Bikt 1

Egentligen struntar jag både i rockmusik och litteratur och resor och allt det där som jag brunnit för i hela mitt liv. När jag var barn och för första gången kunde formulera en tanke om vad jag ville bli, så var det faktiskt dansare jag drömde om att leva som när jag blev äldre. Jag vet att man inte kan tro det, om man någonsin drabbas av olyckan att tvingas se mig på ett dansgolv. Men det är min egentliga dröm.

"Lägg av" säger Patrik. "Du vill helst spela final i Öppna franska om du får välja."

Nej Patrik. Jag vill dansa. Svälta mig, träna tio timmar om dagen, somna i min egen svett. Det är nog Fame som ställde till det för mig. Jag såg den serien och älskade den. Det kan inte bli mer banalt.

Därför lyssnar jag på en massa musik som det egentligen inte går att erkänna att jag lyssnar på. Jag gör det bara i lurarna när jag är ute och springer - förutom just idag när jag skriver den här texten, för då sprang jag en mil och lyssnade på Refused - där och då, när jag springer och är ensam i mina tankar så lyssnar jag på all den där hitlistemusiken som är så bra att dansa till.

Om man är dansare, alltså.