Tuppfäktningen i hipstertorpet.

Men X åker inte. Han säger på morgonen att han har bestämt sig för att stanna ännu ett dygn.

"Om jag får", lägger han till och tittar på I.

Jag dör inombords. Hon måste säga nej, tänker jag, fast det är en barnslig tanke. Hon är min, vi har en familj, X betyder inget, det var en flirt för tio år sedan, X berömda strålkastarögon bländar henne ännu en gång, fast egentligen är det ingen fara på taket, hon är förnuftig, yada yada yada.

Vid lunchen säger X att han lägger sista handen vid en roman som ska komma ut under hösten på Albert Bonniers Förlag. Han behöver en sista korrgenomgång, sedan är den klar för tryck.

"Va?" säger vi alla i kör. "Vad handlar den om?"

"En kärlekshistoria. Om en kvinna som valde fel man", svarar X.

Golvet öppnar sig under mig. Allt känns overkligt. Att han bara har mage, det jävla aset.

"Visste du att P också har skrivt en roman som kommer ut i höst?" frågar I och tittar på X.

För första gången på de trettio timmar som varit, ger X mig en uppriktigt intresserad och förvånad blick, han ser faktiskt lite ställd ut, som om det han nyss har fått höra var det absolut sista han någonsin hade kunnat tro om mig.

"Vad heter den?" frågar han. "Och vilket förlag kommer den ut på?"

"Den heter Kärleken passerade här en gång och det är Damm Förlag som ger ut den i september", svarar I åt mig, när hon ser hur orden stockar sig i strupen på mig.

Anar jag en stolthet hos henne, över min kommande bok? Inser hon själv hur absurt det är att de två män som har betytt något för henne är samlade i samma hus och ger ut varsin bok samma år? X ser osäker ut, han kan inte glänsa på samma självklara sätt som han kunnat, om det bara var han som gav ut en roman. Nu är vi två om det.

Det blir han och jag som sitter på trappen senare i kvällningen. Jag sitter där I satt kvällen innan. Hon läser för barnen. Rollerna är ombytta. X kan inte låta bli att vara nyfiken på Kärleken passerade här en gång. Jag njuter motvilligt av det, jag avskyr honom, vill att han ska försvinna, men kan inte låta bli att prata med honom.

"Hur som helst", säger han, "så tror jag att min bok är bättre än din."

Jag har svårt att tro att jag hörde rätt. Men jag håller tyst. Jag har inget att bevisa.

"Vi kan väl byta och läsa varandras?" fortsätter han.

"Två saker: Jag vill inte ge dig en bok, du får köpa den om du vill läsa. Och dessutom vill jag inte läsa din."

X mäter mig med blicken. Jag är förvånad över min egen uppriktighet. Etthundraen procent av mig vill inte ens att han läser min roman. Orden är inte till för honom. Jag vill att han packar väskan och sätter sig i sin röda sportbil och drar åt helvete.

"Jag dedikerar romanen till I", säger X.

Det är en krigsförklaring. Jag tror han kommer på det där och då. Han har inte tänkt sig att göra det innan vårt samtal.

"Jag med", svarar jag.

"Tror inte det är så många kvinnor som får två romaner dedikerade till sig, samma år, samma höst", säger X.

Och det måste jag ge honom. Det tror inte jag heller.