För gammal vänskaps skull

En efter en försvinner vännerna. Går in i sina nyinköpta hus och låser dörren från insidan. Byter telefoner när de byter företag att arbeta på, glömmer att skicka sina nya nummer, låter tiden passera, hoppas att det inte märks, att det inte känns, följer tvserier, amorterar, fostrar barn, träffar sin släkt, bråkar med sina syskon, köper in sig i vingårdar i Provence, får lådor med vin skickat hem till sina hus, avnjuter flaskorna under kökslampan vid köksbordet, skriver inlägg på twitter om hur gott allting var, kanske till och med lägger ut en bild på middagen.

Går från att läsa Charles Bukowski till Läckberg. Gömmer undan sina Spiritualizedskivor. Säljer dem på loppis för en femma styck. Funderar på att börja köpa konst. Lära sig lite i taget. Ser färdigt Tin cup när den går på Fyran; lovar sin äkta hälft att inte avslöja det för någon, men berättar det ändå på måndagsfikan på kontoret. Köper trisslotter. Handlar skor på postorder. Fem par. Skickar tillbaka tre. Bokar in after works men ställer in i sista stund. Funderar på att köpa en motionscykel. Äger Nokia-aktier. Befruktar den de älskar. Får friska barn. Har videofilmat minst en solnedgång.

Det värsta är att vi lurar varandra på sms. Säger att allt kommer tillbaka en vacker dag. Senare, när vi är klara med allt. Då. Åker vi till London en weekend. Äter middagar. Går i skivaffärer.

På väg till jobbet kan jag inte hålla mig längre. Jag går fram till busschauffören.

"Hur många år har du kört mig mellan dessa två hållplatser?"

"Jag vet inte" svarar han. "Minst sju."

Minst sju. Som att hålla andan och lyckas med det. Som att måla ögon på ögonlocken och lyckas lura alla att vi är vakna. Som att ge upp i onödan, trots att ingen kräver det.

"Jag har ingen ursäkt" säger busschauffören. "Jag bara gör det."

"Samma här" svarar jag. "Jag bara gör."

"Någon måste ju."