Det var rötmånad i kylskåpet och gatorna låg tömda på folk. Jag satt i en källare på Kungsholmen och mixade en låt med Crooked Noses som inte ville bli bra. Det var något med pianot, kanske med stämsången, jag fick inte till det. Alla andra hade lämnat stan, satt ute på sina lantställen och instagrammade sina vinluncher och brunbrända flickvänner, intresseklubben antecknade så att pennan glödde, fast sanningen var att jag mest tyckte synd om mig själv, speciellt när jag åt min tredje Big Mac & CO. den dagen.
Jag gjorde klart skiten och fick iväg det till skivbolaget i alla fall och två dagar senare ringde en övertänd A&R från L.A och skrek på telefon att det var genialiskt och att detta var mitt genombrott. Så vi la upp mixen på Spotify och plötsligt började folk lyssna och lyssna och bara efter en månad så fattade jag ju vad klockan var slagen; mixen var en monsterhit.
Det är tre år sedan nu. Jag sitter ute på Fårö och skriver det här, i min inglasade studio med utsikt mot havet och båtarna och horisonten. Jag har valt att bygga hela studion i jakaranda, hitskeppad med ett fartyg från Indonesien. Jag var tvungen att muta Indonesiska regeringen för att få hugga ner skogen, men som vi säger i musikbranschen: allt är möjligt om man ligger på Universal och dessutom har tillgång till riktigt bra koks.
Jag har inte mixat något sedan rötmånaden på Kungsholmen. Ägnar numera all min vakna tid till att instagramma min brunbrända flickvän och alla hennes sushis. Jag har 18 000 följare på insta, som alla hävdar att mina bilder på räkor i solnedgång är av yppersta klass. (Fast egentligen smörar de bara och vill att jag ska mixa deras låtar.) Jag väljer att se rubbet som en konstinstallation - inte en medelålderskris.
Jag gjorde klart skiten och fick iväg det till skivbolaget i alla fall och två dagar senare ringde en övertänd A&R från L.A och skrek på telefon att det var genialiskt och att detta var mitt genombrott. Så vi la upp mixen på Spotify och plötsligt började folk lyssna och lyssna och bara efter en månad så fattade jag ju vad klockan var slagen; mixen var en monsterhit.
Det är tre år sedan nu. Jag sitter ute på Fårö och skriver det här, i min inglasade studio med utsikt mot havet och båtarna och horisonten. Jag har valt att bygga hela studion i jakaranda, hitskeppad med ett fartyg från Indonesien. Jag var tvungen att muta Indonesiska regeringen för att få hugga ner skogen, men som vi säger i musikbranschen: allt är möjligt om man ligger på Universal och dessutom har tillgång till riktigt bra koks.
Jag har inte mixat något sedan rötmånaden på Kungsholmen. Ägnar numera all min vakna tid till att instagramma min brunbrända flickvän och alla hennes sushis. Jag har 18 000 följare på insta, som alla hävdar att mina bilder på räkor i solnedgång är av yppersta klass. (Fast egentligen smörar de bara och vill att jag ska mixa deras låtar.) Jag väljer att se rubbet som en konstinstallation - inte en medelålderskris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar