, har blivit bortklippt och du har inga vänner och inget jobb.

"Det kunde varit värre" säger Melker.

Men han har fel. Det vet han ju själv att han har. För om man betalar hundra spänn för att se filmen och någon har använt avklipparfingret på fel ställe. Ja då är det liksom kört.

Sedan efter helgen blir det långsamt vardag igen och innan du vet vad som händer så är du mitt inne i en måndag utan mening eller mål och den där bokhyllan i sovrummet som reser sig framför dig, som en vägg, som ett berg, får dig nästan att inte kunna andas.

"Mitt rekord är elva kaffe latte på en och samma dag" säger Melker.

"Fast det är ju bara dumt? Är det inte."

"Inte om du frågar mig. Jag gick från café till café och beställde. Benchmarketing liksom. Fast jag var risig i kistan två veckor efteråt."

Inga vänner som sagt. Men Melker finns alltid där, på någon trottoarservering. Första stället att leta på är alltid Ritorno. Sitta och skriva dikter vid trettio års ålder. What the fuck.

"Du borde starta en bokcirkel. Komma ut lite" säger Melker. "Och sluta svära så förbannat."

"En bokcirkel? Med vilka? Och vad skulle vi läsa?"

"Jag vet inte. Läs Karolina Ramqvist. Eller en klassiker."

Men jag går alltså och ser en film istället. Och blir snuvad på trailern.

Ridå.

Text från Popmani

En recension i fina lilla Popmani.

Tack alla läsare som hör av sig, efter att ha läst. Er feedback betyder massor.

Fler som tycker.

Här finns en recension på bloggen SEX NOLL TVÅ.

Vi hörs, vi syns.

Sunday lovers

Har slutat titta dig i ansiktet. Ditt leende hänger inte ihop med dina ögon. Något går förlorat däremellan, men det är svårt att beskriva exakt vad det är. Jag gör mig inga illusioner i alla fall, vilket jag själv ibland berömmer mig för.

Mjölken är slut och jag borde resa mig upp och hämta ett nytt paket ur kylskåpet. Jag är i och för sig inte säker på att någon av oss har handlat ny. Visst skulle jag kunna fråga dig innan jag reser mig upp, men det känns säkrast att låta bli. Man vet ju inte vad man kan få för svar. Det känns också säkrast att bara sitta kvar. Inte lämna stolen, inte nu.

När jag sprang i Karlbergsparken igår stötte jag ihop med hela AIK:s startelva som var ute och joggade. När de hade sprungit förbi, vände jag om i femtio meter och sprang med dem i tåget. För ett kort ögonblick kände jag mig delaktig. Sedan förbjöd hjärtat mig att fortsätta; det sprängde så hårt i bröstet och hotade mig med att ge upp under trädkronorna. Jag föll ner på knä och spottade blod.

Egentligen borde jag väl berätta den lilla anekdoten för dig. Du skulle ju egentligen tycka om att höra den. Men du har fastnat i nya skivan av Taken by trees och sitter uppflugen på din stol med Svenska Dagbladet och en grandios kopp kaffe som aldrig verkar ta slut. Hur gör du för att få kaffet att räcka så länge? Det är verkligen en av dina paradgrenar. Jag har ägnat ett halvt liv åt att försöka knäcka den gåtan.

Så klär jag på mig. Ljudlöst. I vår garderob. Väljer mellan ljusblå skjorta och kavaj, eller kanske bara en tjock tröja eftersom det ändå är söndag. Hunden står och flämtar vid mina knän. Jag drar på mig din jacka och kopplar hunden. Gör mig redo för att gå ut med den. Eller om det är hunden som går ut med mig, jag vet inte.

Recension

Fick en fin recension på bloggen Interruptedfashion.

Läs den och läs gärna boken.

/P

En sekund mellan sekunderna.

När läkaren ringer efter en rutinkontroll och säger att du måste komma in. Eller när du går rakt ut i övergångsstället och plötsligt ser bussen. Din första kyss. Sista gången ni ser varandra på en gata i Bangkok. Soluppgången på Andamanöarna. Första gången du smakar sardeller. När du är sexton och går på AC/DC. Dina läppar som omsluter honom en sista gång. Ett glas vatten på ett lyxhotell efter att ha gått vilse i öknen. När du öppnar kuvertet och har blivit antagen. Kärleken som inte får plats i bröstet. I samma ögonblick som en skuggfigur försöker våldta dig i en mörk gränd. När du blir vald sist på gymnastiken. När du spelar final på Roland Garros. Alla rätt på provet. Hennes glasklara strålkastarögon som riktas mot dig. Den gången du köper de perfekta skorna. Får drömjobbet. Sätter dig på ett flyg till Påskön. Vinner tolv miljoner på lotto. Din fru reser sig upp från frukostbordet och säger att hon ligger med någon annan. När ditt barn klagar över huvudsmärtor och läkarna får en mycket bekymrad min. Eller när din bästa vän simmar ut i sjön och inte har kommit tillbaka efter en timme. När en roadie lutar sig över staketet och frågar om du vill följa med backstage och träffa bandet som precis har gått av scen. Smaken av smultron när våren går över i sommar. Daggvått gräs utanför sommarstugan när resten av familjen sover. Ditt första kärleksbrev, oavsett om du skriver det eller läser det. När du sänker ner dina föräldrar i jorden. Första gången på Manhattan. Den första klunken vin som rinner ner i strupen på dig. Eller när du läst klart Främlingen av Camus och själv vill börja skriva. Den gången du blir rånad och misshandlad. I hennes flickrum när hon tar av sig kläderna. När någon säger jag kan inte göra det utan dig. I kylrummet på restaurangen när dörren går i baklås. Din första cigarett. Ditt sista inkassobrev. Horisonten långt därborta när du står vid relingen och spejar och önskar att vem som helst kunde se dig just där och då. När ni förseglar er vänskap med en simpel skål i ett kök och båda tror på det. När gitarrsolot plötsligt sitter. Den gången du sålde din första tavla. Eller när blixten slog ner i flygplanet ovanför Atlanten. När läkaren ringer efter en rutinkontroll och säger att du måste komma in. Det kan inte vänta.

En familj som alla andra

"Det finns bara en sak som jag avskyr mer än moderater och det är AIK:are."

Min syster stirrar rakt på pappa när hon säger det. Han lägger långsamt ner besticken på bordet och tar upp sin tygservett ur knäet och torkar sig i mungiporna.

"Med tanke på att jag är bådadera, så är det en väldigt provocerande sak att säga" säger han.

"Du och jag har aldrig riktigt gillat varandra" fortsätter hon.

"Du blir aldrig framgångsrik om du ska prata på det där sättet."

"Vem säger att jag måste bli framgångsrik? Jag kanske vill gå ner mig snarare. Bli crackhora."

Min syster tar i från tårna. Jag har sett det förut. Hon kan inte hålla sig från att göra det, när vi äter middag med pappa. Om han blir ledsen så visar han det inte. Hans blick är stenhård. Jag förlorar mig ut i tanken, bort från middagsbordet och vår familj, låter ögonen vila på konsten som hänger på väggarna och samlar damm i de tysta rummen. Jag undrar varför pappa envisas med att bo kvar här.

"Daniel" säger min far och tittar på mig. "Säg åt din syster."

"Blanda inte in mig. Jag vill bara ha lite mer slottsstek."

Kalla det en överlevnadsstrategi. Jag går undan. Jag är den döende elefanten som vill vara ifred när jag förblöder. Vad de andra djuren gör, angår mig inte. Det är så jag vill ha det.

"Hur gick det till när jag fick er två som barn?" säger pappa högt för sig själv.

"Du stoppade in kuken två gånger och så kom vi" säger min syster.

Hon ser pragmatiskt på saken, så att säga. Pappa ger upp och reser sig och lämnar rummet.

"Jag tycker du är för hård mot honom" säger jag till henne.

"Jag vet. Jag ångrar mig alltid efteråt. Men han vet ju att jag hatar slottsstek. Varför måste han bjuda på det varje gång vi är här?"

Samlaren

Du stod i bryggan på gymet, tills kroppen bad dig om förlåtelse. Musklerna brände, allt kraft var förbrukad men du fortsatte plåga dig själv, du grät nästan av smärtan och ändå var det inte tillräckligt. Efteråt, när du föll ihop under din egen kroppsvikt och låg stilla på mattan och stirrade upp i taket, upplevde du några sekunders rening. Kanske. Men det skulle inte vara, det visste du. I duschen stod du under så varmt vatten det bara var möjligt. Smärtan igen. Ändå önskade du att vattnet kunde vara varmare, bränna dig mer, ta bort dina tankar.

När du joggade över Västerbron och himlen var blå likt en svetslåga. Taken och tornen i morgondis. Hon fanns där ute någonstans. Men du hade inte tillträde till den världen längre. Du hade själv tänt eld på bron. En dag fick hon äntligen nog. Jag minns att jag gratulerade henne stilla, tyst inuti mitt huvud, när du berättade det. Visst såg jag deltagande ut och undrade hur du mådde, men egentligen visste jag att hon gjorde helt rätt som lät dig gå.

"Jag samlar på erfarenheter" sa du. "Fast just den här erfarenheten hade jag kunnat vara utan."

Du fick kalla det vad du ville för mig. Jag såg aldrig dina eländiga försök till att såra andra människor som erfarenheter. Vi lärde oss ingenting på det. Inte vi. Inte du.

"Ingen kommer någonsin att älska dig uppriktigt" sa jag.

"Jag vet. Jag vet."

"Du tror att du vet det, men det gör du inte. Vänta bara tills det har gått ett par år till. Då börjar du kanske snudda vid vetskapen."

Jag lät dig också gå. Stod och tittade efter dig på Östgötagatan. Tänkte på dig senare samma dag, tänkte på dig som en samlare. Fast inte någon som samlar på erfarenheter. Du samlade på sår. En sårsamlare. En människa full av små sår som alla läker. Fast skorporna sitter löst och såren kan lätt gå upp igen. Troligen hade du så många att de till sist skulle bilda ett stort, som aldrig kunde läka. Så tänkte jag på dig.

Bo i tredje hand

Det var först när du återvände som jag började sakna dig. Innan dess hade jag aldrig märkt att du var försvunnen. Det är märkligt. Att först inse att du hade varit borta, när du var tillbaka.

Hur kunde åsynen av dig fylla rummen med sådan tomhet? Jag kunde inte prata med dig om det. Det hade givetvis sårat dig för mycket. Du behövde värme nu när du var tillbaka, men själv insåg jag att jag inte var rätt person att ge dig det. Din återkomst gjorde det tydligt för mig att du inte längre hade en plats i mitt liv.

"Är du inte glad att se mig?" sa du.

"Jo" ljög jag.

Jag fick ett par ögon vid födseln som är sämst på att ljuga. Du läste mig direkt. Ett par timmar senare var du borta. Det tog inte längre tid för dig att packa ner dina saker. Jag satt tyst i soffan och låtsades inte om dig. Läste bok. Hade svårt att koncentrera mig. Du slamrade med porslin.

Ser dig på gatan ibland. En gång vart tredje år ser jag dig. Vet inte om du ser mig. Vi hälsar aldrig. Kanske är du fortfarande arg, fast det tror jag inte. Du har väl bara gått vidare med ditt liv. Kanske finns det någon som älskar dig, fast det tror jag inte heller.

Great blow jobs, too.

Cyklar ner för Rörstrandsgatan, på väg till Systemet, mataffären, kanske banken om jag hinner. Det sitter folk på varenda stol på trottoarserveringarna. Solen borde inte kunna värma på det här viset, så här sent på året.

"Du kan raka bort den där skäggstubben" skriker jag åt caféägaren på Mellqvist när jag cyklar förbi. "Vintern är inte här ännu."

Han gör tummen upp och går gissningsvis rakt in på personaltoaletten och gör slag i saken. Han brukar lyssna på vad jag säger. Jag parkerar cykeln utanför Systembolaget. Där, bakom kassan, står hon jag en gång levde mitt liv med. Jag tar en nummerlapp. Jag förstår inte hur det går till, men jag hamnar i hennes kassa, givetvis.

"Jag skulle vilja ha tolv flaskor Chablis och trettiosex burkar Falcon."

"Något mer?"

"Ja när du ändå tar upp det så behöver jag två helor bättre gin. Och en flaska whisky också tack. Du vet vilket märke jag föredrar."

Hon plockar ihop min beställning. Det tar tid. Sedan betalar jag. Packar mödosamt ner allt i kassar och i en medhavd kartong. Ber om en extra påse, fast jag redan har betalat. Får det. Allt går så ändlöst långsamt under tystnad.

"Hur ska du få hem allt det där?" säger hon till sist.

"Jag hade hoppats du skulle fråga mig hur jag mår."

"Ska jag ringa efter en taxi?"

"Ser jag ut som en människa som åker taxi? Va? Gör jag det?"

"Ja?"

"Nej jag cyklar hem med hälften nu och så kommer jag tillbaka och hämtar resten om du kan förvara det bakom kassan åt mig så länge."

Så kommer jag ut på trottoaren och upptäcker att min cykel har blivit stulen på den korta tid jag varit inne på Systemet. Så då får jag gå in till henne igen och ändå be henne ringa efter en bil. Hon får alltid rätt till sist. Jag är för medgörlig. Det blir som hon vill. Kanske var det därför hon lämnade mig.

Bartömning i ett redan tomt hus

Det var den första oktober och något helt annat än det du tidigare kände till skulle börja. Det kalla höstregnet tog med sig det sista av september och nu var du helt på egen hand.

"Jag längtar efter att lyssna på vad jag egentligen vill" sa du. "Inte längre bara göra det förväntade."

"Det kan jag förstå" sa jag.

"Vill röra mig ur fläcken."

Du hade varit så sträng mot dig själv. Bara sett till försörjningsbördan. Tänkt amorteringar. Haft själen vid sidan av.

"Jag lärde mig i alla fall en sak på bokmässan" sa du.

"Vad då?"

"Att jag menar det på riktigt. Hela industrin känns jobbig, men jag tar den, det är värt det om jag får skriva och ge ut böcker."

"Och hur gör du med amorteringarna?"

"Jag har börjat köpa trisslotter."

"Bra. Det är en plan."

Då var det som min mor sa en gång i tiden: Två gånger i ditt liv ställs allting på ända. Två gånger gäller inte längre de gamla lagarna. Allt du visste, allt du lärt dig, slås ut. Sedan måste du bygga en ny grund igen att stå på. Det är inget unikt för dig. Det händer alla människor. Och händer det inte en människa under hennes livstid så är hon ingen människa.

"Det här är min första gång" sa du.

"Jag trodde det var din andra. Att du skulle få vila efter det här."

"Nej så är det inte. Det finns alltid mer skit bakom nästa hörn. Fast säg det inte högt så att curlingföräldrarna hör det."

Bokmässan

Kort vecka i Stockholm. Packar en liten väska. Beger mig ner till firmafesten för bokbranschen. Finns i förlagets monter flera timmar, alla fyra dagar. Kom förbi och säg hej om du är där.

Bokförlaget och min pressansvariga, når du enklast på press@bokforlaget.se

Twittrar från Bokmässan här.

Romanen köper du enklast på Adlibris.

Bokförlagets hemsida: Norlén & Slottner. Där kan du också länka dig vidare till de recensioner som Mannen utan ryggrad har fått.

Jag pratar om boken kl 12:00 i Värmlandsmontern, söndagen 30/9.

Mer info om Bokmässan hittar du här.

Jag har satt ihop ett soundtrack till Mannen utan ryggrad.

/Peo B.

Det här som började så bra

Du var älskare till en gift kvinna. Hon kunde aldrig bli din och först kändes det tryggt att det var på det viset, men långsamt så blev längtan till saknad och allt det där. Det är ju så det blir efter ett tag. Omöjligt att hålla alla känslor i schack. Saker förflyttar sig och befinner sig plötsligt inte där du trodde de skulle göra. Det är spelets tjusning.

"Och förbannelse" måste du tillägga.

Fast jag vet det. Du behöver inte berätta det för mig. Men jag ser i dina ögon att den insikten precis har sjunkit in. Hon kommer aldrig att släppa in dig hela vägen. Du får nöja dig med att besöka henne i lönndom när han är bortrest.

"Och nu får jag inte ens det längre" säger du.

Det är bra. Egentligen är det bara bra. Så du kan komma över henne någon gång. Gå vidare till nästa människa som kanske är beredd på dig på riktigt.

"Fast det vill jag inte."

I ett svagt ögonblick hoppades jag på att jag skulle få dig tillbaka. Att vi kunde börja ses igen. Bara dricka en kopp kaffe på Hornspuckeln. Ta en promenad längs Söder Mälarstrand. Prata som vi gjorde förr, innan du gav bort allt.

"Det blir duell. Som förr i tiden. Jag utmanar honom på duell."

Han är en mäktig fiende. Han har sina kreditkort. Processen blir kort. Om du - mot förmodan - skulle lyckas skada honom och röja honom ur vägen, får du bara en ännu mäktigare fiende i henne. Hon har ditt hjärta.

Du försvinner ner längs Hornsgatan. Jag känner mig som en moralkaka. Vågar inte tänka på vad du känner dig som.

Lagkänslan, teamet, glädjen.

Vi tänker oss ett kontor. Det går omkring människor där. Om du frågar någon eller några av dem varför de befinner sig där så kommer de alla att svara olika. Det ser ut som liv på avstånd, det gör det, med rörelse mellan skrivborden och mätbara mål uppsatta på väggarna. Det händer att folk går på lunch tillsammans.

Det finns en småaktighet vid kopiatormaskinen. Fast det är egentligen fel beskrivning. Småaktigheten är bara ett ointresse. Det är mänskligt. Naturligt. Frågan är hur det skulle kunna vara på något annat vis. Åren som går. Semestrarna som aldrig, och alltid, kommer tillbaka med sin egna punktlighet. Det finns ingen att klandra.

"Och amorteringarna går bra?" säger lustigkurren och är överlycklig för att han bytt ut "bilen" mot "amorteringarna".

Det är i alla fall något. Det är okej. Vi kan skratta åt det, visst. Vi kan göra allt som står i vår makt för att få tiden att gå, passera så obemärkt som det bara är möjligt.

"Det finns andra saker här i livet än amorteringar" säger nästa stolle.

"Som vadå?" säger lustigkurren.

Och då finner sig inte stolle nummer två tillräckligt fort. Skämtet - eller allvaret - uteblir. Ögonblicket finns inte längre. Allt syre har lämnat rummet. Kopiatorn är det enda som låter. Någon tänker att det bara är trettio år kvar tills hen får gå hem för gott.

"Vad ska bli det bästa med att få gå i pension?"

"Det måste vara att få göra sina bankärenden mitt på dagen."

"Men dina bankärenden gör du väl via datorn nu för tiden?"

"Jo. Men jag kan fortfarande göra dem mitt på dagen om jag vill, när jag är pensionär."

Svensk långfilm när den är som bäst

Jag vet inte om man kan säga att tiderna förändras. Finns ens tid? Är inte allt bara en summa av händelser du måste igenom innan det tar slut? Warum all this black stuff och allt det där.

”Det var enklare att vara man förr” säger du. ”Numera är vi reducerade till gnällspikar.”

”Med all rätt” svarar jag.

”Hur kan du säga så? Du sprider förtal om 50 % av mänskligheten.”

”Är vi verkligen så många? Fy fan.”

”Så vad vill du då?” frågar du mig.

”Jag drömmer om en planet fylld med kvinnor. Inget annat.”

”Det där kan man göra en film på.”

Så gick det till när vårt första manus blev verklighet.

Booze versus Sex

Du hade hela tiden lurat dig själv. Eller så var det kanske inte; du visste inte bättre. Du trodde verkligen att du hade blivit frisk. I själva verket bytte du bara ett missbruk mot ett annat.

”Det är ganska vanligt att man gör så” sa jag när vi sågs på Sturehof en kväll efter arbetet.

”Hur?”

”Man slutar dricka sprit. Håller upp i flera månader. Suget släpper. Man börjar tänka sammanhängande tankar. Och friskförklarar sig själv.”

”Fast jag har ju slutat dricka. Det är sant.”

”Jag tror dig och det är bra. Men du har börjat missbruka sex i stället.”

”Jag kan inte rå för att jag träffar alla dessa pojkar som begär mig.”

”Tro mig. Det kan du.”

Du tittade på mig. Log inte. Petade bland dina ostron. Jag kände mig ledsen för att ta ha tagit drömmen ifrån dig. Men jag visste inte vad jag skulle göra annars; jag såg ju att ditt missbruk bara hade bytt skepnad.

”Så vad är lösningen på alltsammans? Att flytta ut i en stuga i skogen?”

”Vet du, jag tror du skulle hitta något att missbruka där också. Grankottar, om inte annat.”

”Du är verkligen till stor hjälp.”

”Hur går det i terapin?”

”Jag har lagt av. Vi inledde ett förhållande på hans soffa och sedan var jag tvungen att sluta gå hos honom.”

Intervju

Här har ni en intervju med Stockholm Under Ytan, aka Peo Bengtsson, aka Mannen utan ryggrad.

HÄR.

För gammal vänskaps skull

En efter en försvinner vännerna. Går in i sina nyinköpta hus och låser dörren från insidan. Byter telefoner när de byter företag att arbeta på, glömmer att skicka sina nya nummer, låter tiden passera, hoppas att det inte märks, att det inte känns, följer tvserier, amorterar, fostrar barn, träffar sin släkt, bråkar med sina syskon, köper in sig i vingårdar i Provence, får lådor med vin skickat hem till sina hus, avnjuter flaskorna under kökslampan vid köksbordet, skriver inlägg på twitter om hur gott allting var, kanske till och med lägger ut en bild på middagen.

Går från att läsa Charles Bukowski till Läckberg. Gömmer undan sina Spiritualizedskivor. Säljer dem på loppis för en femma styck. Funderar på att börja köpa konst. Lära sig lite i taget. Ser färdigt Tin cup när den går på Fyran; lovar sin äkta hälft att inte avslöja det för någon, men berättar det ändå på måndagsfikan på kontoret. Köper trisslotter. Handlar skor på postorder. Fem par. Skickar tillbaka tre. Bokar in after works men ställer in i sista stund. Funderar på att köpa en motionscykel. Äger Nokia-aktier. Befruktar den de älskar. Får friska barn. Har videofilmat minst en solnedgång.

Det värsta är att vi lurar varandra på sms. Säger att allt kommer tillbaka en vacker dag. Senare, när vi är klara med allt. Då. Åker vi till London en weekend. Äter middagar. Går i skivaffärer.

På väg till jobbet kan jag inte hålla mig längre. Jag går fram till busschauffören.

"Hur många år har du kört mig mellan dessa två hållplatser?"

"Jag vet inte" svarar han. "Minst sju."

Minst sju. Som att hålla andan och lyckas med det. Som att måla ögon på ögonlocken och lyckas lura alla att vi är vakna. Som att ge upp i onödan, trots att ingen kräver det.

"Jag har ingen ursäkt" säger busschauffören. "Jag bara gör det."

"Samma här" svarar jag. "Jag bara gör."

"Någon måste ju."

Aptit på livet

Erik väntar på Tranan. Jag är tio minuter försenad.

”Det är säkert två år sedan vi var här senast” säger han. ”Och så är du sen.”

”Har du beställt?”

Erik nickar. Vi får in sallad och vin. Han ser trött ut. Jag kommenterar det.

”Jag har alltid varit en missbrukare. Har det i mig. Genom åren har jag missbrukat en mängd olika saker:
Sprit. Mat. Kvinnor. Kläder. Så självklart är jag trött.”

”Okej. Jag vet det. Jag förstår det, nu när du säger det. Du har genen. Så vad missbrukar du just nu då?”

”Sport.”

”Du menar att du sitter uppe hela nätterna och glor på sport?”

”Nej. Jag utövar sport. Springer. Klättar. Lyfter skrot.”

”Det låter ju ändå rätt sunt.”

”Ja tack och lov använder jag missbrukargenen på rätt sätt för tillfället. Jag är glad för varje dag som det är på det viset.”

”Runt hörnet väntar säkert tyngre saker.”

”Det gör det alltid” säger Erik.

Vi sitter tysta en stund. Sedan kommer maten. Jag får Moules och Erik får Biff Rydberg, råraka, sex ostron, en ny karaff rödvin, extra pommes frites och en stor sallad.

”Jag bad om att få in allt samtidigt” säger han. ”Älskar när det är mycket mat på bordet.”

”Missbrukargenen, säger du. Du har den under kontroll alltså.”

”Det är bara för att jag tränar så hårt som jag kan äta så här. Det förstår du väl?”

Bikt 1

Egentligen struntar jag både i rockmusik och litteratur och resor och allt det där som jag brunnit för i hela mitt liv. När jag var barn och för första gången kunde formulera en tanke om vad jag ville bli, så var det faktiskt dansare jag drömde om att leva som när jag blev äldre. Jag vet att man inte kan tro det, om man någonsin drabbas av olyckan att tvingas se mig på ett dansgolv. Men det är min egentliga dröm.

"Lägg av" säger Patrik. "Du vill helst spela final i Öppna franska om du får välja."

Nej Patrik. Jag vill dansa. Svälta mig, träna tio timmar om dagen, somna i min egen svett. Det är nog Fame som ställde till det för mig. Jag såg den serien och älskade den. Det kan inte bli mer banalt.

Därför lyssnar jag på en massa musik som det egentligen inte går att erkänna att jag lyssnar på. Jag gör det bara i lurarna när jag är ute och springer - förutom just idag när jag skriver den här texten, för då sprang jag en mil och lyssnade på Refused - där och då, när jag springer och är ensam i mina tankar så lyssnar jag på all den där hitlistemusiken som är så bra att dansa till.

Om man är dansare, alltså.

Recension

Här kommer en recension på Mannen utan ryggrad.

http://www.djungeltrumman.se/rebecca/tag/Mannen%20utan%20ryggrad

En perfekt storm

Jag tänker inte ljuga: Det fanns en tid när din kärlek var alla smärtlindringars moder. En perfekt storm, med oss i mitten, och Stockholm som rasade runt omkring oss. Jag behövde ingenting av det där längre. Jag behövde dig.

Visst var det klantigt av mig att bli full på en kräftskiva och ringa upp mina bandmedlemmar under rusets gång och avsluta alltsammans. Det hade vi alla kunnat klara oss utan. Men det var mitt sätt att äntligen ta i botten. Du var min nya sanning och jag tänkte byta bort allt jag tidigare kände till mot dina kyssar. Då ingick det i konceptet att bränna de sista trasiga broarna.

Vi är äldre nu och på något vis har inte andra sidan av stormen träffat oss ännu. Vi befinner oss fortfarande mitt i ögat. Jag ser hur de vi älskar drabbas av sorg och sjukdomar och håller ihop trots allt, men även det är ju bara en tidsfråga. Livet måste väl ha sin beskärda delar av allt, så vi får se vem som inte längre orkar. Jag vet inte. Det är som vanligt. Jag vet inte.

Din kärlek är inte längre alla smärtlindringars moder. Den är större än så. Den är själva smärtan, fast givetvis allt annat också. Så självklart går du vid min sida även om du befinner dig i Paris eller Oslo. Jag pratar med dig ofta, nästan mer än vad jag gör i verkligheten. Orden stannar i mitt huvud, men jag säger dem till skuggan bredvid mig. Det kanske är fel, jag vet inte. Det är som vanligt. Jag vet inte.

Mannen utan ryggrad var historien. Nästa berättelse måste bli framtiden. Eller nuet.

Du dör inte den här gången heller

"Det är cancer" säger läkaren.

"Cancer?"

"Ja? Men det är inget att bekymra sig för."

Jag har suttit i ett väntrum. Känt hur fläcken på ryggen kliar. Hon har undersökt ryggen. Det tar exakt trettio sekunder. Sedan säger hon att det är cancer.

"Du får en tid om en månad. Du kommer hit. Vi skär bort det och lägger dig under en lampa i tio minuter. Sen är cancern borta."

"Ja det låter ju inte så farligt."

"Du kommer klara dig. Däremot ska du önska dig liknande somrar som den vi precis haft i fortsättningen. Återfallsrisken för såna som dig är hög."

"Såna som mig."

"Sjuttiotalister med svaga nerver som har rest runt i Asien med era ryggsäckar i flera år och aldrig smörjt in er. Jag kan typen."

"Ta fram kniven bara. Skär bort fläcken på ryggen."

"Vi ses om en månad. Du kommer inte att dö."

Tystnaden i september

Hon skrev en bok om oss. Varken mer eller mindre. Ingen förstod riktigt varför; våra liv var inte särskilt intressanta. Inte mer än någon annans, i ett annat uppdiktat land. Men hon gjorde det i alla fall; skrev en roman på fyrahundra sidor och hängde ut oss alla. Med våra riktiga namn och personligheter.

”Ta inte illa upp” sa hon. ”Hade inte jag gjort det, så hade du gjort det själv.”

Men jag hade inte sittfläsket för att klara av det. Eller disciplinen. Eller ens viljan. Jag ville mest sitta i ett hörn och dricka kaffe och låtsas vara svårmodig författare. Jag fick kärlek den vägen. Folk ville bli lurade.

Hon försvann ut på bokturné och plötsligt såg jag henne hos Babel. Hon fick frågor av Jessika Gedin. Det såg trevligt ut. Men jag förstod inte vad de pratade om. Jag kände inte igen mig i svaren.

”Finns de här människorna på riktigt?” frågade Jessika Gedin.

”Ja” svarade hon.

Men det fick stå för henne. Jag var inte arg, även om hon beskrev mig som ett känslokallt as som bara brydde mig om Amaronevin och William Faulkner. Hur man nu kan vara ett känslokallt as om man bryr sig om just det. I vilket fall som helst så fanns boken där ute, levde sitt liv, och hon följde bara med vågen. Jag klandrade inte henne för det. Jag hade gjort samma sak själv.

”Där ser du” sa hon.

”Okej då. Jag är mest sur för att jag inte hann först.”

”Du kan skriva uppföljaren.”

”Nej jag sitter nog kvar i mitt hörn.”

Tryggheten i att aldrig göra något. Att inte agera. Jag hade inte mycket, men jag hade i alla fall det. Jag borde ha tyckt att det var sorgligt, men inte ens det kunde jag känna.

Mannen utan ryggrad is out there

Nu på Adlibris.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186859498

Skivor till kaffet.

Här kommer soundtracket till Mannen utan ryggrad. Enjoy.

Mannen utan ryggrad

Kyrkogården på Norrmalm

Jag undrar om man kan säga att det tillhör allmänbildningen att ha genomgått en hjärttransplantation. I så fall känner jag en person som är allmänbildad.

Det är väl precis så här det är att åldras. Människorna runtomkring går sönder, gör fel saker, gör sina närmaste ont, slutar prata, slutar lyssna, begraver sina kroppar under lager av kläder och gör sig redo för vintern. Och vintern känns alltid som en livstid på Kumla-anstalten.

Fast att bli av med hjärtat och få ett annat - inte ett nytt - men ett annat, tillhör kanske ändå överkursen på allmänbildningen. Då är det vanligare med hudsprickor av kylan. Eller istappar som faller från taken och borrar sig in i fontanellen på dagpendlarna. Eller bara att tåget är försenat och att människorna missar sina middagar med sina familjer.

Jag vet inte.

Det var helt sjukt i augusti, i Falkenberg. Jag satt ensam i den där stugan och gjorde mitt jobb, tog mig an texten i mitt huvud, försakade mina barn för att skriva, cyklade någon mil bland fälten och de vattensjuka ängarna. För så var det, varje äng var vattensjuk efter allt regnande. Och då såg jag flyttfåglarna. De var redan på väg. Jag tänkte men det är ju bara augusti, fast fåglarna visste något som inte jag gjorde.

Det har ingenting att göra med någonting. Allt smälter samman. Jag letar fortfarande efter en bestående inriktning, men jag har inte någon ungdom att skylla på. Blir kanske aldrig färdig.

"Blir du färdig tror du?" frågar jag min vän med sitt nya hjärta.

"Innan jag fick hjärtat så var jag färdig. Men inte nu längre. Allt börjar om."

Allt börjar om. Med stelare leder. Men allt börjar om. Det är som på löpbandet. Du står där dag ut och dag in och sedan är din mage platt och du går ut och firar med en god middag och vin. Den bakfyllan du upplever dagen efter, gör att du bara måste ha lunch på Mc Donalds. Ja, sen dröjer det två veckor innan du börjar springa igen. Du kom liksom av dig. Allt börjar om.

"Jag är inte folkskygg" säger min kollega när vi sitter på Sosta och dricker espresso. "Jag är folkilsk."

"Flytta ut på landsbygden" svarar jag. "Där får du vara ifred."

"Jo. Fast den jag är mest arg på är mig själv" svarar kollegan.

Och då kanske det är bättre att stanna bland folk. Vad vet jag.

På Bokus

http://www.bokus.com/bok/9789186859497/mannen-utan-ryggrad/

Hantverkarsex

Jag kommer hem en timme för tidigt från jobbet och hittar Z i säng med två snickare. Det känns sådär, för det är jag som har hittat snickarna på offerta för att de ska platsbygga en ny bokhylla åt mig.

"Där du kan få plats med alla dina fiiiiina böcker" säger Z. "Så att folk som kommer hem till dig ser hur många fiiiiiiina böcker du har läst."

Jag fattar inte varför Z måste ligga med dem i min säng. Hon kunde väl ha ställt upp sig i badkaret bara. Nu blir det jag som måste tvätta rent, jag vet det.

Snickarna får bråttom därifrån och jag beklagar att Z inte känner likadant. Hon borde också vara borta på två röda. Men hon hittar inte sin AC/DC-tisha.

"Jag kan inte gå utan den" säger hon. "Den är original från turnén 1980."

"Back in black är en frukstansvärt bra skiva, det måste jag ge dig" säger jag.

"Deras bästa" svarar Z.

"Kanske det. Fast synd på sångaren."

Z går från rum till rum och letar efter sin tisha. Jag kan inte förstå att hon inte hittar den. Vad har de sysslat med i min lägenhet egentligen? Till sist är hon ute ur lägenheten. Jag går in i rummet där den platsbyggda bokhyllan är lämnad i all hast. Det blev en halv hylla. Inte mer. Jag loggar in på offerta och lägger ut ett nytt sökuppdrag, efter nya hantverkare.

Öppet brev till Hjältarna

Bokförlaget kom hem till mig igår med tre kartonger av romanen.

"Här. Skriv nu."

Jag ska inte göra det onödigt stort, men jag fick faktiskt ont i handleden av att signera dem. Det är otroligt roligt att ni har valt att köpa boken via bokförlagets hemsida. Jag vet inte hur jag ska tacka er. Boken kommer på måndag eller tisdag i era brevlådor. Sjukskriv er, dra ner persiennerna, stäng av telefonerna och så vidare. Sträckläs. Sedan skickar ni in era reklamationer till mig på sthlmunderytan@gmail.com

På onsdag finns den på Adlibris och Bokus etc. Vill ändå på detta enkla vis säga att jag såg er alla, igår i mitt kök, ni fanns där i kartongerna och jag var så glad. Önskar jag kunde åka hem till er en och en och överlämna boken personligen.

/Peo

Cat Stevens överlever oss alla

Det börjar med Cat Power men slutar alltid med Cat Stevens. Jag tänker att jag måste gå vidare, men ända sedan den gången i öknen utanför kibbutz Grofit, så är Cat Stevens min. Han passade perfekt i lurarna där ute.

Två färger: Röd sand. Blå himmel.

Vi bodde fyra och fyra i rummen på kibbutzen. Om man hade sällskap, fick man gå rätt ut i öknen för att knulla. Annars fick man inte vara ifred. Och där ute, i öknen, fanns flugorna. Så det var rätt mödosamt att få till det. Men givetvis värt det.

Nu känns det som att Cat Power har gjort en bra skiva igen i alla fall. Men jag ramlade över på Cat Stevens den här morgonen också. Håller mig ifrån hitsen. Går på de där tidiga skivorna som ingen har hört. De gillar jag.

Googlade kibbutzen härom dagen. Fick upp bilder på folk som är där nu. De sitter nere i volontärbaren och pratar om samma saker som jag en gång gjorde. Det ser jag. Så visst, jag erkänner, det blir lite av en melankolisk morgon som jag plågar er med. Låt oss hoppas att det inte upprepas. Men när Cat Stevens väl har fått fäste, kan det vara svårt att ta sig ur.

Om det kommer fler sådana här texter, vänligen ring Indie-polisen.

Mon amour

Det gick en dag. Det gick två. Men ingenting hände. Tack och lov hade september bestämt sig för att bli varm. Det var alltid något. Tyckte jag i alla fall.

”Snart är det lika mörkt utomhus som inuti” sa du.

Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Jag visste ju att sjukdomen åt dig, men jag hade inga verktyg för att förhindra den processen. Varför dröjde läkarna med att återkomma? Vad var det som var så svårt att hitta? Dina armar, dina armveck, de var rödprickiga efter alla nålstick. Det borde räcka för att kunna hitta något.

”Hur många liter av ditt blod har de tagit?”

”Jag vet inte” svarade du. ”De kommer hit och öppnar kranen ibland och hämtar så mycket som de ska bara.”

”Det spelar ju ingen roll. Bara de kan göra dig frisk.”

”Men det kan de nog inte. Jag ser det i deras ögon.”

Jag tog bussen hem. Lämnade dig där som vanligt. Kopplade på tunnelseendet. Köpte mjölk till kaffet. Z gav mig inte en lugn stund. Hon kom över och klädde av sig.

”Sluta” sa jag. ”Det är fredag.”

Så hon klädde på sig igen. Sedan satt vi på balkongen och tittade på sotarna som jobbade på taket på andra sidan gården. Svarta siluetter. Z satt i skuggan, jag kunde inte se hennes ansikte. Men jag anade hennes sammanbitna ansiktsdrag. Som skuggor, de också. Vet inte hur länge vi satt så. Tysta. Plötsligt ringde mobiltelefonen. Jag såg på displayen att det var från sjukhuset.

Bokrecension

Här finns en recension på Mannen utan ryggrad.

http://booksri.wordpress.com/2012/09/05/mannen-utan-ryggrad-peo-bengtsson-2/

Camus Främlingen

Främlingen var den första boken som fullständigt golvade mig. Jag räknar inte in mina Charles Bukowski-excesser, mina somrar som femtonåring i Ulf Lundells sällskap vid havet i Falkenberg, eller ens Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien (som tog mig hårt och som jag vet att jag måste läsa om snart). Alla de där böckerna, eskapismen hos John Fante, svärtan hos Faulkner osv osv, ingenting var i närheten av Främlingen av Camus.

Simon och jag läste den sida vid sida uppe i bergen i Nepal. Vi låg på femtusen meters höjd och läste högt för varandra på kvällarna, utmattade efter en hel dags vandring.

"Är det språket eller är det bara höjdsjuka jag känner?" frågade jag honom.

"Det är nog den där jävla boken" svarade Simon. "Den är ju som en slägga rakt i ansiktet."

Resten av den resan gick ut på att förklara för Simon varför det inte var lönt att ens någonsin försöka skriva egna böcker. Främlingen var ju redan skriven. Och så kan man ju tänka om man vill. Eller så låter man det vara.

Sedan gick jag en kurs i skrivande och gick fullständigt vilse i en massa onödig poesi och dramatik och det tog mig flera år att skaka av mig den skiten, som inte gav mig ett smack. Återigen var det Maz som räddade mig och drog mig upp ur omskrivningsträsket, där ingen mening är längre än fyra ord och ingenting betyder vad man tror att det ska göra. Jag blev satt på rock-rehab och det tackar jag Malte för idag.

Från ingenstans börjar jag nu tänka på en kille i Halmstad som jag har glömt namnet på. Hans högsta önskan var att starta ett speedmetal-band med dubbla baskaggar.

"Varför dubbla baskaggar?" frågade jag.

"Det känns som att allt bara går snabbare då. Och jag behöver snabbare. Den här stan är för långsam."

Han skrev av fraser från sina skivkonvolut med Anthrax och Slayer och blandade bara runt orden och satte ihop dem till nya meningar som han kunde sjunga med sitt band. Ingen hörde ändå ett ord och även om vi hade gjort det; jag vet inte. Det var okej. Det var dubbla baskaggar.

Om jag någonsin träffar honom igen, ska jag tipsa honom om Främlingen, om han inte redan har läst den. Jag fick rock-rehab. Han kan få litteratur-rehab.

Bret Easton Ellis

Jag fick American Psycho av Andreas, som hade hittat den i en bokhög nere i trappen. Någon som flyttade ställde ut en kartong med pocketböcker som grannarna fick ta och där låg den.

"Jag vet inte om den är bra eller dålig" sa han. "Men kan inte du läsa den och berätta det för mig?"

Jag fasade lite för våldsscenerna som var så omtalade. Minns hur helt fel människor på min gymnasieskola läste den boken och gottade ner sig i blodet och ondskan. Jag vågade inte sitta brevid Reneé i skolmatsalen, när han var klar med boken. Det var något med hans ögon som var förändrat och jag ville inte ta reda på vad det var. Men han gick efter mig i korridoren, skrek efter mig.

"Fattar du? Det är helt sjukt! Du måste höra vad som hände."

Fast det ville jag inte. Inte då. Men nu, femton år senare kändes det ok. Jag var redo att läsa boken, sist på bollen och så vidare. Men ändå.

Det har skrivits så mycket om den boken. Jag behöver inte göra det. Egentligen vill jag bara säga att jag läste den och förstod hur jobbig, genial, iskall och ibland rolig den boken är. Den kastade mig ut i ett läsande igen, efter några års tystnad, när jag inte orkade gå in i en bokhandel. Jag kunde inte begripa vad en uppdiktad historia skulle kunna ge mig. Jag var trött på det, på samma sätt som jag ibland blev trött på musik när vi spelade i Maz. (Det kunde gå veckor utan att jag somnade till Pavement, vilket jag på den tiden var tvungen att hålla tyst om inför de andra, om jag inte ville få sparken från bandet.)

Långt senare, efter American Psycho, startade jag Stockholm Under Ytan. Och efter några dagar fick jag mitt första hatmejl.

Vilken skit du skriver. Du tror väl för fan inte att du är Bret Easton Ellis?

Det är nog det finaste hatmejl jag någonsin fått. Ingen hatare har ens varit i närheten av sådant smicker efteråt.

Debutroman

Det är alltid svårt med den första boken. Debutromanen. Som vi har suttit och pratat om den genom åren. Många har varit kallade, till och med utvalda, men det har stannat därvid.

”Jag tror inte jag känner som någon som har fullföljt ett romanprojekt hela vägen” säger Lisa när vi sitter på Ritorno och fikar.

”Jag känner en kille som har skrivit sju ofullständiga böcker” svarar jag.

”Vadå ofullständiga?”

”Han har kommit halvvägs på dem. Sedan tröttnat.”

”Hur gjorde du?” frågar hon mig.

”För att skriva färdigt menar du?”

Lisa nickar.

”Jag önskar att det fanns en formel för debutromaner. Det gör det kanske. Men jag stängde bara av allt annat i ett par veckor eller månader. Och så skrev jag den.”

”Vad händer nu?”

”Efter den första boken måste det komma en andra. Vi får se.”

”Vad hände med de där ofullbordade böckerna som din kompis skrev?”

”Det är det enda vi pratar om när vi ses. Hur han ska skriva färdigt någon av dem. Vilken som helst.”

”Du kanske kan skriva en bok om att skriva böcker?”

”Fy fan. Såna finns det redan massor av. Vet inte om någon hjälper.”

Lisa ser lite ledsen ut. Hon önskar nog att det fanns en formel, en väg att följa. På ett sätt önskar jag det också. Även om jag har fått lära mig att man ska vara försiktig med vad man önskar, för önskningar kan bli verklighet.

Idag är snart långt borta

En kvinna i min ålder kommer in på Seven Eleven. Hennes ögon. Så trötta. Jag förstår att hon har sovit utomhus i natt. Det sitter löv och kvistar klistrade mot hennes rygg och hon luktar illa, mögel, förmultning.

Han bakom kassan häller upp en kaffe åt henne. Hon tar den och ställer sig bredvid mig. Vi står där, stirrar ut genom glasrutan, på Sveavägen. Jag skäms för min Pradakostym. Varför valde jag den just idag?

Mitt största problem i går, var om jag skulle börja läsa Patricia Highsmith eller Bret Easton Ellis, nu när jag börjar bli sugen på en bok igen. Jag sköt upp det beslutet och somnade istället. Det är september nu. Hon har ingen jacka. Även om de andra uteliggarna lämnar henne ifred så kommer inte kylan att göra det.

Z skickar ett mess. The Hold Steady kommer till Stockholm!

Jag avslutar min kaffe och hoppar upp på cykeln. Bilarna. Caféerna som precis ska öppna. Hundägarna som gör morgonpromenad. Den sista kroggästen som försöker hitta en taxi. Allt är som vanligt. Så här är det varje morgon.

Svarar henne när jag står vid ett rödlyse. Jag vill inte gå. Hold Steady känns länge sedan.

Det mesta känns länge sedan. Det blir fort länge sedan, vad jag än gör.

Kackerlacka

Pengarna är slut. Det är söndag morgon och jag har ingen frukost. I skafferiet har jag cornflakes, mjöl och inte så mycket mer. I kylen; filmjölk.

Jag skickar ett mess till min förläggare. Nu svälter jag. Precis som du vill ha det.

Går ut på balkongen och synar kastanjeträdet som står utanför. Funderar på att klättra upp i det och plocka ner de taggiga gröna bollarna. Steka dem i stekpannan till frukost. Telefonen piper till.

Det är ditt eget fel. Du kunde ha skrivit en kioskvältare. Men du skrev en bok om ett rockband på nittiotalet, där du hänger ut en massa människor som finns på rikigt och så kryddade du det hela med en trasig kärlekshistoria. Herregud.

Jag inser att Pamela, min förläggare, inte kommer hjälpa mig med födan. Det låter från skafferiet. Det rör på sig därinne. Jag öppnar dörren. Ett par kackerlackor rasslar iväg och gömmer sig i skuggorna. Jag hade hoppats på att slippa det här.

Stänger försiktigt dörren. Det blir lugnt. Kackerlackorna vågar sig fram igen. Jag har ett durkslag i handen. Sliter snabbt upp dörren och kackerlackorna hinner inte undan. Jag lägger durkslaget över dem. Fångst.

Plockar fram en stavmixer. Tar det sista av filmjölken och häller upp i en plastbytta. Sedan en tidning in mellan skafferihyllan och durkslaget, så att kackerlackorna inte kan smita. Lyfter ut alltihop till diskbänken. Lyfter på durkslaget och krossar kackerlackorna. Slänger ner de döda kropparna i filmjölken och mixar allt med stavmixern. Dricker smoothie. Skickar ett mess till min förläggare.

Nu äter jag limboorganismer.

Pamela svarar mig.

Jag vet inte vad det betyder. Men jag sätter in femhundra i morgon.

Jag borde ha blivit rörmokare. Eller melonplockare på kibbutz. Eller dj. Eller bankdirektör. Eller basist i ett band.

Vi sitter och käkar varsin bulle på Espresso House. Det går förbi folk utanför fönstret som jag ser varje dag och jag tänker att jag måste ha lagt ner minst hundra tusen på Espresso House vid det här laget.

"Fem år har jag gått hit fem dagar i veckan" säger jag till Pamela, min förläggare.

"Fy fan" svarar hon. "Spökfetman breder ut sig kring dig."

"Spökfetman?"

"Jag anar en kontur runt din kontur. En form på din kropp som ännu inte finns. Men som kommer att finnas där, inom en kort framtid."

"En kontur av ett spöke?"

"Spökfetma. Varken mer eller mindre. Du är inte fet ännu, men jag anar det. Som en aura ungefär."

"Jag förstår."

"Lägg ifrån dig bullen. Gå hem och skriv färdigt min roman."

"Din roman?"

"Vem betalade den här fikan?"

"Du."

"Så vems är romanen du skriver?"

"Din?"

"Duktig pojke. Nu måste jag gå. Jag lägger min bulle här, det jag inte orkar äta upp. Men gud nåde dig om du äter upp den också. Då skriver jag ett ännu sämre kontrakt med dig på nästa bok."

"Okej."

Så går hon. Tjejen bakom kassan kommer fram.

"Kan jag duka av här?"

Jag går hem. Öppnar datorn. Försöker skriva. Försöker skriva. Försöker skriva. Försöker skriva. Försöker skriva. Försöker skriva. Försöker skriva.

Pressetik över en ostfralla

“Nu har jag det!” skriker Z vid frukostbordet.

”Snälla, försök att inte stöta till bordet, du spiller ut min latte med en extra espressoshot” säger jag.

”Jag vet hur vi ska bli rika.”

”Kom igen berätta, jag vill inte vänta en sekund till.”

Z ser nöjd ut. Jag kan se att hon har kommit på något riktigt bra åt oss den här gången.

”Vi ska starta en tidning” säger hon.

”Va? En tidning?”

”Yes. Ett magasin. Vi ska intervjua folk. Skriva om stil, smak, kultur och så vidare.”

”Med all respekt, det är verkligen ingen dålig idé. Men jag tänker att den tidningen kanske redan finns? Tror du inte?”

”Nej för vi har en dold agenda. Först så skriver vi upp människor och så tjänar vi pengar på det.”

”Ja?”

”Och sedan skriver vi ner samma människor och så tjänar vi pengar på det också.”

”Jag är ledsen. Den affärsidén finns redan.”

”Det kan jag väl ändå inte tro” säger Z.

”Världen är fulare än du kan ana, baby.”

Sedan avslutar jag min kaffe och går till jobbet. Z sitter kvar vid frukostbordet och väntar på bättre tider.

Han som inte tar sin tjej på allvar

Mårten har en tjej från Trollywood. Hon bor där sedan ett par år tillbaka och försöker att etablera sig som skådespelerska. Några gånger i månaden går hon på auditions och söker diverse roller i filmer och pjäser. Det går så där. Under tiden, i väntan på det stora lyftet, jobbar hon som servitris på ett café för långtradarchaffisar. Hon heter Linda, men har döpt om sig till Trixie.

”Vet du hur jag tänker?” säger jag till Mårten.

”Nej, hur tänker du?”

”Att hon borde åka över till Hollywood istället. Byt Trollywood mot Hollywood.”

”Varför då?”

”Därför att det finns långtradarfik i Hollywood också.”

Mårten vet att jag har rätt och Linda – eller Trixie som hon också heter – skulle nog vilja åka, men då skulle flygbiljetten bli så dyr varje gång de skulle ses.

”Det är billigare att åka till Trollywood” säger Mårten.

”Allting är billigare i Trollywood” säger jag. ”Det är just det som är poängen.”

Så Mårten skriver ett mejl till henne. Säger att han tycker att de båda två ska åka över. Det är inte värre där än här. Hon svarar med vändande post att hon vill göra slut med honom.

”Vadå slut? Varför då?” frågar jag.

”Jag skrev mejlet med typsnittet Comic Sans” svarar Mårten. ”Det gillade hon inte.”

”Det förstår jag. Fast det är väl inte skäl för en uppsägning av förhållandet?”

Men det är det tydligen. Trixie – eller Linda som hon också kallas av sina vänner – är känslig för det där med typsnitt.

”Jag skulle ha valt Garamond” säger Mårten. ”Man ska alltid välja Garamond.”

”Det var en dyrköpt lärdom Mårten, men nu vet du det till nästa gång.”

Förhandsboka ett ex.

Sista beställningen!

2a september är sista dag att beställa ditt signerade ex av Mannen utan ryggrad. Boken släpps till bokhandel, Adlibris, Bokus osv. 12/9.

Här kan du beställa ditt alldeles egna signerade exemplar av min detbutroman.