onsdag 30 november 2011

hur mycket väger en suck, vad är en kärlek värd?

Studion kändes som konstgjord andning. Jag behövde inte längre befinna mig i den lilla gyllene buren på Skånegatan hos min alkoholiserade fångvaktare. Det var enkelt att bara skylla på bandet, att inspelningarna drog över tiden, att jag skulle göra gitarrpålägg långt in på nätterna, sedan gå ut och dricka mig full på någon bar, låna nycklarna till studion och krascha på soffan i Rub a Dub när alla andra ville gå hem.
Självklart var jag elak och orättvis. Vem var jag som kallade henne för fångvaktare? Situationen som vi hade hamnat i var inte bara Charlottes fel. Jag var feg, orkade inte längre konfrontera henne, tänkte nästan be henne att sluta upp med sin vita period, hon fick väl göra som hon ville, jag skulle inte försöka styra henne, hon var vuxen och fick själv bestämma. Men samtidigt var jag ju orolig för henne och ville inte att hon skulle förstöra sig helt och hållet; hon blev som en fågelskrämma när hon drack och jag klättrade på väggarna om jag var hemma och hon var ute utan att jag visste var. Jag satt fast, som i ett mentalt skruvstäd, det var inte Charlottes fel, jag ville lämna henne men kunde inte. Hon ville slänga ut mig men kunde inte det heller. Kärleken var en börda för oss båda.
Efter att ha sovit på soffan i studion ett par nätter så började killarna klaga på stanken. Så jag gick de korta kvarteren hem. Charlotte var hemma, hon sken upp när hon fick syn på mig, ville veta hur det gick med inspelningarna, vi kysstes, tog i varandra, hon rynkade på näsan när hon kände lukten från mig och mina kläder, jag kastade allt i en hög på golvet och tog en dusch. Plötsligt var hon där med mig, vi stod nakna och höll om varandra och hon grät samtidigt som hon förde in mig i sig. Jag tror att vi inte visste vad vi skulle göra, allting kändes som fruktansvärt stumt, så att ligga med varandra i duschen var det enklaste sättet att få något i rörelse. Närheten kom och gick, känslorna som ett stroboskop; avpåavpåavpåavpåavpåavpåavpå, smärtan i att älska någon motvilligt, att äcklas över sin egen falskhet, fegheten i att inte bara resa sig upp och ge sig av, allt kom över mig. Jag sa inte ett ord, det behövdes inte, hon visste ändå.
Efteråt satt vi vid bordet och hade fortfarande svårt till orden. Inget hade ju förändrats. Jag stapplade mig fram i berättelsen om vart vi var på väg med låtarna, vilka tidningar som skulle intervjua oss och vilka spelningar som låg närmast fram i tiden. Hon berättade att hon skulle resa bort tre veckor till sin syster i Tel Aviv. Systern bodde där sen tio år tillbaka, gift med två barn, en man hon hade träffat på kibbutz. Självklart tyckte jag det var en bra idé, kände mig lättad, vi skulle få andrum och tid att tänka igenom allt det här. Jag stannade hemma den kvällen, gick inte tillbaka till studion, jag behövdes inte, ingen saknade mig, det visste jag. Istället lagade vi en middag, allting mjuknade nu när vi hade en kortsiktig plan för vårt förhållande, en plan som handlade om att hon åkte till Israel och jag gjorde färdigt det jag behövde nere i källaren på Tjärhovsgatan.
För första gången på veckor somnade jag omedelbart när jag la huvudet mot kudden. Det fanns inga drömmar den natten som kunde väcka mig. På morgonen när jag vaknade hade hon redan gått till jobbet, ställt fram en frukost, skrivit en lapp. Jag rakade mig och klädde på mig och tänkte att jag skulle ta en dag för mig själv. Inte gå till studion. Men sedan blev det så ändå.

1 kommentar:

  1. Om du skriver en bok köper jag den.....

    SvaraRadera