Det gick en dag. Det gick två. Men ingenting hände. Tack och lov hade september bestämt sig för att bli varm. Det var alltid något. Tyckte jag i alla fall.
”Snart är det lika mörkt utomhus som inuti” sa du.
Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Jag visste ju att sjukdomen åt dig, men jag hade inga verktyg för att förhindra den processen. Varför dröjde läkarna med att återkomma? Vad var det som var så svårt att hitta? Dina armar, dina armveck, de var rödprickiga efter alla nålstick. Det borde räcka för att kunna hitta något.
”Hur många liter av ditt blod har de tagit?”
”Jag vet inte” svarade du. ”De kommer hit och öppnar kranen ibland och hämtar så mycket som de ska bara.”
”Det spelar ju ingen roll. Bara de kan göra dig frisk.”
”Men det kan de nog inte. Jag ser det i deras ögon.”
Jag tog bussen hem. Lämnade dig där som vanligt. Kopplade på tunnelseendet. Köpte mjölk till kaffet. Z gav mig inte en lugn stund. Hon kom över och klädde av sig.
”Sluta” sa jag. ”Det är fredag.”
Så hon klädde på sig igen. Sedan satt vi på balkongen och tittade på sotarna som jobbade på taket på andra sidan gården. Svarta siluetter. Z satt i skuggan, jag kunde inte se hennes ansikte. Men jag anade hennes sammanbitna ansiktsdrag. Som skuggor, de också. Vet inte hur länge vi satt så. Tysta. Plötsligt ringde mobiltelefonen. Jag såg på displayen att det var från sjukhuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar