”Jag ser ju att du inte mår bra. Du kan inte fortsätta att ha det så här” sa Jens.
”Du har rätt. Fast jag är inte säker på att det bästa är att göra slut” svarade jag. ”Jag kanske ska kämpa mig igenom det istället.”
”Är du verkligen kär i henne?”
”Jag tror det. Nåt är det i alla fall. Jag kan inte låta henne vara.”
”Okej men mitt erbjudande finns kvar. Du kan flytta hem till mig när du vill.”
”Det är grymt, jag kanske gör det.”
”Jag behöver hjälp med hyran. Du får ett eget rum i andra änden av ateljén. Det blir fest, vi kan repa på nätterna.”
”Fast jag kommer att sakna henne, jag vet det.”
”Det är möjligt. Fast jag är inte så säker. Du kanske bara känner fantomsmärtor istället för saknad.”
”Fantomsmärtor? Som när man kliar sig i luften, menar du?”
”Ja, som en avsågad arm eller nåt.”
Tanke: Är det inte så det känns när någon man älskar försvinner? Som att armen sågas av och du saknar det du en gång hade men inte längre har ;)
SvaraRaderaBra skrivet annars.
Ha det bra