Once you pop, you can´t stop.

Några dagar efter Göteborg så låg jag hemma i sängen och tyckte synd om mig själv. Att vara deprimerad kan ibland vara väldigt bekvämt. Och precis så var det; på samma sätt som vissa hade en klädsam solbränna, hade jag en klädsam ”depression”, en koketterande variant som var grund, ihålig, lätt att genomskåda och mycket svår att ta på allvar. Men ändå ett stråk av ledsamhet, bara för att jag var rastlös och dessutom började få riktigt ont om pengar. Jag hade ett par frilansuppdrag ute i några tidningar, men som vanligt var pengarna alltid in transit, nu handlade det om att gå ner på pantbanken med en av gitarrerna, alternativt ringa farsan och tigga. Han sa alltid nej och jag sa kom igen och till sist sa han okej då. Så fick man lyssna på en svada om pengars värde och att inte bara flyta ovanpå i samhället; alla skulle dra sitt strå till stacken etc. Jag brukade titta på mig själv i fågelperspektiv när jag hade de där samtalen med honom, hålla med honom, be om en tusenlapp och vara nöjd med femhundra, lova att börja söka jobb, riktiga jobb, inte sådana där konstnärliga saker som ingen vettig människa kunde leva på, om jag bara hade gjort lumpen så hade det funnits lite mer ryggrad i mig, den där frisedeln som jag lurade till mig inne hos psykologen uppe på kasernen var mitt livs stora misstag och bla bla bla.

Nej den här gången tänkte jag inte ringa honom. Det var helt enkelt inte värt det. Charlotte hade knappt en krona, trots att hon jobbade. Allt gick till krogen och ett inkassoföretag som trakasserade henne vid varje månadsskifte. Toppen, verkligen. Jag hade flyttat ihop med en äldre etablerad tjej, gått på den lätta finten om all erfarenhet hon skulle tillföra mitt sexliv etc. Visst, jag var helt såld och fast i vår passion, den var omöjlig att bryta just nu, vi hade inte hunnit göra varandra tillräckligt illa ännu, det fanns fortfarande plats för drama och erotik och allt det där; men hela grejen med att vi aldrig hade pengar var bara så ledsam och ångestfylld. Hyran låg på sjuttonhundra, absolut ingenting, ändå var det tajt, det hände att jag tog upp det, eller rättare sagt; jag tog alltid upp det när det var dags att betala, började prata om felprioriteringar och så vidare, lät som min pappa, slutade ofta mitt i en mening, bara så knäckt på all skit.

Så vilken gitarr skulle jag gå ner med på panten? Jag hade några fina exemplar att välja mellan; hade snabbt köpt på mig fler och fler gitarrer (trots att jag inte hade några pengar). Jag hade en riktig hårdrocksgitarr i den bruna Guilden; ett ylande monster som var fantastisk att överstyra. Sen ägde jag en Hagström som nästan var för tung att ha över axeln och spela på, vad tänkte de på när de byggde sådana gitarrer? Till sist så hade jag en Fender Telecaster, helt i trä, genomskinlig lack, min Born to run. Jag körde ole dole doff och så blev det min Guild som skulle iväg. Då ringde telefonen. Det var Morgan, andfådd, kolerisk, full av energi.

”Vad gör du?” frågade han.

”Pantar snart en gitarr och köper spagetti för pengarna” svarade jag.

”Festligt. Men allvarligt, det finns faktiskt något du kan fira.”

”Uhum?”

”De ringde från Göteborg. Dom vill göra en skiva med oss.”

”Va?”

”Vi har fått skivkontrakt.”

Och då var det ju bara att ringa farsan ändå och sälja in nyheten. Det räckte faktiskt till en femhundring ännu en gång.