Charlotte kom aldrig ner på Hannas och hämtade mig. Och jag avslutade inte kvällen speciellt tidigt, trots att jag hade lovat det. Jag vet inte, jag var troligen rädd att behöva konfronteras med henne fastän det borde ha varit tvärt om. När det var dags att släppa in och dela med sig, så klippte jag av i stället, avfärdade att hon skulle vilja eller kunna ta in det jag hade att berätta. När jag väl stapplade upp för trapporna till lägenheten och gick in så sov hon. Jag tog av mig kläderna och la mig bredvid i sängen men aktade mig noga för att röra henne. Det kokade inombords; jag hade varit med om en fantastisk helg, vi fick spela våra låtar, jag kände att något höll på att växa, egentligen borde det ha varit den självklaraste saken i världen att jag skulle dela det med den jag bodde ihop med. Jag låg helt stilla i mörkret och tittade upp i taket. Charlotte andades tungt. Tungt på ett sätt som jag hade lärt mig känna igen. Jag reste mig så stilla jag kunde och lutade mig över henne och luktade på hennes andedräkt. Och så förstod jag att hon aldrig hade varit kapabel att komma ner och hämta mig. Mörkret jag kände då; det är obeskrivligt, hela bröstkorgen verkade implodera, jag blev orolig för henne, ville hjälpa henne men visste inte hur, dessutom så upptagen av mina egna tankar, jag låg hela natten och kalkylerade med olika scenarier; skulle jag stanna eller skulle jag försöka flytta?
När jag till sist somnade så sov jag oroligt. Men när solens första strålar träffade golvet genom fönstret så var Charlotte redan borta. Det var måndag morgon och hon hade gått till jobbet. Helvete också, det här kändes riktigt illa. Jag hade ingen ro att stanna kvar i lägenheten. Jag drog på mig samma kläder som jag hade haft på mig hela helgen, kände stanken av källare och cigaretter, gick ut på Skånegatan och satte mig på ett fik vid Nytorget. Euforin från helgen var helt borta, kvar fanns en tung matta av sorg som gjorde mig folkskygg. Jag ville verkligen inte träffa någon, absolut inte prata, men jag kunde inte hålla mig inomhus. Det där lilla rummet tre trappor upp gjorde för ont. Jag satt där med en mugg kaffe som jag hela tiden fyllde på och tänkte, försökte komma på hur jag skulle göra. Charlotte och jag fungerade om vi inte träffade några andra. Vi var fjättrade vid varandra, socialt skulle det aldrig fungera att få ihop våra världar. Vi drogs till varandra. Vi hade tillfällen när allt öppnade sig, när vi kunde säga sådant vi menade, alltid med massor av alkohol i kroppen. Det här är inte bra. Det här är allt annat än bra.
Till sist kunde jag inte sitta kvar på Nytorget; ägaren till caféet gav mig onda ögat, dessutom hade jag kramp i magen av allt kaffe. Jag gick långsamt tillbaka mot lägenheten. När jag passerade Hannas så tittade jag till bilen, den hyrda vanen som fortfarande stod parkerad där vi hade ställt den kvällen innan. Vidar låg i baksätet och sov. Men inte bara han, det låg någon mer och sov bredvid honom. Jag knackade på fönsterrutan och det rörde på sig där inne. Vidar tittade upp, fick syn på mig och sprack upp i ett galet leende. Han öppnade upp skjutdörren.
”Har du sovit här i natt?”
Vidar slog ut med händerna. Hon som låg bredvid vaknade också. Båda två satte sig upp, rufsiga i håret, bleka. Jag kände igen henne, hon var en av figurerna som jämt stod nere i källaren, varken mer eller mindre. Tystnaden blev obekväm, ingen visste riktigt vad som skulle sägas. Tjejen drog på sig sina kläder och skor, kramade Vidar och sa hejdå. Sedan stod han och jag ute på gatan och tittade efter hennes ryggtavla. Hon försvann runt hörnet.
”Nej vad säger du” sa Vidar, ”ska vi lämna tillbaka bilen och sen ta en öl?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar