Rakt in i den berömda Göteborgs-dimman

Charlotte frågade mig hur helgen hade varit i Göteborg och jag visste inte vad jag skulle svara. Visste inte om jag skulle svara.

”Den var fruktansvärd” ljög jag. ”Vi spelade och sen sov jag på ett golv.”

”Men gick det bra då?”

”Bra och bra” sa jag. ”Vad är bra? Det gick väl okej.”

Men det var något i mitt tonfall som klingade falskt. Hon nosade upp det precis som vilken svartsjuk blodhund som helst. Hon trodde inte på mig. Och jag var ovillig att dela med mig. Det hade helt enkelt varit för roligt. Jag ville bara dit igen.

Först gick vi på scenen. Klubben kokade, det var fullt av folk i lokalen som trängde sig mot oss, jag kände värmen från publiken, det fanns förväntningar, inte bara på Broder Daniel utan även på oss. Jag var helt övertänd efter att ha suttit i logen ett par timmar och druckit sprit och pratat med Theodor Jensen om Nick Drake och hur man bäst bygger ett sandslott med vallgrav. Det kändes som att blodet pumpade runt i kroppen med hjälp av en jetmotor. Vi fick ett fantastiskt mottagande av folket på Hemulen. Hela Magasinsgatan lyfte. Efteråt summerade Jens det.

”Det kändes ju för fan som att vi hade hits.”

Precis.

Efter oss var det Broder Daniels tur. När vi lämnade logen för att ta oss an vår spelning så avslutade de ölbackarna nere i logen. Det kändes som att det gick överstyr redan då, men det var inget mot vad som väntade när de faktiskt kom upp på scen. Lokalen var helt full av folk, det fanns inte plats för en enda person till. Stämningen var psykotisk, uppviglad, nästan kreativt aggressiv. Det fanns ingen luft i rummet över huvudtaget. Bandet stod och vaggade fram och tillbaka, stämde gitarrer, ryckte ut sladdar ur förstärkarna av misstag, snubblade på distpedalerna, lutade sig mot mickstativen för att få något slags stöd mitt i berusningen. Poplars underhöll publiken med att drämma sitt huvud i cymbalerna gång på gång, Henrik stod med ryggen mot oss alla i sin kritstrecksrandiga kostym och rökte en cigarett. Han höll i en hel flaska Explorer som han då och då drack giriga klunkar ur. Det ylade ur alla förstärkare, bandet verkade inte ha kontroll på någonting, jag tittade mot ljudteknikerna som bara stod med armarna i kors bakom mixerbordet och väntade på att något skulle hända. Plötsligt fick Poplars nog och reste sig upp. Han lyfte upp hela baskaggen och en hängpuka på sin rygg och gick fram till scenkanten. Sedan slängde han allt rätt ut. Folk flydde åt alla håll och trumsetet tog i golvet med ett brak. Efter det gick bandet av, allihop. Någon plockade upp resterna av trummorna och satte upp dem igen. Fyrtiofem minuter senare så spelade Broder Daniel fyra låtar, innan Henrik kräktes bakom basriggen och var tvungen att gå av igen. Efter det fortsatte festen nere i logen i flera timmar och det gick som det gick. Folk blev av med sina skinnjackor, sina pengar, sina hjärnceller, sina bedrövelser, all sans, all rim och reson, det fanns ingenting kvar. Jag hängde med Theodor på en efterfest vid Stigbergstorget tillsammans med ett gäng tjejer som hade stjärnor under ögonen. Dom bjöd på korvmackor och blöta kyssar. Till sist svimmade jag i farstun bland skorna. Så visst sov jag på ett golv, det var ingen lögn. Fast det svaret lugnade inte riktigt Charlotte.