Morgan & jag

Självklart skulle bandet slå i hela världen. Hur skulle det kunna bli på något annat vis? Jag hörde ju själv vad Morgan hade för låtar med sig när han kom över för första gången och spelade upp dem ute på min balkong. Han greppade min gitarr och jag hämtade vin ur kylen och sen spelade han upp fyra låtar och berättade att han skulle starta ett band.

"Vill du vara med?"

Klart jag ville. Jag kunde knappt spela, det var ingen hemlighet, men det var inte det viktigaste. Inte just då. Jag tände till och fick eld i själen och visste att det skulle funka. Det räckte. Det här var på Marmorgatan på Södermalm. Sextonde våningen, utsikt över stan, sommaren tog aldrig slut, jag hade en solbränna från Asien som garanterade att jag slapp sova ensam. Stockholm var bättre än vad jag hade föreställt mig. Morgan hade flyttat upp året innan mig och han skrev vykort på fyllan och sa att jag var tvungen att följa efter. Så jag gjorde det; packade en liten väska med mina kläder och flyttade in i en studentkorridor och pluggade halvhjärtat men hade i alla fall lämnat den lilla staden. Men det räckte inte. Det fanns mer rastlöshet än ro i min tjugoåriga kropp.

Morfar dog och lämnade en bostadsrätt efter sig som jag sålde. Jag blev rik med mina egna mått mätt och visste inte vad jag skulle göra av pengarna. Så jag köpte en flygbiljett till Kuala Lumpur och befann mig sedan ombord på tåg och bussar i nästan 12 månader runt om i Asien. Tror inte att någon saknade mig och jag blev bara mer och mer förvirrad och tveksam; skulle jag tillbaka till Stockholm? Skulle jag hänga på människorna jag hade lärt känna på Pulau Wee till Adelaide i Australien till deras hus som de berättade så mycket om? Försörja mig på att klippa folks trädgårdar och röka brass? Eller skulle jag ge mig av hemåt till mitt modersmål och ta en civilekonomexamen?

Så det blev Stockholm igen till sist och då fick jag hyra Marmorgatan. Det var jag och femhundra sjuksköterskor i det där höghuset och i hissen kunde man stå max tre personer och då var det riktigt trångt. De gick till jobbet när jag kom hem och jag gick ut när de kom hem och så vidare. Jag vågade aldrig prata med en enda av dem. Fastän jag såklart ville. Morgan och jag tog upp vänskapen där vi hade slutat sist och nu satt han på min balkong och spelade upp sina låtar och efter det var det klart. Jag visste vad det måste bli.

"Vi ska skriva monsterhits", sa jag. "Jag vill ha någon som bär mina förstärkare. Och en private jet. Och ett fat med färska apelsiner i varje loge världen över."

"Bra", sa Morgan. "Vi säger det."

Så satt vi tysta ett tag och beundrade utsikten. Eller om det var utsikten som beundrade oss, jag vet inte helt säkert.