Vi lämnar Selma Lagerlöf-land bakom oss; sätter oss och åker ner mot västkusten i en överlastad bil och jag blir inte ett dugg klokare på vad veckan i hipstertorpet har betytt för vår familj.
"Du får fan ringa X och säga att han inte dedikerar boken till dig", säger jag när vi stannar till på en Statoilmack för att tanka och köpa tidningar.
"Varför då?"
I spelar dum, hon har det där uttrycket i ansiktet som säger att hon inte förstår ett dugg av vad jag pratar om, fast egentligen är det precis tvärtom, hon vet exakt, hon är extremt nöjd med att X dedikerar sin bok till henne, hon vann, till sist stod hon överst på den moraliska prispallen. Eller nåt. Självklart tänker hon inte ringa honom och säga det, tvärtom kan hon sitta på Brillo i höst och oja sig över att det är två jävla medelålders män som skriver böcker, det är värsta soppan kan hon säga, båda tävlar om hennes uppmärksamhet, men herregud hon är ju gift, och barnen, ja allt det där. Vad ska man säga?
Ett par mil senare blir jag åksjuk för första gången i mitt liv och kräks i framsätet. Jag hinner inte få ner rutan, spyan bara exploderar ur mig, mina byxor blir brunfärgade, grönfärgade, en lukt sprider sig på en sekund i hela bilen, barnen tjuter av skräck, jag börjar gråta, I stannar vid vägkanten och hoppar ur bilen för att kunna andas. Barnen rusar också ur bilen. Jag sitter kvar själv i mina spyor. Mauro Scocco sjunger en låt på radion. Två lastbilar susar förbi oss på motorvägen.
"Vad fan håller du på med?" frågar I, en smula okänsligt kan jag tycka.
"Mamma, kan vi lifta så får pappa köra bilen själv?" säger ett av barnen, oklart vilket.
I ser ut att överväga det, att faktiskt ställa sig på motorvägen och lifta med barnen, så får jag köra bilen till en annan bensinmack och sanera bilen, innan de sätter sig i den igen. Jag sitter kvar i passagerarsätet med min gråt och allt kladd i skrevet och hatar mig själv. Jag hör hur det ringer på I:s telefon och jag hör också att hon svarar. Det är X som ringer. I säger att hon inte kan prata just nu, för att P (jag alltså) har kräkts ner hela bilen och sig själv och hon står med ungarna på motorvägen och allt är kaos. Nej nej skrattar hon, du behöver inte komma och hämta oss, vi ska nog fixa det här, men vi hörs när vi är tillbaka i Stockholm, ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha.
Till sist hoppar familjen in i bilen igen och sedan kör I oss till en bensinmack. Jag överväger att ställa mig med kläderna i biltvätten. Inget spelar någon roll längre. Men killen bakom kassan säljer ett blåställ till mig för fyrahundranittionio. Jag får tvätta mig inne på personaltoan och så sprejar vi bilen med något antiseptiskt och skurar bilen så gott det går och sedan kan vi faktiskt fortsätta vår semester.
"En dag kommer vi att kunna skratta åt allt det här", säger jag på bättre humör.
Fast när jag tittar på I för att få medhåll, inser jag att i så fall får jag skratta själv. Hon tycker inte det här är så lattjo. Barnen flyr in i varsin iPad i baksätet. Ingen säger något mer under resten av resan, som är på tjugotvå mil.
"Du får fan ringa X och säga att han inte dedikerar boken till dig", säger jag när vi stannar till på en Statoilmack för att tanka och köpa tidningar.
"Varför då?"
I spelar dum, hon har det där uttrycket i ansiktet som säger att hon inte förstår ett dugg av vad jag pratar om, fast egentligen är det precis tvärtom, hon vet exakt, hon är extremt nöjd med att X dedikerar sin bok till henne, hon vann, till sist stod hon överst på den moraliska prispallen. Eller nåt. Självklart tänker hon inte ringa honom och säga det, tvärtom kan hon sitta på Brillo i höst och oja sig över att det är två jävla medelålders män som skriver böcker, det är värsta soppan kan hon säga, båda tävlar om hennes uppmärksamhet, men herregud hon är ju gift, och barnen, ja allt det där. Vad ska man säga?
Ett par mil senare blir jag åksjuk för första gången i mitt liv och kräks i framsätet. Jag hinner inte få ner rutan, spyan bara exploderar ur mig, mina byxor blir brunfärgade, grönfärgade, en lukt sprider sig på en sekund i hela bilen, barnen tjuter av skräck, jag börjar gråta, I stannar vid vägkanten och hoppar ur bilen för att kunna andas. Barnen rusar också ur bilen. Jag sitter kvar själv i mina spyor. Mauro Scocco sjunger en låt på radion. Två lastbilar susar förbi oss på motorvägen.
"Vad fan håller du på med?" frågar I, en smula okänsligt kan jag tycka.
"Mamma, kan vi lifta så får pappa köra bilen själv?" säger ett av barnen, oklart vilket.
I ser ut att överväga det, att faktiskt ställa sig på motorvägen och lifta med barnen, så får jag köra bilen till en annan bensinmack och sanera bilen, innan de sätter sig i den igen. Jag sitter kvar i passagerarsätet med min gråt och allt kladd i skrevet och hatar mig själv. Jag hör hur det ringer på I:s telefon och jag hör också att hon svarar. Det är X som ringer. I säger att hon inte kan prata just nu, för att P (jag alltså) har kräkts ner hela bilen och sig själv och hon står med ungarna på motorvägen och allt är kaos. Nej nej skrattar hon, du behöver inte komma och hämta oss, vi ska nog fixa det här, men vi hörs när vi är tillbaka i Stockholm, ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha.
Till sist hoppar familjen in i bilen igen och sedan kör I oss till en bensinmack. Jag överväger att ställa mig med kläderna i biltvätten. Inget spelar någon roll längre. Men killen bakom kassan säljer ett blåställ till mig för fyrahundranittionio. Jag får tvätta mig inne på personaltoan och så sprejar vi bilen med något antiseptiskt och skurar bilen så gott det går och sedan kan vi faktiskt fortsätta vår semester.
"En dag kommer vi att kunna skratta åt allt det här", säger jag på bättre humör.
Fast när jag tittar på I för att få medhåll, inser jag att i så fall får jag skratta själv. Hon tycker inte det här är så lattjo. Barnen flyr in i varsin iPad i baksätet. Ingen säger något mer under resten av resan, som är på tjugotvå mil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar