De olyckligas hotell

I alla år har jag gått förbi gymmet på Gävlegatan och ansträngt mig för att inte titta in. Men det är omöjligt; fönsterrutorna är så stora ut mot gatan, det är som att blicka in i ett gigantiskt upplyst akvarium och precis innanför glaset står de ensamma motionärerna på rad på sina löpband med glasartad blick och springer mot sitt obestämda mål. En lång rad svettbandsförsedda män i gråa t-shirts med pulserande tinningar. Bodil och jag har alltid kallat stället för de olyckligas hotell. Mest för att stället är öppet tjugofyra timmar om dygnet fast obemannat och att det alltid, alltid är människor där på löpbanden. Det ser så ensamt och ledsamt ut och Bodil säger att hon aldrig vill bli som dem.

Första gången jag gick dit kunde jag inte ställa mig i fönstren som de andra. Jag höll mig längre in i lokalen och hoppades att ingen skulle kunna se mig från gatan, allra minst Bodil. Även om jag såklart hade sagt till henne att jag skulle gå. Hon frågade inte ens varför, hon förstod ändå. Det hade helt enkelt blivit dags för mig att checka in på de olyckligas hotell. Kan du inte gå på något annat ställe? Nej, svarade jag, det kan jag faktiskt inte. Det känns helt rätt att gå just dit eftersom jag i alla år har hånat människorna där. Och nu har du lust att håna dig själv? Exakt så, Bodil. Exakt så.

På punkt efter punkt har jag fått göra avkall på mina så kallade principer. Jag är inte samma man som jag en gång trodde jag var. Som jag i själva verket kanske aldrig var, men som jag upplevde mig vara. Det kommer aldrig att bli så enkelt. Därför kändes det naturligt att börja träna på hotellet. Herregud, jag hade ju redan börjat köpa fotriktiga skor och ta hela familjen till Kanarieöarna för att få ett par timmar i frihet när ungarna gick på Bamseklubben. Små steg som leder bort från den man en gång var. Jag minns när Morgan tog med sig sin tjej på charter till Tunisien. Ingen fattade nånting. Men vafan ska ni göra? Frågade vi. Vadå göra? svarade Morgan. Vi ska vakna i hotellsängar och sola nere på stranden, som alla andra braksvennar. Dricka Cuba libre. Åka på utflykter. Träffa lokalbefolkningen som kan få sälja oss lite genuint hantverk. Allt det här tar lång tid att genomföra förstås. Det är ingenting man tänker på nere i replokalen när man håller på att sätta de två låtarna som skall hamna på ens första vinylsingel.

Bodil. Jag älskar dig. Men jag håller på att förändras. Eller, fel uttryckt; jag håller på att bli den jag alltid varit. Det är så det är. Så nu står jag på löpbandet mitt i akvariet och låter mig beskådas av skyndande karriärister där utanför, när jag sliter kilometer efter kilometer för att bli av med kärlekshandtagen (som för länge sedan har slutat att vara kärlekshandtag). Jag gråter när jag skriver det här; det finns ingen återvändo tillbaka till den plats som en gång var. Numera är det en kamp att hålla sig vaken till Så mycket bättre. Fyfan det är vidrigt att höra dig gå på, säger Bodil, och älta din skit om hur jävla gammal du håller på att bli. Fattar du inte att det är en självuppfyllande profetia, det du håller på med?

Kom igen Bodil, säger jag. Snart står vi här tillsammans. Sida vid sida på varsitt löpband och springer en mil på femtiotvå minuter och belönar oss själva med hallonsmoothie på vardagarna och hummer på helgerna. Och så läser vi Knausgård och andra tjocka böcker som handlar om medelklassen. Och barnen då? frågar Bodil. Vem tar hand om barnen när vi står och springer på ett löpband? Om vi uppgraderar till ett lite dyrare gym så finns det barnpassning, svarar jag. Och då tänds det en lampa i Bodils ögon.