Precis just då, när allt skulle lyfta, så träffade jag Charlotte. Jag blev lurad där, för jag trodde hon ingick i den stora planen; den som gick ut på att ta över världen med bandet och få riktigt passionerad kärlek samtidigt. Men tyvärr; hon var bara en olycka som väntade på att få hända.
Ett av mina stora misstag i livet var när jag gick fram till henne och frågade hur mycket klockan var. Så genomskinligt och banalt, men hon lät mig hållas. Jag tyckte om ögonen och händerna, jag gillade hur hon greppade min nacke och drog mig till sig för att överrösta musiken i baren. Det var omöjligt att inte bli attraherad, dessutom var hon äldre och just därför en utmaning. Hon fattade absolut inget av musiken de spelade nere i källaren på Hannas på Skånegatan; hon gick bara dit för att hon bodde i samma hus några våningar upp i en liten lägenhet och inte orkade gå längre ner på gatan.
”Men han i Popsicle är ju här?” sa jag förtvivlat.
”Jaha?” svarade hon och tittade åt det håll jag pekade utan att hitta någon som hon kände igen. ”Allt jag ser är människor som använder lite för mycket hårvårdsprodukter.”
Charlotte kunde tyvärr dricka hårt och snabbt och folk till höger och vänster bjöd henne på drinkar, fler än hon behövde, men vem var jag att döma henne för det; jag kunde också dricka hårt och snabbt och tyckte det var fantastiskt att hänga med en tjej som gillade att ta festandet till nya nivåer. Jag kunde inte se att det fanns ett mörkare mönster bakom, att alkoholen gjorde henne riktigt illa både i kroppen och själen, inte då, det kunde jag inte. När Charlotte blev för full, vilket hon alltid blev, så kunde hon bara lämna Hannas och gå upp till sig. Ena minuten hällde hon i sig rom & cola och när jag tittade bort några sekunder så hann spriten äta en bit till av hennes hjärna och plötsligt var hon bara borta. Jag hade ju portkoden och kunde gå upp och titta till henne, vilket jag ofta gjorde. Hon låg nästan alltid helt utslagen ovanpå sängöverkastet och snarkade, utan att ha tagit av sig kläderna. Dörren ut i trappen stod alltid på glänt, som om hon inte hade hunnit stänga den innan hon tuppade av. Men inga varningsklockor ringde hos mig. I den världen jag för tillfället befann mig så var det här ett rätt vanligt beteende. Folk sket på sig på fyllan på en tisdag och stod sen som vanligt i baren på onsdagen och alla bara skrattade åt eländet.
Jag blev kär i henne. Och hon blev kär i mig. Det gick inte att stoppa, fast mina närmaste vänner nog tyckte jag skulle hålla mig borta. Hon är bad news, sa dom.
”En gång låg jag med Jon Bon Jovi utan att veta att det var han” berättade Charlotte en kväll när vi satt på Hannas.
”Va?”
”Jag träffade honom på Café Opera och han började snacka med mig och berättade att de hade haft en konsert i Stockholm samma kväll och jag visste inte vilka de var.”
”Jag tror dig inte” sa jag.
”Men det är sant. Jag hade aldrig hört talas om bandet. Jon Bon gillade nog det.”
”Så jag är buksvåger med Bon Jovi?”
Charlotte ryckte på axlarna.
”Jo, men hur många tror du inte är det?” svarade hon efter ett tag.
Och det hade hon ju rätt i.
Jag har helt missat att kommentarsfältet är tillbaka. Jippi. Ser att du är tillbaka och still going strong.
SvaraRadera