Trettio sekunder till Mars, tio minuter i en taxi.

Det är fullt krig där hemma, för min fru arbetar jämt och sitter på fina middagar med kunder och tjänar förvisso pengarna som betalar hyran, men vafan, bara för att ni inte köper tillräckligt av mina böcker, betyder det att jag ska straffas och bo i kloster?

"Va? Betyder det verkligen det?", frågar jag min fru på telefon.

"Sluta nu", säger hon. "Det är inte synd om dig. Du får sitta på häcken och skriva och din fru fixar räkningarna tills du har skrivit en bestseller. KOM IGEN NU!"

"Du", svarar jag. "Antingen så kommer du hem nu, eller så börjar jag lyssna på Peter LeMark på ditt Spotify-konto, och då vet du hur snacket börjar gå."

"Det gör du inte! Du låter mitt konto vara. Om du ska lyssna på skitmusik så får det synas att det är DU som gör det och inte jag."

"Peter LeMark, Goo Goo Dolls, Lionel Richie, TOTO...."

"Sluta genast. Jag är ute med viktiga kunder här. Jag ska sälja in ett fett kontrakt."

"Bon Jovi, Maroon 5, Dokken, Winnerbäck, Offspring...."

"Jävla skit alltså", säger hon. "Du är knäpp."

Vi lägger på och jag kör igång en platta med 30 seconds to Mars. Det låter för jävligt men nu ska hon få. Det går tio minuter, sedan ringer hon.

"Någon på facebook säger att jag lyssnar på 30 seconds to Mars."

"Det gör du också", svarar jag.

"Jag kommer hem nu."