Fuck them.

Efter Tre Backar så öppnar sig himlen. Det är i alla fall så det känns. Juan från Freak Scene berättar att han har gett bort en kassett till några göteborgare som bokar band och driver en klubb.

”Dom vill boka er” säger Juan. ”Det ska tydligen vara en bra klubb.”

”Vi åker. Vad får vi?” frågar jag.

”Bensinpengar och öl” svarar Juan. ”Och ni spelar förband.”

”Till vilka?”

”Broder Daniel.”

Så plötsligt sitter vi i en hyrd van och rullar de fyrtiofem milen ner mot Göteborg. Alla röker i bilen, alla bär solglasögon, alla lyssnar på en kassett med Red House Painters, alla dricker öl i bilen, Morgan har köpt Penthouse på en bensinmack och sitter längst bak och vill inte bli störd, Fredrik babblar på oavbrutet, jag förstår att han måste ha en bokstavskombination som jag inte har lagt märke till förut, jag sitter och kör bilen och Fredrik underhåller mig med en svada som gör det svårt att fokusera på trafiken, cigaretten och ölen på en och samma gång. Får syn på mig själv i backspegeln när jag gör ännu en omotiverad, okontrollerad omkörning i 120 km/h och småler; jag har – vid gig nummer 2 – redan gått på myten om mig själv. Underbart. Bakom mig sitter Vidar och Jens och pratar Dadaism. Vi siktar på att bli det där arty-farty bandet som Sverige saknar, den saken är klar.

Efter fem timmar rullar vi in i Göteborg och tar oss bort till Magasinsgatan, där klubben ligger. Vi får hjälp att konka in instrumenten och Vidar börjar soundchecka sina trummor. Vi andra går ner i logen och sträcker ut oss på muggiga soffor. Han som driver klubben heter Ola och han är eld och lågor över vår lilla kassett med fem låtar. Det blir vi alla glada för såklart. Men det är precis som det ska vara i vår värld, det är inte av storhetsvansinne som vi tycker så; det är bara det att vi har gjort låtarna och tycker själva att vi har gjort något fint, inget konstigt om någon annan också tycker det. Någon spelar Crooked Rain, Crooked Rain och skickar runt en spliff och sen kommer Vidar ner och så är det dags för oss andra att ställa in volymen. Vi blir klara på en kvart. Ingen från Broder Daniel syns till. Jag är nervös över att få träffa dem, för det senaste halvåret har de parkerat sig i Expressen Fredag och på en och annan löpsedel när ett hotellrum har gått sönder. Linda Norrman har skrivit meter efter meter om dem och jag har sett deras videos på Z TV. Jag gillar Luke Skywalker på riktigt, men tänker att jag aldrig skulle vilja att mitt eget band lät så där, så extremt kompromisslöst. Jag undrar om Henrik sover med stjärnorna under ögonen. Han kanske aldrig tvättar bort dem. 

Först kommer BD:s engelskspråkiga ljudtekniker ner till oss och sätter sig bredvid mig. Han är tjock och full och pratsam. Han frågar om vi har spelat länge, vart vi ska efter det här, vilka band vi gillar och så vidare. Han sluddrar och även om jag tycker att han är rolig så förstår jag inte hur han ska kunna ratta deras ljud. Men herregud, jag ska göra min andra spelning i livet och vet ingenting om rockbranschen, det är väl så här det är, tänker jag. Ljudteknikern rullar sina cigaretter och när en är halvrökt i mungipan så börjar han på nästa. Det går av sig själv. Plötsligt kommer Poplars in genom dörren och ser genomskinlig ut. Jag kan svära på att han inte lämnar någon skugga efter sig när han går. Han bara skakar på huvudet, hälsar verkligen inte.

”What the fuck is wrong?” undrar ljudteknikern.

“I´ve been drinking for 24 hours and then I slept with a stranger” svarar Poplars.

Deras ljudtekniker tänder sin artonde cigarett och spänner ögonen i honom.

”Never ever sleep with strangers” säger han. ”Just fuck them.”