Vi tänker oss ett kontor. Det går omkring människor där. Om du frågar någon eller några av dem varför de befinner sig där så kommer de alla att svara olika. Det ser ut som liv på avstånd, det gör det, med rörelse mellan skrivborden och mätbara mål uppsatta på väggarna. Det händer att folk går på lunch tillsammans.
Det finns en småaktighet vid kopiatormaskinen. Fast det är egentligen fel beskrivning. Småaktigheten är bara ett ointresse. Det är mänskligt. Naturligt. Frågan är hur det skulle kunna vara på något annat vis. Åren som går. Semestrarna som aldrig, och alltid, kommer tillbaka med sin egna punktlighet. Det finns ingen att klandra.
"Och amorteringarna går bra?" säger lustigkurren och är överlycklig för att han bytt ut "bilen" mot "amorteringarna".
Det är i alla fall något. Det är okej. Vi kan skratta åt det, visst. Vi kan göra allt som står i vår makt för att få tiden att gå, passera så obemärkt som det bara är möjligt.
"Det finns andra saker här i livet än amorteringar" säger nästa stolle.
"Som vadå?" säger lustigkurren.
Och då finner sig inte stolle nummer två tillräckligt fort. Skämtet - eller allvaret - uteblir. Ögonblicket finns inte längre. Allt syre har lämnat rummet. Kopiatorn är det enda som låter. Någon tänker att det bara är trettio år kvar tills hen får gå hem för gott.
"Vad ska bli det bästa med att få gå i pension?"
"Det måste vara att få göra sina bankärenden mitt på dagen."
"Men dina bankärenden gör du väl via datorn nu för tiden?"
"Jo. Men jag kan fortfarande göra dem mitt på dagen om jag vill, när jag är pensionär."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar