Resten får vänta.

Och plötsligt har han åkt och I och jag är ensamma i vårt rum en trappa upp när barnen har somnat. Luften i rummet är tjock och svår att andas. Jag kan inte titta på henne, jag måste glo ut genom fönstret på kossorna som betar i gräset i skymningen, det är outsägligt vackert och tragiskt och ledsamt och det känns inte alls som om jag har vunnit något.

"Tänkte du inte säga något om boken?" frågar I.

"Nej."

"Du är bokförlagets mardröm", säger hon.

Jag tvingar mig själv att titta på henne. I har fått solblekt hår på semestern. OCH en aura av vila kring sig. Som om ledigheten faktiskt klär henne.

"Och vad är jag för dig?" frågar jag.

"Gud vad du är barnslig. Jag älskar dig", svarar hon.

Det låter självklart när hon säger det, men det är inte så det känns i mig. Jag kan inte fatta vad hon såg hos X. Det är vidrigt att han har skrivit en bok som han ska dedikera till henne. Jag hatar att hon satt på trappan med honom och rökte på, när jag läste saga för barnen. Hela deras historia är hemsk.

"Varför kom X hit?" frågar jag.

"Det var du som bjöd hit honom", svarar I. "Du kan aldrig låta bli. Du måste ha dina fiender supernära, hela tiden."

Det är sant. Fan också. Det var faktiskt jag som inte kunde hålla käften på Annas fest och sa att vi nog hade en sängplats över en natt om han ville. Varför sa jag det? För att du beundrar honom i hemlighet. För att han är någon du aldrig kan bli. Du gillar också hans strålkastarögon.

"Jag har inte vågat säga det här", fortsätter I. "Men nu måste jag säga det: jag har läst X manus."

"Va?"

"Det är sant. Han bad mig göra det."

"Men varför i helvete har du inte sagt något om det?"

"För att du skulle bli orolig och svartsjuk."

"Och hur tror du att jag känner nu?"

I glor på mig. Biter sig i läppen. Tar in hur jag känner. Det finns inget syre kvar i rummet. Jag vill instinktivt gå därifrån. Sätta mig i bilen och åka ner till Stockholm. Vad som helst.

"Jag tror att du blir ledsen", svarar hon. "Men det är okej. Det är bara en bok. Den handlar inte om mig."

Jag går ner till kylskåpet och hittar en låda vin. Plockar med mig den och går ut på trappan. Sätter mig där månen lyser. Dricker. I kommer inte ut till mig. Jag fattar inte hur jag ska kunna prata med barnen om det här; vad ska de säga, vad handlar hans bok om, vad handlar min bok om?

Sen kommer hampabonden gående över fälten. Jag ser honom på avstånd. Och då vet jag att jag inte kommer behöva avsluta lådvinet själv, vilket är en sorts tröst. Resten får vänta.