Soul Camera

Jag betraktade saker redan som barn. Deltog sällan. Det var så jag överlevde. Tror att det på ett sätt var samma sak i bandet. Jag stod bredvid och registrerade.

Den tanken slår mig när jag börjar fundera på refuseringarna från bokförlagen. Den tydligaste kom från henne på Telegram. Hon bjöd upp mig på kontoret och gav mig en mugg med kaffe och frågade mig uppriktigt varför alla mina texter handlar om andra människor och så lite om mig själv. Jag kunde inte svara på det. Andra människor är roligare att beskriva, kanske. Här – under den här ytan – finns mycket mindre än vad du tror. Fast det kan väl ändå inte vara sant?  

Tydligen har jag skrivit en roman som har en tydlig huvudperson. Det är bara det att det inte handlar ett smack om huvudpersonen. Bara om alla andra, runtomkring, de med sina liv och historier. Jag är tvungen att gå tillbaka och göra om allt från början om det här ska blir något. Måste börja läsa böcker igen. Måste säga som det var för att kunna säga något annat sedan.

Gänget som jag växte upp med. Vi var sju stycken killar. Två är döda, en sitter i fängelse. De som lever i frihet gör det i samma stad som vi växte upp i. Bara jag har flyttat iväg. Och det enda jag gjorde i kompisgänget var ju att registrera. Jag höll mig på avstånd när vi var ute och gjorde saker på stan. Rädd, men också klok. Flera gånger hände det att det bara var jag som kunde redogöra för ett händelseförlopp, när vi satt och pratade om det efteråt. De andra hade varit så inne i själva händelsen, de kunde inte ha någon överblick, men det hade jag alltid. Kanske är det därför jag hade makten att ge mig av.

Ibland tror jag att jag faller så långsamt så att jag förväxlar det med att sväva. Det kanske gäller oss alla. Bodil och barnen förhåller sig till sorgen. Ibland går de bara runt mig och väntar om jag tillåter dem, vilket är fruktansvärt. Det är bättre att rota i såret så att det får läka sen. Det är Bodils ord, det är hon som får det att hända.

Jag har aldrig besökt min barndomsvän i fängelset. Kommer inte att göra det heller. Kommer du att besöka min grav när jag är borta, frågar min far mig, apropå att jag är så usel på att höra av mig. Han vill ligga under jorden sextio mil från Stockholm.

När jag har vägarna förbi, svarar jag.