Bret Easton Ellis

Jag fick American Psycho av Andreas, som hade hittat den i en bokhög nere i trappen. Någon som flyttade ställde ut en kartong med pocketböcker som grannarna fick ta och där låg den.

"Jag vet inte om den är bra eller dålig" sa han. "Men kan inte du läsa den och berätta det för mig?"

Jag fasade lite för våldsscenerna som var så omtalade. Minns hur helt fel människor på min gymnasieskola läste den boken och gottade ner sig i blodet och ondskan. Jag vågade inte sitta brevid Reneé i skolmatsalen, när han var klar med boken. Det var något med hans ögon som var förändrat och jag ville inte ta reda på vad det var. Men han gick efter mig i korridoren, skrek efter mig.

"Fattar du? Det är helt sjukt! Du måste höra vad som hände."

Fast det ville jag inte. Inte då. Men nu, femton år senare kändes det ok. Jag var redo att läsa boken, sist på bollen och så vidare. Men ändå.

Det har skrivits så mycket om den boken. Jag behöver inte göra det. Egentligen vill jag bara säga att jag läste den och förstod hur jobbig, genial, iskall och ibland rolig den boken är. Den kastade mig ut i ett läsande igen, efter några års tystnad, när jag inte orkade gå in i en bokhandel. Jag kunde inte begripa vad en uppdiktad historia skulle kunna ge mig. Jag var trött på det, på samma sätt som jag ibland blev trött på musik när vi spelade i Maz. (Det kunde gå veckor utan att jag somnade till Pavement, vilket jag på den tiden var tvungen att hålla tyst om inför de andra, om jag inte ville få sparken från bandet.)

Långt senare, efter American Psycho, startade jag Stockholm Under Ytan. Och efter några dagar fick jag mitt första hatmejl.

Vilken skit du skriver. Du tror väl för fan inte att du är Bret Easton Ellis?

Det är nog det finaste hatmejl jag någonsin fått. Ingen hatare har ens varit i närheten av sådant smicker efteråt.