Freak Scene.

Vi gjorde en demo i Morgans vardagsrum. Jag satt på golvet och hamrade ackord på min Fender Telecaster som var pluggad till en liten Tubescream, som vi hade ställt in i badrummet och mickat upp. En klassisk fyrakanalare, där vi la på trummor, bas, gitarr, piano och sång. Morgan och jag la falcettkörer och tamburiner. För att hålla oss vakna drack vi kaffe nätterna igenom. Jag vågade knappt möta Morgans blick, för jag tyckte han hade nåt psykotiskt över sig. Vi släckte ner i lägenheten för att slippa se varandra, så var det faktiskt.

Jag kände knappt de andra tre i bandet. Det var liksom Morgans kompisar som han hade lärt känna när jag var ute på min resa. Det spelade ingen roll, vi hade de här sångerna ihop och resten fick ordna sig vartefter. Det mest kännetecknande för oss alla var att ingen hade pengar. Ingen. Aldrig. Morgan och Fredrik, som spelade piano, gick på socialbidrag. Vidar (trummor), Jens (bas) och jag levde på jag vet inte vad; det här är märkligt att prata om, för jag vet verkligen inte. Jag sitter och försöker minnas; jobbade vi, fick vi studielån, stal vi saker och sålde? Jag. Vet. Inte.

Morgan började varje morgon med en handrullad cigarett och kaffe. Kaffet gjorde han på två teskedar Nescafé mellanrost och så spolade han i kranen tills vattnet blev så varmt som det kunde. Sen fyllde han på koppen. Jag såg honom aldrig äta, jag tror inte det, vi kanske inte åt helt enkelt.

Efter ett par veckor hade vi fem låtar klara på en kassett. Fredrik hängde på Freak Scene på S:t Eriksgatan hela dagarna och hade lärt känna Juan, ägaren. Jag tror att Juan tyckte lite synd om Fredrik som aldrig hade råd att köpa några skivor i butiken. Men Fredrik var och är en storyteller av rang, så Juan gav honom kaffe och ballerinakex och fick lyssna på historier om precis vad som helst i timmar. Juan hade ändå nästan inga kunder, så Fredrik störde inte. Fredrik tog med sig kassetterna dit och Juan fick lyssna och han gillade vad han hörde. Juan ställde upp kassetterna på disken vid kassan och sa att han tänkte försöka sälja dem.

Fredrik kom rusande över Medborgarplatsen där vi hade bestämt att vi skulle ses och meddelade nyheten.

"Juan vill göra en singel med oss" sa han. "Gubbjäveln vill göra en vinylsingel".

Två dagar senare stod vi hela bandet inne på Freak Scene och Juan hade slagit på stort och köpt folköl.

"Vi hyr en studio två dagar och så spelar ni in och mixar två låtar" sa han.

"Ok Juan, anything you say" sa Vidar.

"Ni är bra grabbar" fortsatte Juan. "Ni behöver lite spelningar också".

"Har du inte kvar våra demos på disken?" frågade Fredrik.

"Dom är slut. Jag har sålt tre och två har jag gett bort".

Det kan tyckas futtigt och litet, men för oss var det hur stort som helst.