Det kan verkligen vara hur fint som helst att spela i ett rockband. Speciellt ett rockband som är på väg upp. Det blir så tydligt när det lossnar, när tidningarna hittar namnet, fiskar upp det, vill nämna det, verkar tro att de är en del av det, sätter etiketter på vad det är man gör och vad man inte gör, har synpunkter, frågor, svar. Så var det. Ett tag.
Morgan och jag satt med varsin kaffe på Nytorget. Det var tidig förmiddag och jag var mycket förvånad över att jag hade sällskap av honom; tidiga förmiddagar kändes annars inte riktigt som hans tid. Men vi satt vid en bardisk och drack bryggkaffe ur stora ölglas och servitrisen hade ett gott öga till Morgan och frågade om vi ville spetsa kaffet. Men det ville vi inte. Någon av oss hade köpt Expressen och vi kastade den vanliga tidningen åt sidan och öppnade istället upp Expressen Fredag, för att få reda på vilket eller vilka band som var tuffast just nu. Linda Norrman körde sin lista varje helg och plötsligt var vi med. Vi stod först, längst upp. Hela världen stannade upp en liten stund, jag hörde fågelkvitter eller om det var glaskross från köket, Morgan och jag tittade på varandra och log fånigt. This is the shit.
Senare samma dag satt vi hemma hos Morgan och telefonen ringde. Linda bokade oss för en intervju till tidningen, strax efter det ringde ett par festivaler och undrade vad vi hade för oss den och den helgen, vi tände cigaretter och hällde upp vin och körde rollspel i Morgans vardagsrum; jag var en solblekt figur i stora solglasögon som bokade band till Emmaboda och Morgan lekte roddare som fick sova sked med ljudteknikern.
Oövervinnerliga. Om så bara för ett slag. Det kan vara hur fint som helst att spela i ett rockband. Det är inga problem när det väl händer. Och nu hände det. Ett gäng överklasskonstnärer bokade oss till en fest uppe på en vind någonstans på Östermalm. Någon skulle ha en privatfest, någon med för mycket pengar, som hade råkat läsa Expressen Fredag. Vi tackade ja och åkte över med våra instrument och riggade upp alltsammans i ett hörn. I ett annat hörn stod en känd dj och sedan sprang det omkring kotlettfrisyrer och D & G-konstnärer överallt och tände ljus, klirrade med champagneflaskor, kindpussades och drog linor inne på toaletterna och det var en ny värld som vi hade fått inträde till. Precis när vi gick på för att börja så delade Fredrik ut tuber med raklödder. En till oss var.
”Nu kör vi.”
Så vi drog igång och folk ställde sig tätt intill oss i en ring. Det var trångt och varmt, vi stod på golvet och spelade med alla människorna runt omkring oss i samma ögonhöjd som vi själva, om jag hade tagit ett steg för långt ut så hade jag skallat någon i publiken. Jag kände hur det droppade från taket efter ett par låtar, folk trängde sig närmare, bandet kröp ihop, blev till en liten pulserande kropp, jag älskade det, jag visste precis var jag hade dem, vi började bli riktigt samspelta, det gick att göra vad som helst, så kändes det. Och plötsligt var det en kotlettfrisyr som tog tag i Morgans mickstativ och skakade det fram och tillbaka. Jens tömde hela sin tub med raklödder över honom. Vi andra hängde på och sprutade med våra tuber över alla andra som stod närmast. Vitt, tjockt skum i ansiktet på folk, ner i tjejernas urringningar, på slipsarna, på kavajerna, in under de uppknäppta skjortorna. Folk tjöt och skrek. Vidar räknade in nästa låt. Och folk lät oss hållas. Folk till och med tyckte om det och bad om mer. I gryningen när festen var över och vi stod och packade ner våra instrument, såg jag hur Morgan fick pengarna för spelningen av värdinnan. Hon hade fortfarande raklödder i håret. Hon såg lycklig ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar