Jag var haren som sprang först och drog resten av klungan i sjutusen meter. Sedan orkade jag inte mer och fick ge mig när löparna från Etiopen tog över och vann loppet.
"Din roll är viktig", förklarade min tränare. "Du behövs för att det ska bli några spektakulära tider."
Men jag fick knappt betalt. Jag förväntades bara vara tacksam för att bli flugen runt jordklotet till diverse arenor med hyenapublik på läktarna. Jag flög in, gjorde mina sjutusen meter, flög vidare till nästa kontinent.
När vi sprang i Aten fick jag nog. Jag gick ut stenhårt och ökade. Hassan som låg i rygg på mig skrek åt mig efter fyratusen meter att det gick för fort. Jag fick blodsmak i strupen efter femtusen. Då la jag i en växel till och sa åt min kropp att hålla tyst. Det fanns inte en millimeter av kroppen som inte höll på att gå sönder under smärtan.
Efter åttatusen meter försökte Hassan lägga fälleben. Det var det sista han gjorde innan han trampade snett och fick kliva av. Jag bet mig själv i kinden, tvingade mig att fortsätta. Jag hade större delen av klungan bakom mig, de kunde inte hålla tempot. Funktionärerna skrek, publiken skrek, de visste inte vad de skulle tro.
Jag beslutade mig för att gå för fullt, hela vägen, göra mitt eget lopp, kliva ur min gamla roll och bli någon annan. Någon vrålade att vi var nere på världsrekordtid. Jag hörde de tunga andhämtningarna bakom mig från etiopierna. De var slut, jag tänkte knäcka dem.
På niotusen sjuhundra meter exploderade mitt knä. Jag kände direkt att något var allvarligt fel, men jag fortsatte. Publiken var vansinnig på läktarna. De hejade fram mig. Jag sprang i en tunnel, såg inget längre, allt försvann utom smärtan i knäet. Jag blev fyra i mål. Tre etiopier sprang förbi de sista två hundra.
"Du kommer aldrig mer att kunna springa", sa läkaren som undersökte mig. "Ditt knä är förstört."
"Fifteen minutes of fame", sa tränaren. "Nöjd nu?"
"Ja faktiskt", svarade jag.
"Din roll är viktig", förklarade min tränare. "Du behövs för att det ska bli några spektakulära tider."
Men jag fick knappt betalt. Jag förväntades bara vara tacksam för att bli flugen runt jordklotet till diverse arenor med hyenapublik på läktarna. Jag flög in, gjorde mina sjutusen meter, flög vidare till nästa kontinent.
När vi sprang i Aten fick jag nog. Jag gick ut stenhårt och ökade. Hassan som låg i rygg på mig skrek åt mig efter fyratusen meter att det gick för fort. Jag fick blodsmak i strupen efter femtusen. Då la jag i en växel till och sa åt min kropp att hålla tyst. Det fanns inte en millimeter av kroppen som inte höll på att gå sönder under smärtan.
Efter åttatusen meter försökte Hassan lägga fälleben. Det var det sista han gjorde innan han trampade snett och fick kliva av. Jag bet mig själv i kinden, tvingade mig att fortsätta. Jag hade större delen av klungan bakom mig, de kunde inte hålla tempot. Funktionärerna skrek, publiken skrek, de visste inte vad de skulle tro.
Jag beslutade mig för att gå för fullt, hela vägen, göra mitt eget lopp, kliva ur min gamla roll och bli någon annan. Någon vrålade att vi var nere på världsrekordtid. Jag hörde de tunga andhämtningarna bakom mig från etiopierna. De var slut, jag tänkte knäcka dem.
På niotusen sjuhundra meter exploderade mitt knä. Jag kände direkt att något var allvarligt fel, men jag fortsatte. Publiken var vansinnig på läktarna. De hejade fram mig. Jag sprang i en tunnel, såg inget längre, allt försvann utom smärtan i knäet. Jag blev fyra i mål. Tre etiopier sprang förbi de sista två hundra.
"Du kommer aldrig mer att kunna springa", sa läkaren som undersökte mig. "Ditt knä är förstört."
"Fifteen minutes of fame", sa tränaren. "Nöjd nu?"
"Ja faktiskt", svarade jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar