Jag flyttade in på Skånegatan. Charlotte och jag delade på den lilla ettan, som rymde ett bord, en säng och en byrå i princip. På den tiden rymdes allt jag ägde i två resväskor. Jag hade en rock, ett par skor, tre par jeans och några skjortor. Dessutom en reseskrivmaskin och en gitarr. Hela idén med att bo på ett så litet utrymme handlade om att hon gick till jobbet på morgonen och jag tog mig an dagen på annat sätt. Det var meningen att jag skulle hanka mig fram. Hyran var låg, så jag behövde inte några stora inkomster.
”Men du behöver några inkomster” sa Charlotte en kväll när vi drack vin i sängen. ”Och jag vet inte om bandet kan ge dig det för tillfället.”
”Jag måste försöka frilansa och skriva också” svarade jag.
Vi hade bott ihop i ett halvår kanske och redan satt ett mönster som var svårt att bryta. Vi var helt utelämnade till varandra. Vi kunde inte umgås med andra. Mina vänner tyckte Charlotte var en kärring och hennes vänner tyckte jag var en snorvalp som gick i gymnastikskor mitt i vintern. Vilket jag gjorde för jag hade inget val. Att frysa var för mig ett normaltillstånd. Charlotte och jag gjorde oss omöjliga som par, i vart fall om vi skulle umgås med andra. Det gick helt enkelt inte. Så vi blev sittande hemma för oss själva.
Att dricka vin och knulla varje kväll funkar för alla nybildade par ett tag; inget konstigt med det. Men rätt fort behövs ändå något mer; ett samtal som betyder något, en gemensam nämnare, något att hänga upp vardagen på. Charlottes grej var, förutom spriten, att titta på alla teveserier som visades på TV 4. Jag hatade allt det där och gick ut varje kväll, ner i källaren på Hannas, till den kokande folkhopen som drack tillsammans, startade band tillsammans. Jag kunde inte sitta hemma och glo på engelska kostymfilmer, jag fick ångest, det var bättre att jag höll mig ur vägen. Och i hemlighet så föraktade jag hennes liv, trots att jag var kär i henne och åtrådde henne så såg jag ner på henne. Jag tyckte det var lika bra att hon inte följde med ner på Hannas längre, för sanningen var att jag skämdes för henne när vi var ute bland folk. Både för att hon alltid blev fullast, så full så att jag hade kunnat hänga upp henne i skjortkragen på en rockhängare om jag hade velat, men också för hennes små åsikter, hennes litenhet, hennes vanlighet.
”Om det är för att du inte har någonstans att bo så är det bättre att du kommer och bor hos mig” sa Jens.
Han bodde själv i en stor ateljé ute i Aspudden som han hade fått genom Konstfack. Det var inte meningen att man skulle bo där; bara arbeta, men Jens hade sen länge flyttat dit och hade gott om plats. Jag funderade mycket på hans erbjudande. Men jag insåg att det inte skulle vara lätt att förklara varför jag ville flytta ut precis efter det att jag hade flyttat in till Charlotte. Det gjorde mig sorgsen ända in i märgen, jag förstod inte hur jag skulle kombinera dessa två världar, det kändes omöjligt att få dem att passa med varandra.
Det hände att Charlotte inte kom hem efter jobbet. Hon gick inte att få tag på och var borta hela nätter. När hon väl kom hem så sa hon att hon hade sovit på soffan hos någon kompis. Det kan absolut ha varit så, men jag hade ingen möjlighet eller vilja att kontrollera det. Jag visste att om det var så, hade hon supit sig till sömns. Vi drack båda två, men hennes drickande var mindre förknippat med fest än mitt. Därför försvarade jag mig själv, men klandrade henne. Så jag gissar att hon tog sitt drickande någon annanstans, där ingen tittade anklagande på henne, där hon fick dricka i fred eller med likasinnade. Det gjorde ont. Jag var tjugotre år gammal men kände mig som sjuttiotvå i själen.
Fantastiskt att du är tillbaka. Älskar det smutsiga, dekadensen. Känns så nära och så främmande på samma gång, det där livet.
SvaraRaderaUppdaterar inte min blogg så mycket längre, men det blir nog av skrivande ändå nu när jag går folkis. Keep on!