Hon skrev en bok om oss. Varken mer eller mindre. Ingen förstod riktigt varför; våra liv var inte särskilt intressanta. Inte mer än någon annans, i ett annat uppdiktat land. Men hon gjorde det i alla fall; skrev en roman på fyrahundra sidor och hängde ut oss alla. Med våra riktiga namn och personligheter.
”Ta inte illa upp” sa hon. ”Hade inte jag gjort det, så hade du gjort det själv.”
Men jag hade inte sittfläsket för att klara av det. Eller disciplinen. Eller ens viljan. Jag ville mest sitta i ett hörn och dricka kaffe och låtsas vara svårmodig författare. Jag fick kärlek den vägen. Folk ville bli lurade.
Hon försvann ut på bokturné och plötsligt såg jag henne hos Babel. Hon fick frågor av Jessika Gedin. Det såg trevligt ut. Men jag förstod inte vad de pratade om. Jag kände inte igen mig i svaren.
”Finns de här människorna på riktigt?” frågade Jessika Gedin.
”Ja” svarade hon.
Men det fick stå för henne. Jag var inte arg, även om hon beskrev mig som ett känslokallt as som bara brydde mig om Amaronevin och William Faulkner. Hur man nu kan vara ett känslokallt as om man bryr sig om just det. I vilket fall som helst så fanns boken där ute, levde sitt liv, och hon följde bara med vågen. Jag klandrade inte henne för det. Jag hade gjort samma sak själv.
”Där ser du” sa hon.
”Okej då. Jag är mest sur för att jag inte hann först.”
”Du kan skriva uppföljaren.”
”Nej jag sitter nog kvar i mitt hörn.”
Tryggheten i att aldrig göra något. Att inte agera. Jag hade inte mycket, men jag hade i alla fall det. Jag borde ha tyckt att det var sorgligt, men inte ens det kunde jag känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar