Gamarna cirkulerar här ovanför

Jag har lärt mig att sitta vid frukostbordet och vara nöjd med likgiltigheten. Jag tänker att det kunde vara värre. Det kunde vara som det man läser om. På en löpsedel, eller i en kvarglömd kvällstidning nere på kaféet strax efter rusning när jag får ha bordet längst in i lokalen för mig själv.

Detta är radioskuggan som alla har pratat om. Dom säger att alla äktenskap ska igenom det och ungefär hälften av människorna kommer ut på andra sidan och orkar fortfarande höja blicken och välja varandra igen. Det känns som tarmvred tänker jag, utan att någonsin ha drabbats av det.

Sitter vid frukostbordet, lyssnar på Brett Anderson – Brittle Heart och hör hur köksklockan tickar fram minuterna, bildar sjok av tid, det är kväll, tanken är idiotisk; varför kalla ett bord för frukostbord när man gör så mycket annat vid det, än bara äter frukost? (som vadå? tänker du på middag nu eller? du har slafsat i dig en köttbit med en fetaoströra, inte mycket att orda om, du hade hoppats på en gemensam middag fast det är inte som att det spelar någon roll, troligen hade inte mycket blivit sagt ändå).

Med diskmaskinen som sällskap summerar jag dagen: Gick upp i det mörka rummet, försökte titta ut men det var mörkt där ute också, drog på mig en kostym och klev ut genom dörren. Promenerade genom en död stadsdel och tyckte att husfasaderna verkade vilja rasa över mig. Kom till kontoret. Loggade in.
Sen minns jag faktiskt inte. Kanske svarade jag på något mejl. Kanske åt jag lunch med någon. Givetvis var det mörkt ute när jag tog mig hem igen. Så är det ju med den här årstiden.

Det var konstigt när jag gick hem längs Karlbergsvägen. Jag är säker på att jag hörde fåglar ovanför mig, fåglar som flaxade och cirkulerade och följde mig hela vägen. När jag tittade upp så såg jag bara dem som hastigast. Men jag kan svära på att det var gamar som blickade ner på sitt nästa byte.

Nu är det kväll, vid ett bord som helst inte vill bli kallat för frukostbord. Det vill vara ett bord för alla måltider, för alla familjemedlemar, för allt. Bygger upp tysta trösklar i själen. De blir svårare att ta sig över med åren. Jag noterar det; hatar det, vill inte att det ska vara på det viset, men ändå låter jag det hända. Bygger upp trösklar. Men det här blir bara förvirrat. Jag gör det i fel ordning.

Jag måste ta det från början.