lördag 27 juli 2013

Det blir en dyr nota för parterapin senare i år.

Vi lämnar Selma Lagerlöf-land bakom oss; sätter oss och åker ner mot västkusten i en överlastad bil och jag blir inte ett dugg klokare på vad veckan i hipstertorpet har betytt för vår familj.

"Du får fan ringa X och säga att han inte dedikerar boken till dig", säger jag när vi stannar till på en Statoilmack för att tanka och köpa tidningar.

"Varför då?"

I spelar dum, hon har det där uttrycket i ansiktet som säger att hon inte förstår ett dugg av vad jag pratar om, fast egentligen är det precis tvärtom, hon vet exakt, hon är extremt nöjd med att X dedikerar sin bok till henne, hon vann, till sist stod hon överst på den moraliska prispallen. Eller nåt. Självklart tänker hon inte ringa honom och säga det, tvärtom kan hon sitta på Brillo i höst och oja sig över att det är två jävla medelålders män som skriver böcker, det är värsta soppan kan hon säga, båda tävlar om hennes uppmärksamhet, men herregud hon är ju gift, och barnen, ja allt det där. Vad ska man säga?

Ett par mil senare blir jag åksjuk för första gången i mitt liv och kräks i framsätet. Jag hinner inte få ner rutan, spyan bara exploderar ur mig, mina byxor blir brunfärgade, grönfärgade, en lukt sprider sig på en sekund i hela bilen, barnen tjuter av skräck, jag börjar gråta, I stannar vid vägkanten och hoppar ur bilen för att kunna andas. Barnen rusar också ur bilen. Jag sitter kvar själv i mina spyor. Mauro Scocco sjunger en låt på radion. Två lastbilar susar förbi oss på motorvägen.

"Vad fan håller du på med?" frågar I, en smula okänsligt kan jag tycka.

"Mamma, kan vi lifta så får pappa köra bilen själv?" säger ett av barnen, oklart vilket.

I ser ut att överväga det, att faktiskt ställa sig på motorvägen och lifta med barnen, så får jag köra bilen till en annan bensinmack och sanera bilen, innan de sätter sig i den igen. Jag sitter kvar i passagerarsätet med min gråt och allt kladd i skrevet och hatar mig själv. Jag hör hur det ringer på I:s telefon och jag hör också att hon svarar. Det är X som ringer. I säger att hon inte kan prata just nu, för att P (jag alltså) har kräkts ner hela bilen och sig själv och hon står med ungarna på motorvägen och allt är kaos. Nej nej skrattar hon, du behöver inte komma och hämta oss, vi ska nog fixa det här, men vi hörs när vi är tillbaka i Stockholm, ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha.

Till sist hoppar familjen in i bilen igen och sedan kör I oss till en bensinmack. Jag överväger att ställa mig med kläderna i biltvätten. Inget spelar någon roll längre. Men killen bakom kassan säljer ett blåställ till mig för fyrahundranittionio. Jag får tvätta mig inne på personaltoan och så sprejar vi bilen med något antiseptiskt och skurar bilen så gott det går och sedan kan vi faktiskt fortsätta vår semester.

"En dag kommer vi att kunna skratta åt allt det här", säger jag på bättre humör.

Fast när jag tittar på I för att få medhåll, inser jag att i så fall får jag skratta själv. Hon tycker inte det här är så lattjo. Barnen flyr in i varsin iPad i baksätet. Ingen säger något mer under resten av resan, som är på tjugotvå mil.

fredag 26 juli 2013

Dag 6 i hipstertorpet

Näst sista dagen. Det har regnat hela natten och ängarna ligger glänsande i soluppgången en bit bort, ner mot sjön.

"Nu kommer myggen", säger T. "Efter regn, när det blir sol igen, då kommer de."

"Då åker vi", svarar jag.

U skramlar med porslin i köket, gör frukost till alla, säger att vi borde ge oss ut i skogarna idag och leta svamp.

"Det är fritt fram att göra vad man vill", säger jag. "Jag ligger nog i sängen och läser ut en bok. Kastar lite frisbee med kidsen. Tar ett bad i sjön."

"Latmask."

Efter frukosten tar alla bilen en bit bort på grusvägen för att komma långt in i skogen. Jag stannar i torpet med alla barnen. Vi spelar fotbollsmatch på gräset, det är jag mot dem och jag får storstryk.

"Pappa, vad är en hipster?" frågar H efteråt när vi ligger och flämtar.

"Jag vet inte riktigt. Det är oklart."

"Jag ska bli hipster när jag blir stor", fortsätter H.

Och visst, det är logiskt tänker jag. Rekryteringen går allt längre ner i åldrarna.

"Snart börjar väl föräldrarna sätta på sina bebisar t-shirts med Bajen-tryck", säger jag till T lite senare när vi sitter vid bordet och äter kantareller som de har plockat i skogen.

"Det gjorde man på nittiotalet", svarar han. "Nu startar man ett lokalt ölbryggeri på Skånegatan och döper ölet efter sin dotter."






torsdag 25 juli 2013

Resten får vänta.

Och plötsligt har han åkt och I och jag är ensamma i vårt rum en trappa upp när barnen har somnat. Luften i rummet är tjock och svår att andas. Jag kan inte titta på henne, jag måste glo ut genom fönstret på kossorna som betar i gräset i skymningen, det är outsägligt vackert och tragiskt och ledsamt och det känns inte alls som om jag har vunnit något.

"Tänkte du inte säga något om boken?" frågar I.

"Nej."

"Du är bokförlagets mardröm", säger hon.

Jag tvingar mig själv att titta på henne. I har fått solblekt hår på semestern. OCH en aura av vila kring sig. Som om ledigheten faktiskt klär henne.

"Och vad är jag för dig?" frågar jag.

"Gud vad du är barnslig. Jag älskar dig", svarar hon.

Det låter självklart när hon säger det, men det är inte så det känns i mig. Jag kan inte fatta vad hon såg hos X. Det är vidrigt att han har skrivit en bok som han ska dedikera till henne. Jag hatar att hon satt på trappan med honom och rökte på, när jag läste saga för barnen. Hela deras historia är hemsk.

"Varför kom X hit?" frågar jag.

"Det var du som bjöd hit honom", svarar I. "Du kan aldrig låta bli. Du måste ha dina fiender supernära, hela tiden."

Det är sant. Fan också. Det var faktiskt jag som inte kunde hålla käften på Annas fest och sa att vi nog hade en sängplats över en natt om han ville. Varför sa jag det? För att du beundrar honom i hemlighet. För att han är någon du aldrig kan bli. Du gillar också hans strålkastarögon.

"Jag har inte vågat säga det här", fortsätter I. "Men nu måste jag säga det: jag har läst X manus."

"Va?"

"Det är sant. Han bad mig göra det."

"Men varför i helvete har du inte sagt något om det?"

"För att du skulle bli orolig och svartsjuk."

"Och hur tror du att jag känner nu?"

I glor på mig. Biter sig i läppen. Tar in hur jag känner. Det finns inget syre kvar i rummet. Jag vill instinktivt gå därifrån. Sätta mig i bilen och åka ner till Stockholm. Vad som helst.

"Jag tror att du blir ledsen", svarar hon. "Men det är okej. Det är bara en bok. Den handlar inte om mig."

Jag går ner till kylskåpet och hittar en låda vin. Plockar med mig den och går ut på trappan. Sätter mig där månen lyser. Dricker. I kommer inte ut till mig. Jag fattar inte hur jag ska kunna prata med barnen om det här; vad ska de säga, vad handlar hans bok om, vad handlar min bok om?

Sen kommer hampabonden gående över fälten. Jag ser honom på avstånd. Och då vet jag att jag inte kommer behöva avsluta lådvinet själv, vilket är en sorts tröst. Resten får vänta.



onsdag 24 juli 2013

Tuppfäktningen i hipstertorpet.

Men X åker inte. Han säger på morgonen att han har bestämt sig för att stanna ännu ett dygn.

"Om jag får", lägger han till och tittar på I.

Jag dör inombords. Hon måste säga nej, tänker jag, fast det är en barnslig tanke. Hon är min, vi har en familj, X betyder inget, det var en flirt för tio år sedan, X berömda strålkastarögon bländar henne ännu en gång, fast egentligen är det ingen fara på taket, hon är förnuftig, yada yada yada.

Vid lunchen säger X att han lägger sista handen vid en roman som ska komma ut under hösten på Albert Bonniers Förlag. Han behöver en sista korrgenomgång, sedan är den klar för tryck.

"Va?" säger vi alla i kör. "Vad handlar den om?"

"En kärlekshistoria. Om en kvinna som valde fel man", svarar X.

Golvet öppnar sig under mig. Allt känns overkligt. Att han bara har mage, det jävla aset.

"Visste du att P också har skrivt en roman som kommer ut i höst?" frågar I och tittar på X.

För första gången på de trettio timmar som varit, ger X mig en uppriktigt intresserad och förvånad blick, han ser faktiskt lite ställd ut, som om det han nyss har fått höra var det absolut sista han någonsin hade kunnat tro om mig.

"Vad heter den?" frågar han. "Och vilket förlag kommer den ut på?"

"Den heter Kärleken passerade här en gång och det är Damm Förlag som ger ut den i september", svarar I åt mig, när hon ser hur orden stockar sig i strupen på mig.

Anar jag en stolthet hos henne, över min kommande bok? Inser hon själv hur absurt det är att de två män som har betytt något för henne är samlade i samma hus och ger ut varsin bok samma år? X ser osäker ut, han kan inte glänsa på samma självklara sätt som han kunnat, om det bara var han som gav ut en roman. Nu är vi två om det.

Det blir han och jag som sitter på trappen senare i kvällningen. Jag sitter där I satt kvällen innan. Hon läser för barnen. Rollerna är ombytta. X kan inte låta bli att vara nyfiken på Kärleken passerade här en gång. Jag njuter motvilligt av det, jag avskyr honom, vill att han ska försvinna, men kan inte låta bli att prata med honom.

"Hur som helst", säger han, "så tror jag att min bok är bättre än din."

Jag har svårt att tro att jag hörde rätt. Men jag håller tyst. Jag har inget att bevisa.

"Vi kan väl byta och läsa varandras?" fortsätter han.

"Två saker: Jag vill inte ge dig en bok, du får köpa den om du vill läsa. Och dessutom vill jag inte läsa din."

X mäter mig med blicken. Jag är förvånad över min egen uppriktighet. Etthundraen procent av mig vill inte ens att han läser min roman. Orden är inte till för honom. Jag vill att han packar väskan och sätter sig i sin röda sportbil och drar åt helvete.

"Jag dedikerar romanen till I", säger X.

Det är en krigsförklaring. Jag tror han kommer på det där och då. Han har inte tänkt sig att göra det innan vårt samtal.

"Jag med", svarar jag.

"Tror inte det är så många kvinnor som får två romaner dedikerade till sig, samma år, samma höst", säger X.

Och det måste jag ge honom. Det tror inte jag heller.





tisdag 23 juli 2013

40årskris är bara förnamnet.

X kommer i sin röda sportbil och svänger in på grusuppfarten till hipstertorpet. Han har med sig såpbubblor till barnen och får kramar av alla. Det här är jobbigt för mig, eftersom I hade en crush på honom för länge sedan. Vi har pratat om det, jag är cool, det är inget problem. Fast egentligen är det nog det. Han har sin bil och sina såpbubblor och historier från diverse resor.

"Vad skäggiga ni är", säger han.

"Jag glömde rakhyveln i Stockholm", svarar jag.

"Man kan nästan tro att du och T låter bli att raka er, som såna där....såna där..."

"Hipsters", fyller jag i åt honom.

"Exakt."

X får ett eget rum på övervåningen och sedan lagar vi en stor måltid och X underhåller oss i flera timmar med berättelser från Argentina och Israel. Barnen vill sitta i hans knä och de säger unisont att de har saknat honom så mycket. Du kanske skulle vilja att X var din pappa? frågar jag nästan min dotter, men biter mig i läppen och håller käft.

I blir rödflammig på halsen, kanske är det vinet, kanske är det något annat. I alla fall så kommer hampabonden över och frågar om allt är bra. Underförstått: han vill sälja hampa. X nappar på erbjudandet, it takes one to know one, och sedan går X och I ut på trappan och sätter sig. Det säger inte att de vill vara ifred, men ingen vågar gå ut och störa dem, de får sitta där för sig själva. Jag är en mes, idiot, sopa, nolla osv osv, men jag läser saga för barnen på övervåningen och hoppas att jag ska kunna somna fort så att det snart blir morgon, när X måste åka vidare. När barnen har somnat, går jag ner till dem.

"Jag går och lägger mig nu", säger jag till I och X.

"Gör det", svarar I. "Jag kommer senare."

Sommarnatten är gudomlig. Horisonten är apelsinfärgad av solnedgången. Jag läser Jonathan Tropper, hoppas I ska komma, men det gör hon inte. Till sist somnar jag med boken på bröstet.

måndag 22 juli 2013

Hipstertorpet strikes back

Det ligger ett värdshus uppe vid E45, rätt nära vårt hipstertorp, som vi kör förbi varje dag när vi åker in till Sunne. Det ser inte mycket ut för världen, men jag vet att vi måste dit, för reklamen som ägarna har satt upp lovar gott:

Värmlands Hotel Carlifornia!

En kväll tar vi bilen dit och kliver in genom dörren och det sitter två locals vid ett bord och dricker öl, i övrigt är lokalen helt ödslig. Det är inte så att the locals säger något - alltså kan inte samtalet plötsligt tystna när utbölingarna kommer - men om de hade pratat om något, skulle samtalet definitivt upphöra i samma ögonblick som vi gör entré.

Vi beställer fyra öl och T och jag får glasen fyllda hela vägen upp, men I och U får dem bara fyllda till hälften.

"Vad är detta?" säger U.

"Det är ett glas som är halvfullt", svarar jag.

"Jo, men varför?"

"Fruntimmer ska inte gå på krogen", svarar bartendern.

Och så är det med det. På Värmlands Hotel Carlifornia har inte verkligheten hälsat på de senaste trettio åren. T och jag markerar vårt missnöje genom att byta glas med I och U. Sedan sitter vi i baren en stund och känner kylan från the locals och från the manegement. Jag spelar på en maskin som stjäl alla mina pengar. I hittar en jukebox och vi lyssnar på Elvis. Vi beställer fler öl. Det går några timmar. När vi är klara så går vi.

"Vänta här nu", säger T. "Vi har ju druckit allihop. Ingen kan köra."

"Vi är på landet", svarar jag.

"Nej. Ingen kan köra."

"Menar du att vi ska checka in på Värmlands Hotel Carlifornia?"

"Det blir kul", säger I. "Vi tar över stället. Gör en kupp."

Jag vet inte vad det betyder, men jag förstår att det kommer innebära trubbel.

söndag 21 juli 2013

Andra dagen i hipstertorpet.

Vi kom igår. Stannar en vecka. T går omkring på ägorna och låtsas att han äger hipstertorpet. I står och pratar med bonden vi hyr av, han säger att han odlar hampa i ett skjul som ligger på gården, hampa som han gör olja av, inget annat. Yeah, right säger jag, för jag ser ju bondens pupiller, jag fattar precis vad han gör med sin hampa.

"Vi kanske kan få köpa?" säger U.

"Du har tre barn", svarar jag. "Du köper inte hampa."

I har sin Hawai-klänning på sig, som hon är så vacker i. Jag vet inte om hon har något under den. Allt är toppen. I är kanske den svåraste hipstern av oss, det är hon som organiserar de här veckorna i diverse torp och stugor runt om i Sverige, hon samlar ihop ett gäng skägg och så drar vi till skogs och dricker lådvin och spelar fotboll, bland annat. Men I är Mest. Hipster. Av. Oss. Alla.

Hon går runt i huset och plockar ner saker från hyllorna och säger den här kryddburken är fantastiskt, den är säkert från femtiotalet och så vidare. Hon säger att allt i hipstertorpet är genuint och vackert och bara så coolt och att detta är på riktigt och bla bla bla. Bonden med hampan går runt med henne och visar både neder- och övervåningen och I är helt till sig över inredningen och berömmer bonden för hur coolt allting är, men han fattar inte så mycket, han är stenad. När de kommer in i badrummet får hon syn på badrumsskåpet och då tjuter hon av lycka.

"Åhh, ett sånt skåp har jag inte sett på trettio år. Det är så grymt! Så vintage! Jag älskar det! Snälla, kan jag få köpa det? Snälla, vad ska du ha för skåpet?"

Hampabonden säger att han visst kan sälja det till henne. Men det är enklare om hon bara åker till IKEA och köper det själv, det ingår i deras ordinarie sortiment. Plötsligt känns I lite mindre hipster, men det ska hon nog kunna reparera under veckan.

torsdag 18 juli 2013

Arbete.


Redigerar/korrläser text. Det går långsamt. Åtminstone gör jag det vid havet, till den här plattan. Den får bli mitt tips på bra sommarmusik.

/P

onsdag 17 juli 2013

Någon publicerar - en annan blockerar.

Det är en fejkad värld med fejkade konton och alias. Det är lätt att glömma bort det när man sitter vid havet och det luktar tång och fisknät och P1 står på hela dagarna. Jag sitter på en klippa och glor på vågorna och plötsligt ropar någon in mig till lunch och sedan går jag ut och sätter mig där igen. Då är det lätt att glömma.

Allt skrivande handlar om att reducera, sägs det. Jag vet numera att det även gäller allt som pågår på sociala medier. Människor har absolut inget att säga men säger det gärna. Ett tag loggade jag bara ut, men det är inte rätt taktik. Jag vill ju fortfarande veta. Därför letar jag numera upp människor med omsorg istället. För ni finns ju.

Med detta sagt, ber jag att få återkomma inom kort med ännu en rappakaljatext som smutsar ner internet.

 

tisdag 16 juli 2013

Showbiss, my dear.

Det var rötmånad i kylskåpet och gatorna låg tömda på folk. Jag satt i en källare på Kungsholmen och mixade en låt med Crooked Noses som inte ville bli bra. Det var något med pianot, kanske med stämsången, jag fick inte till det. Alla andra hade lämnat stan, satt ute på sina lantställen och instagrammade sina vinluncher och brunbrända flickvänner, intresseklubben antecknade så att pennan glödde, fast sanningen var att jag mest tyckte synd om mig själv, speciellt när jag åt min tredje Big Mac & CO. den dagen.

Jag gjorde klart skiten och fick iväg det till skivbolaget i alla fall och två dagar senare ringde en övertänd A&R från L.A och skrek på telefon att det var genialiskt och att detta var mitt genombrott. Så vi la upp mixen på Spotify och plötsligt började folk lyssna och lyssna och bara efter en månad så fattade jag ju vad klockan var slagen; mixen var en monsterhit.

Det är tre år sedan nu. Jag sitter ute på Fårö och skriver det här, i min inglasade studio med utsikt mot havet och båtarna och horisonten. Jag har valt att bygga hela studion i jakaranda, hitskeppad med ett fartyg från Indonesien. Jag var tvungen att muta Indonesiska regeringen för att få hugga ner skogen, men som vi säger i musikbranschen: allt är möjligt om man ligger på Universal och dessutom har tillgång till riktigt bra koks.

Jag har inte mixat något sedan rötmånaden på Kungsholmen. Ägnar numera all min vakna tid till att instagramma min brunbrända flickvän och alla hennes sushis. Jag har 18 000 följare på insta, som alla hävdar att mina bilder på räkor i solnedgång är av yppersta klass. (Fast egentligen smörar de bara och vill att jag ska mixa deras låtar.) Jag väljer att se rubbet som en konstinstallation - inte en medelålderskris.



 

söndag 14 juli 2013

Den halta haren

Jag var haren som sprang först och drog resten av klungan i sjutusen meter. Sedan orkade jag inte mer och fick ge mig när löparna från Etiopen tog över och vann loppet.

"Din roll är viktig", förklarade min tränare. "Du behövs för att det ska bli några spektakulära tider."

Men jag fick knappt betalt. Jag förväntades bara vara tacksam för att bli flugen runt jordklotet till diverse arenor med hyenapublik på läktarna. Jag flög in, gjorde mina sjutusen meter, flög vidare till nästa kontinent.

När vi sprang i Aten fick jag nog. Jag gick ut stenhårt och ökade. Hassan som låg i rygg på mig skrek åt mig efter fyratusen meter att det gick för fort. Jag fick blodsmak i strupen efter femtusen. Då la jag i en växel till och sa åt min kropp att hålla tyst. Det fanns inte en millimeter av kroppen som inte höll på att gå sönder under smärtan.

Efter åttatusen meter försökte Hassan lägga fälleben. Det var det sista han gjorde innan han trampade snett och fick kliva av. Jag bet mig själv i kinden, tvingade mig att fortsätta. Jag hade större delen av klungan bakom mig, de kunde inte hålla tempot. Funktionärerna skrek, publiken skrek, de visste inte vad de skulle tro.

Jag beslutade mig för att gå för fullt, hela vägen, göra mitt eget lopp, kliva ur min gamla roll och bli någon annan. Någon vrålade att vi var nere på världsrekordtid. Jag hörde de tunga andhämtningarna bakom mig från etiopierna. De var slut, jag tänkte knäcka dem.

På niotusen sjuhundra meter exploderade mitt knä. Jag kände direkt att något var allvarligt fel, men jag fortsatte. Publiken var vansinnig på läktarna. De hejade fram mig. Jag sprang i en tunnel, såg inget längre, allt försvann utom smärtan i knäet. Jag blev fyra i mål. Tre etiopier sprang förbi de sista två hundra.

"Du kommer aldrig mer att kunna springa", sa läkaren som undersökte mig. "Ditt knä är förstört."

"Fifteen minutes of fame", sa tränaren. "Nöjd nu?"

"Ja faktiskt", svarade jag.

fredag 12 juli 2013

Blue Village

Jag arbetade som reseledare på Blue Village på den tiden. Varje morgon när jag vaknade, så var den första tanken som gick genom huvudet att de betalar mig inte för det här, inte tillräckligt. Det var sagt att jag skulle ta hand om turister, vilket också var huvudsysslan, men kanske borde ta hand om bättre definieras i anställningskontraktet.

De små bitarna fick man ta; den att ha jourtelefonen under huvudkudden och bli väckt på nätterna av berusade ungdomar som inte visste när deras flygplan skulle lyfta. Eller hjälpa ett pensionerat par som hade tappat sina pass i poolen.

Men en dag när jag hade varit på flygplatsen och hämtat upp en grupp nyanlända turister och fått in dem i bussen, då hände det något som gjorde att jag inte längre kunde arbeta kvar. Bussen hade precis rullat ut från parkeringen och kommit upp på vägen, när en berusad man kom fram till mig och sa att vi var tvungna att vända bussen.

"Varför då? Om det gäller en resväska så kan jag se till att vi plockar upp den och att du får den till hotellet."

"Fast det gäller min son. Jag har glömt min son på flygplatsen."

Han var fem år gammal och stod bredvid rullbandet när personalen hittade honom. Inget hade hänt, han undrade var sin pappa var. Vi kontaktade pojkens mamma i Sverige och när hon fick klart för sig att pappan hade glömt pojken på flygplatsen, bad hon oss sätta pojken på ett vändande plan tillbaka. Det gjorde vi. När mannen förstod att han inte skulle få en vecka tillsammans med sin son, blev han galen. Det var jag som fick försöka lugna honom, det var mig hotellägaren skrek på när mannen slog sönder sitt hotellrum.

"Jag säger upp mig."

"Du har en månad kvar på kontraktet. Jobba den månaden", svarade min chef.

När jag gick ut från hennes kontor, stötte jag ihop med en kvinna som hade armen i bandage.

"Jobbar du här?" frågade hon.

"Än så länge, ja."

"Min man har slagit av mig armen", sa hon. "Den är bruten på tre ställen. Jag vill polisanmäla honom."

"Du behöver flygas hem till Sverige", svarade jag. "Du behöver opereras i Sverige."

"Aldrig att jag åker hem! Jag har sparat till den här semesterresan i ett år och nu är jag här! Jag åker inte hem."

Senare samma kväll såg jag henne sitta i baren med en drink. Armen i bandage. Det gjorde fruktansvärt ont, sa hon, men spriten hjälpte lite.

onsdag 10 juli 2013

Horisonten ligger kvar där den alltid har legat.

Det drog in en vind från havet som bar med sig saltdoften från all svett som utsöndrades ur sjömännens armhålor. Lukten var akumulerad och sträckte sig flera århundraden tillbaks i tiden. Ändå var det inte alls obehagligt att stå på stranden och dra in vinden i lungorna.

"Hårt arbete på sjön luktar så", sa morfar.

Kort därefter, bara dagar tror jag, föll morfar till golvet när hans hjärta exploderade i bröstet på honom. Jag var inte så gammal då, men det var där och då jag bestämde att jag skulle gå till sjöss. Min mor kallade det för en sentimental hyllning till morfargubben, och så var det nog, men inte bara.

I skolan fick jag stryk av de andra ungarna. De kallade mig för båtpojken och slog mig över munnen för att jag skulle hålla tyst om mina drömmar. Det är så länge sedan nu. Plötsligt var jag sjutton år och mamma släppte iväg mig. Jag började längst ner och fick lossa containrar när vi låg i hamn. Det var ett hårt arbete, men jag klagade inte, jag hade valt det själv.

Vi besökte Brasilien, Argentina, gick genom suezkanalen, lastade kryddor i Madras, låg i karantän utanför Tokyo. Min kropp var bara senor och muskler. Jag fick mer och mer ansvar på båten, fick lära upp nykomlingar, lärde mig portugisiska, förhandlade med hamnpolisen, motade bort prostituerade från däck på kvällarna.

"Men du har inga rötter", sa styrman en kväll när vi låg för ankar utanför Rhodos. "Det är en frihet, men också en förbannelse."

"Nej du har rätt. Båten är mitt hem."

Brisen från havet hjälpte till att hålla ensamheten i schack. Jag kunde titta på havet i timmar. Åren hade gått, jag var tvungen att kliva i land om jag någonsin skulle få egen familj. Jag kunde ha valt en hamn långt bort från Sverige, en mer exotisk plats, där människorna hade saft i köttet. Men det blev Göteborg.

"Nu är det nog", sa jag. "Jag ska av här."

"Om två år är vi tillbaka igen", sa styrman. "Kom ner till hamnen då om du har ändrat dig. Din plats kommer alltid finnas kvar."

Jag köpte det lilla huset, höjde blicken och såg folk i ögonen när vi möttes på gatan. Och så skrev jag det här.

måndag 8 juli 2013

Fattiglappen som aldrig blev konstnär.

Greger säger att det kunde varit värre, men det är jag inte så säker på. Vi sitter på pantbanken vid Skanstull och pantar min fjärde gitarr.

"Den sista", säger jag.

"Ryck upp dig", svarar Greger. "Du kommer på något sätt att skaffa pengar."

"Jag är slut alltså. Jag måste flytta hem igen, jag har verkligen inga pengar."

Greger säger att jag alltid får sova på soffan hos honom om hyresvärden vräker mig och jag säger att det är nog ingen bra idé. Greger är MR Trubbel och jag har nog av trubbel.

"Du får tusen kronor för gitarren", säger hon bakom kassan.

"Tusen? Det är en Telecaster från 72. Den är värd tjugofem."

"Tusen."

Jag tar tusenlappen och vi står ute på gatan. Då börjar jag gråta. Greger lägger en arm runt mig.

"Kom", säger han. "Vi tar en öl så får du prata ut."

Servitrisen på det indiska haket kommer med våra öl. Hon vill ha betalt direkt. Greger letar efter plånboken i alla fickor på jackan. Sen ler han förläget och säger att han glömt den hemma. Så vi spräcker min tusenlapp.

"Du ser. Jag kan inte flytta till dig. Det blir problem."

"Kommer du på andra tankar så hör av dig", svarar Greger. "Det är i alla fall skönt att vara ute på Söder igen. Ska vi gå vidare efter den här?"

fredag 5 juli 2013

Könssjukdomarnas epicentrum

Dudy & Danny på Kibbutzen var parhästar i köket. Deras namn tillsammans lät som ett komikerpar från filmer på trettiotalet, och de gjorde anspråk på att försöka vara roliga också, under de långa varma timmarna vid stekpannorna. Fast mest var de slavdrivare, som gav oss volontärer massor av skitgöra som de själva inte ville göra.

"Det är mitt privilegium att be dig skala lök i sju timmar så att jag slipper", sa Dudy till mig.

"Absolut", sa Danny.

Sen satt jag där på en pall och skalade lök och lyssnade på Fleetwood Mac och kollade på tjejer som gick förbi. Livet lekte, kan man säga.

Dudy & Danny kom ofta ner i baren om kvällarna och raggade på volontärerna från Tyskland, Holland, Sverige, Danmark och England. Jag stod bakom baren och jobbade extra, så jag hade bra uppsikt över vad som hände ute på golvet. Det var en smitthärd. Alla låg med alla.

"Tiden har stått stilla", sa Danny och beställde en öl. "Här på kibbutzen är det fortfarande 1968."

Fast folk var oförsiktiga och fick hela tiden springa till sjuksyster och få antibiotika mot diverse sjukdomar som de drog på sig. Jag stod bakom baren, jag var frigid, jag hade annat för mig, så jag behövde inte äta antibiotika.

"Vad är oddsen på att man åker på en könssjukdom om man går ner i volontärbaren?" frågade Sofi mig en kväll när jag höll på att stänga.

"Det är nog fifty-fifty", svarade jag. "Och då behöver du inte ens ligga med någon."

Men plötsligt fick chefen för kibbutzen nog. Han hette Avi och var religiös. En kväll kom han ner till oss och stängde av musiken och hoppade upp på bardisken och tystade folk.

"Nu går ni hem och sover, allihop! Imorgon går ni alla till sjuksyster och får varsin karta antibiotika. Och sen äter ni den från början till slut och INGEN ligger med någon innan ALLA har ätit sin karta! Är det förstått?"

"Ja Avi", sa folk i kör.

"Vi kan inte ha folk som behöver springa på toaletten hela tiden, och som klagar på att de kissar taggtråd. Ni är för fan vuxna! Agera som det också."

"Ja Avi", sa folk i kör.

I köket nästa morgon: Dudy & Danny stod vid stekbordet.

"Jag tror att det är bra om ni käkar antibiotika också", sa jag. "Bara ett tips."

"Du grabben", sa Dudy. "Du gav just dig själv tvåhundra kilo lökskalning som ska vara klart tills ikväll."

onsdag 3 juli 2013

Mänsklighetens förfall:

"Någon borde doktorera på dina idiotiska texter", säger P.

"Taskigt att säga så. Jag försöker ju bara."

P ser ångerfull ut. Kanske menar han det inte, jag vet inte.

"Så här: Jag ska doktorera. Fast inte specifikt på dina idiotiska texter. Snarare på att mänskligheten är på väg tillbaka till noll igen. Du vet, homo sapiens och allt det där."

"Okej. Då måste du ha tre empiriska bevis för din tes, annars håller det inte."

"Bevis ett: Stockholm Under Ytan. Jag får ångest av skiten. Mänsklighetens bakgård, etc. etc."

"Och bevis två?"

"Bevis två: Beatles."

"Beatles? Du, det är ju ett av världens bästa band genom tiderna! Deras musikaliska gärning är oomtvistad. Genialt."

"Exakt."

Nu förstår jag inte. P har en skruv lös.

"Alltså, Stockholm Under Ytan är skit - det köper jag - men Beatles?"

"Gud skapade SVARTA HÅL I RYMDEN. KOMETER PÅ HIMLAVALVET. ATOMER I DITT BLODOMLOPP. Jag skulle nog säga att Ringo Starrs trumstockar inte är så mycket att skryta med, tyvärr."

"Det sista beviset?"

"Bevis tre: Bokbranschen är i kris. Folk läser mindre och mindre böcker. Fördumning pågår."

"Där fick du mig."

P beställer in mer vin åt oss. Han skruvar på sig.

"Fast vet du? Jag måste erkänna en sak."

"Ja?"

"Jag rotade fram gamla kassetter från när jag var barn igår. De låg på vinden, tillsammans med en bandspelare. Då hittade jag första skivan med Chattanooga. Kommer du ihåg dem? Det lät riktigt bra fortfarande."

tisdag 2 juli 2013

Bortglömda gamla dj:s

"Prata inte med mig om Gil Scott Heron."

"Visst är det jobbigt? Att alla har kommit ikapp?"

Vi har hamnat på Snottys och det är bara att erkänna att ingen vill boka oss längre.

"Det fanns en tid när min skivsamling spelade roll."

"Nu verkar bartendern kunna mer än oss om vad som händer på klubbarna i Berlin. Och hon spelar låtarna därifrån också."

"Fast jag får fortfarande personalpris på ölen. Hon bakom disken säger att det gäller året ut."

"Det som är mest läskigt är att jag inte hann köpa en bostadsrätt."

"Jag tycker det är värre med hårfästet som kryper uppåt."

"Jag träffade mitt ex igår. Hon kom med barnvagn och pappa till barnet var en donator från Danmark. Ingen annan dög, sa hon."

"Snart behövs vi män inte längre."

"Vad menar du med snart?"





måndag 1 juli 2013

Trettio sekunder till Mars, tio minuter i en taxi.

Det är fullt krig där hemma, för min fru arbetar jämt och sitter på fina middagar med kunder och tjänar förvisso pengarna som betalar hyran, men vafan, bara för att ni inte köper tillräckligt av mina böcker, betyder det att jag ska straffas och bo i kloster?

"Va? Betyder det verkligen det?", frågar jag min fru på telefon.

"Sluta nu", säger hon. "Det är inte synd om dig. Du får sitta på häcken och skriva och din fru fixar räkningarna tills du har skrivit en bestseller. KOM IGEN NU!"

"Du", svarar jag. "Antingen så kommer du hem nu, eller så börjar jag lyssna på Peter LeMark på ditt Spotify-konto, och då vet du hur snacket börjar gå."

"Det gör du inte! Du låter mitt konto vara. Om du ska lyssna på skitmusik så får det synas att det är DU som gör det och inte jag."

"Peter LeMark, Goo Goo Dolls, Lionel Richie, TOTO...."

"Sluta genast. Jag är ute med viktiga kunder här. Jag ska sälja in ett fett kontrakt."

"Bon Jovi, Maroon 5, Dokken, Winnerbäck, Offspring...."

"Jävla skit alltså", säger hon. "Du är knäpp."

Vi lägger på och jag kör igång en platta med 30 seconds to Mars. Det låter för jävligt men nu ska hon få. Det går tio minuter, sedan ringer hon.

"Någon på facebook säger att jag lyssnar på 30 seconds to Mars."

"Det gör du också", svarar jag.

"Jag kommer hem nu."