Det drog in en vind från havet som bar med sig saltdoften från all svett som utsöndrades ur sjömännens armhålor. Lukten var akumulerad och sträckte sig flera århundraden tillbaks i tiden. Ändå var det inte alls obehagligt att stå på stranden och dra in vinden i lungorna.
"Hårt arbete på sjön luktar så", sa morfar.
Kort därefter, bara dagar tror jag, föll morfar till golvet när hans hjärta exploderade i bröstet på honom. Jag var inte så gammal då, men det var där och då jag bestämde att jag skulle gå till sjöss. Min mor kallade det för en sentimental hyllning till morfargubben, och så var det nog, men inte bara.
I skolan fick jag stryk av de andra ungarna. De kallade mig för båtpojken och slog mig över munnen för att jag skulle hålla tyst om mina drömmar. Det är så länge sedan nu. Plötsligt var jag sjutton år och mamma släppte iväg mig. Jag började längst ner och fick lossa containrar när vi låg i hamn. Det var ett hårt arbete, men jag klagade inte, jag hade valt det själv.
Vi besökte Brasilien, Argentina, gick genom suezkanalen, lastade kryddor i Madras, låg i karantän utanför Tokyo. Min kropp var bara senor och muskler. Jag fick mer och mer ansvar på båten, fick lära upp nykomlingar, lärde mig portugisiska, förhandlade med hamnpolisen, motade bort prostituerade från däck på kvällarna.
"Men du har inga rötter", sa styrman en kväll när vi låg för ankar utanför Rhodos. "Det är en frihet, men också en förbannelse."
"Nej du har rätt. Båten är mitt hem."
Brisen från havet hjälpte till att hålla ensamheten i schack. Jag kunde titta på havet i timmar. Åren hade gått, jag var tvungen att kliva i land om jag någonsin skulle få egen familj. Jag kunde ha valt en hamn långt bort från Sverige, en mer exotisk plats, där människorna hade saft i köttet. Men det blev Göteborg.
"Nu är det nog", sa jag. "Jag ska av här."
"Om två år är vi tillbaka igen", sa styrman. "Kom ner till hamnen då om du har ändrat dig. Din plats kommer alltid finnas kvar."
Jag köpte det lilla huset, höjde blicken och såg folk i ögonen när vi möttes på gatan. Och så skrev jag det här.
"Hårt arbete på sjön luktar så", sa morfar.
Kort därefter, bara dagar tror jag, föll morfar till golvet när hans hjärta exploderade i bröstet på honom. Jag var inte så gammal då, men det var där och då jag bestämde att jag skulle gå till sjöss. Min mor kallade det för en sentimental hyllning till morfargubben, och så var det nog, men inte bara.
I skolan fick jag stryk av de andra ungarna. De kallade mig för båtpojken och slog mig över munnen för att jag skulle hålla tyst om mina drömmar. Det är så länge sedan nu. Plötsligt var jag sjutton år och mamma släppte iväg mig. Jag började längst ner och fick lossa containrar när vi låg i hamn. Det var ett hårt arbete, men jag klagade inte, jag hade valt det själv.
Vi besökte Brasilien, Argentina, gick genom suezkanalen, lastade kryddor i Madras, låg i karantän utanför Tokyo. Min kropp var bara senor och muskler. Jag fick mer och mer ansvar på båten, fick lära upp nykomlingar, lärde mig portugisiska, förhandlade med hamnpolisen, motade bort prostituerade från däck på kvällarna.
"Men du har inga rötter", sa styrman en kväll när vi låg för ankar utanför Rhodos. "Det är en frihet, men också en förbannelse."
"Nej du har rätt. Båten är mitt hem."
Brisen från havet hjälpte till att hålla ensamheten i schack. Jag kunde titta på havet i timmar. Åren hade gått, jag var tvungen att kliva i land om jag någonsin skulle få egen familj. Jag kunde ha valt en hamn långt bort från Sverige, en mer exotisk plats, där människorna hade saft i köttet. Men det blev Göteborg.
"Nu är det nog", sa jag. "Jag ska av här."
"Om två år är vi tillbaka igen", sa styrman. "Kom ner till hamnen då om du har ändrat dig. Din plats kommer alltid finnas kvar."
Jag köpte det lilla huset, höjde blicken och såg folk i ögonen när vi möttes på gatan. Och så skrev jag det här.
vackert!
SvaraRadera