torsdag 22 maj 2014

Jag vill bjuda min redaktör på ett glas vin.

Idag är det en tidig sommaravslutning med min redaktör Sofia. Vi går ut och firar att vi gick i land med ytterligare en bok, som från början var ett brokigt manus som handlade om flera olika saker. Orden forsade ur mig och jag lät det vara på det viset, eftersom jag inte ville stoppa flödet. Vi resonerade oss fram till en grundhistoria, den om syskonen William och Betty, och jobbade utifrån det. Titeln "Så länge du är min syster" innehåller en gåta. Det var den jag skrev mot när jag höll på, jag behövde få veta hur det skulle gå på slutet.

Nu är vi klara, boken kommer i oktober, vi är båda glada för det och ikväll äter vi en middag tillsammans och firar. Men det finns inte mycket tid för vila. Redan i nästa vecka ska vi arbeta fram det nya omslaget till "Kärleken passerade här en gång", som släpps i pocket under augusti. "Kärleken passerade här en gång" är den svenska, moderna versionen av Kramer mot Kramer, säger en del läsare. Jag såg faktiskt om filmen av en slump, och visste sen att en svindlande kärlek och en hård skilsmässa skulle fungera fint som berättelse. Men jag lånade bara idén kärleksfullt - det var aldrig någon stöld och det tror jag nog att vem som helst kan se när man läser boken.

Massolit Förlag har varit fantastiska, dels på det sätt som de (Sofia, min redaktör allra mest) tvingar ur mig det bästa jag kan. Hon har lärt sig mina kringelikrokar, mina genvägar, när jag är lat och försöker ta den lätta vägen genom texten. Hon slår ner på det, pressar fram något nytt, bättre. Vår kompromiss i slutändan är mäktigare än det jag själv presterade från början. Men Massolit Förlag har också den bästa marknadsavdelningen, som har gjort ett drömjobb för att få ut böckerna till läsarna. De har lyssnat på mina synpunkter och bokat mig på rätt saker, sådant jag är bekväm med.

Parallellt med det vågar jag nu skriva det: jag arbetar på ny text. Det borde inte vara möjligt, men de sömnlösa nätterna i april var inte förgäves, jag tog anteckningar där som visade sig innehålla något jag vill berätta om.

Men det, my dear readers, är en helt annan historia.

/Peo

Foto: Andreas Morland

onsdag 21 maj 2014

Livet är en fest och så ska det fortsätta.

"Jag fattar inte vad som är problemet", säger Greger. "Jag röstar ju på Miljöpartiet, så hur fan kan isarna fortsätta smälta i Arktis?"

"Du menar att det borde räcka?"

"Ja, det menar jag."

"Men du flyger ju utomlands två gånger om året. Och köper ny bil vart fjärde år. Och handlar skor, typ fem par om året?"

"Ja?" säger Greger. "Vad är det med det då?"

"Det kanske inte räcker att rösta på Miljöpartiet. Det är så jag menar."

"Vadå? Vad ska jag göra mer då?"

"Tja, gå i dina designerskor en säsong till. Sluta köra bil. Ät mindre kött. Och så vidare."

"När du pratar så där, då låter du tillväxtfientlig", säger Greger.

"Rör inte mina ostron på Riche! Ge fan i att talla på min senaste smartphone!"

"Du skojar du, men det ska jag säga dig: Jag blir JÄVLIGT förbannad om någon tallar på min nya telefon." 

tisdag 20 maj 2014

Och på Hennes & Mauritz fattar dom fortfarande ingenting.

Michael har väntat en halvtimme efter utsatt tid när Carl till sist kommer inrusande på Tokyo Diner.

”Jag är ledsen att jag är sen”, säger han. ”Det gick inte att komma ifrån.”

”Men du har väl inte haft ett enda konsultuppdrag sedan du sa upp dig?” frågar Michael.

”Nej, men av en slump var jag inne på H&M:s kontor i förra veckan. Du vet att H&M dumpar all sin fasta personal nu va? Och täcker upp rubbet med konsulter istället.”

”Nej, det visste jag inte.”

”Det är fler projektledare och konsulter där än anställda just nu. Jag fick tips av min gamla kollega att gå dit och sätta mig vid ett bord.”

”Vadå sätta dig vid ett bord? Du konsultar åt H&M nu alltså?”

Men Michael skakar på huvudet. Carl förstår inte.

”Nja”, säger Michael. ”Dom har ingen koll på vilka som jobbar där och inte. Så länge jag inte fakturerar mer än fjortonhundra i timmen så slinker jag igenom nere på lönekontoret.”

”Och det funkar? H&M tror att du jobbar där?”

”Pengarna kommer in. De betalar mina fakturor. Men det är för jävligt med öppna kontorslandskap, alltså. Jag får INGENTING gjort.”

”Men nu förstår jag inte”, säger Carl, ”MÅSTE du få någonting gjort? Du sitter väl bara av tiden och flirtar med någon praktikant?”

”Det är ett hårt jobb att inte göra nånting”, svarar Michael. ”Jag är helt slut på kvällarna.”


fredag 16 maj 2014

Sincerely Yours, Confused.





onsdag 14 maj 2014

Vasastan makes me wanna smoke crack.

Första gången det fick vara nog, var 2008. Sedan fick det vara nog många gånger efter det också, men 2008 var första gången.

Jag hade en lägenhet på Roslagsgatan. Hade flyttat från något mindre i kvarteret året innan, som jag givetvis renoverat upp till bästa standard. Hade en mindre innan dess också, gjorde samma sak där. Fick ut ett bra pris och hade en stor kontantinsats som jag kunde köpa ny lägenhet för. Så där rullade det på.

Men renoveringarna och visningarna knäckte mig, även om det var lukrativt. Det var en mycket kortsiktig glädje att renovera och tjäna pengar och flytta till nästa jävla renoveringschans (jag ville nita mäklarna.)

"Hoppa av då", sa Tuva. "Sälj och hoppa av bostadskarriären."

Och så gjorde jag det. Hon trodde nog inte att jag skulle lyssna på henne (det hade jag aldrig gjort tidigare), men den här gången tog hennes nonsensprat skruv. Jag sålde. Och fick ut en gräslig summa pengar. Det var i november 2013.

Så flög jag ner till Nice och hyrde en helikopter och flög över bukten till Monaco och klev in på närmsta kasino och satte mig. Tshirt och jeans, hade inte hunnit byta om till tuxedo. Jag växlade in fyra och en halv miljon svenska kronor på ett bräde till spelmarker. Och så satte jag hela skiten på rött. En kula, ett spel.

Så nu vet ni.

/Peo

Vad det gäller läsning.

Stoner har vi redan pratat om här: Stoner. Tänker läsa ännu en Richard Yates som står hemma i bokhyllan, eftersom jag älskar amerikansk litteratur. Men innan dess:

Jag läser "Nordiska väsen" av Johan Egerkrans, eftersom en av tjejerna kom hem med den. Rekommenderar den, snygg, bra, läskig. Obs, jag är ingen fantasy-gubbe.




Samlat arbete.

Bokus har hela listan, exklusive den första utgåvan av "Mannen utan ryggrad." Här finns sammanställningen: Peo Bengtsson.

Adlibris har fortfarande ett par ex av den första utgåvan (storpocket) av "Mannen...." som utkom 2012 på Norlén & Slottner. Den hittar du här: Peo Bengtsson. Ett samlarex! Den utgåvan är utgången.

Jag har mer info på gång, Stockholm Under Ytan uppdateras löpande.

/Peo






lördag 10 maj 2014

Vi måste prata om Stoner

Vid det här laget måste man väl säga att Natur&Kultur har lyckats väl i sin marknadsföringskampanj, vad det gäller att berätta om romanen "Stoner."

Boken gavs ut för första gången 1965 och sedan har ordet långsamt spridits. Numera ges den ut i land efter land och säljer massor. Med rätta. Det är en strålande roman och jag gissar att de positiva recensionerna kommer att hagla på kultursidorna framöver. Vårens snackis är alltså "Stoner" och nu har jag läst den. Riktigt bra. Ett boktips.

Nu undrar jag ju över de andra böckerna. Är de lika bra? John Williams gav bara ut fyra romaner. Överhuvudtaget så är jag inne på amerikansk litteratur nu, där finns en ton (inser att jag vevar vilt här nu åt alla håll) som jag vill åt.

Ge mig gärna tips på amerikanska författare (eller enstaka böcker) som jag måste läsa. //Peo

 

fredag 9 maj 2014

Handelsresande i kroppsdelar

Så här är det: Jag tillbringar mycket tid på resande fot. Min fru - som snart inte längre är min fru - säger att jag är fler timmar om dygnet ombord på ett flygplan än hemma i vårt kök. Det må så vara. Men så drar jag också hem 32 miljoner om året, för henne att sätta sprätt på. Om hon ändå vore den traditionella gamla golddiggern som köpte pälsar för pengarna. Eller renoverade huset om och om igen.

"Vart fan tar alla pengar vägen?" frågade jag sist jag såg henne.

"Jag sparar till en rymdresa. Jag tänker flyga till Pluto" svarade hon.

Så då var det bara att sätta sig på ett plan igen för att dra in mer kosing. Men nu lämnar hon mig.

"Du får huset, barnen, hundarna och kandelabrarna" sa hon när hon fick tag i mig nere i Spanien.

Hur fan kunde det bli så här? Jag måste sluta leva mitt liv på salladsbarer (hjärtat ni vet). Kanske borde jag sadla om, göra något annat. Jag har gjort över åttio resor till Pakistan under en tioårsperiod. Jag kan det där nu.

Samtidigt är det så att det finns ingen bättre än jag. Jag köper in kroppsdelar till välbeställda västerlänningar som inte klarar av att göra den långa resan själva. Jag besöker kunderna i deras sjuksängar, tar reda på de vill ha, sätter mig på planet till Pakistan och köper in det som behövs. Det stående skämtet mellan kollegorna på firman är att vi "skär emellan."

Handelsresande i tandkött.

Jag tar blandade knäskålar för tio miljoner, tack.

Funderar på att köpa mig en ny lever när jag ändå är nere den här gången. Det har gått lite vilt till på sistone. I övrigt så tänker jag försöka övertala min fru att jag får följa med på den där rymdresan. Jag älskar henne fortfarande. Jag ska föreslå att vi älskar som i slutscenen i Moonraker. Det vore något.

torsdag 8 maj 2014

All makt åt redaktören, min befriare.

Att inleda en sund kärleksaffär med sin redaktör - platonisk och helt baserad på ord - är en fantastisk upplevelse. På varje förlagsfest så står jag där framför S, efter fyra snittar med laxcremé och två glas vin i magen, och bedyrar henne min kärlek. Att hon inte tröttnar, tänker jag. Och sedan inser jag att hon gör just det.

"Prata inte så mycket", säger hon. "Skriv istället."

Det är turbulenta tider på alla sätt och vis. Turbulenta, fast kreativa. En av mina bästa vänner bor i Frankrike för tillfället och är saknad. En annan kommer hem från Japan och är full av visdom. Jag avslutar ett manus, öppnar upp något annat. Är på väg att sluta mitt brödjobb. Mina barn ställer märkliga frågor om liv och död och jag förväntas kunna svara på dem. Jag läser en bra bok, som håller tankarna i styr. Allt. Är. Bra.

Vi behöver en lång och varm sommar nu. Ett hus på landet. Det är hyrt och klart. (Fast inte som förra sommaren, när allt spårade ur i Hipstertorpet.) Jag skrev några texter om det då. Här är en: Hipstertorpet.

/Peo




onsdag 7 maj 2014

På språng

Grå himmel, hösten är här, sitter ute på landet, gör anteckningar, letar efter en öppning i texten. Nej, hösten är inte här, men jag fryser och blir nedstämd av det kalla. Pratade med en människa idag som sa sig ha gjort "stresskarriär", vilket alltså är negativt. Utbränd och trasig. Nu tog hon ledigt halva veckorna och gjorde annat.

Jag läser böcker, sa hon, det är vad jag gör.

Livet är för kort för att inte läsa. Nästan allt annat kan vänta. Numera behöver jag läsa för att få vila.

Skriver text till Bokhora idag, lämning imorgon. Gör också anteckningar igen till ny ide'. Mycket fåordig därför.


/P

tisdag 6 maj 2014

måndag 5 maj 2014

På gång med bokomslag.

Vi arbetar för fullt med bokomslaget till den tredje romanen, som släpps på Massolit Förlag i oktober 2014. Formgivning är viktigt, vackra böcker är bättre, helt enkelt! Mycket snart kommer jag att kunna publicera omslaget här på Stockholm Under Ytan.

Dessutom jobbar vi med ett alternativt omslag till pocketutgåvan av "Kärleken passerade här en gång", vilket känns kul eftersom jag alltid gillar förändring och nyheter. Jag hoppas kunna visa er det omslaget inom kort också.

För mer inspiration och uppdateringar, vänligen överväg att följa:

Peo Bengtsson på Twitter och på Instagram. (Klicka på länkarna.)

Här nedan lägger jag upp ett par omslag som jag själv tycker är fantastiska.







 
 
 

söndag 4 maj 2014

My love for you, as good as new.

Jag är hemligt förälskad i min tandläkare.
Eller så här: jag vill att hon ska förstå det men det gör hon inte. Jag träffar bara henne en gång om året men ändå. Det är det vackraste ögonblicket på hela året när det inträffar. Hon är så vacker och hade jag några miljoner på banken så vore hon den naturliga arvtagerskan om jag tragiskt skulle förolyckas under en behandling. Det kan jag givetvis inte berätta för henne eftersom jag då starkt misstänker att hon skulle sätta en bedövningspruta i svaljet på mig och alla förstår ju vad det skulle innebära.
 
”Men vad är grejen egentligen?” frågar jag henne när jag sitter uppflugen i tandläkarstolen med en stålkrage runt min hals och väntar på att hon ska börja rota i min mun. ”Varför måste du lämna rummet varje gång du tar en röntgenbild av mina tänder?”
”På grund av strålningen” svarar hon.
Det låter logiskt men gör mig inte på något sätt lugnare.
”Så jag ska sitta här och odla cancer i käkarna medan du lämnar det sjunkande skeppet?”
”Du har välskötta tänder. Som vanligt. Det skulle räcka om jag bokade upp dig vartannat år i fortsättningen för en rutinkontroll.”
”Där har du medelklassen i ett nötskal” säger jag, ”vi äter lördagsgodis och borstar tänderna.”
”Ska jag boka dig om två år?”
Hon begriper inte.
”Men jag gillar att komma hit en gång om året. Det får mig att känna mig trygg.”
”Du har fina tänder.”
”Jag förstår att det är menat som en komplimang men du sårar mig.”
”Jag bokar in dig hos Stefan i fortsättningen. Jag går på mammaledighet om ett halvår och jag vet faktiskt inte hur länge jag blir borta.”
”Jaha. Då var man tvåa på bollen som vanligt” säger jag.

fredag 2 maj 2014

Note to self: Umgås aldrig med författare.

"Sluta fundera så mycket på varför ditt förlag är så ängsligt", sa jag till Evelina den dagen vi sågs igen efter hennes långa turné genom Europa. "Det är ju en marknadsavdelnings jobb och plikt att vara ängsliga, är det inte?"

"Det märks att du aldrig lämnar tullarna", svarade Evelina. "Du är extremt.....(här letade hon efter ordet)...."

"Skitnödig?"

"Oförmögen att skita! Du är oförmögen att skita, det var det uttrycket jag sökte."

"Bara för att du säljer en miljon böcker i Frankrike, så behöver du inte vara elak."

Fast både hon och jag visste att en del av hennes försäljningsframgång kom just av elakheten, så hon vann igen, som vanligt, som alltid.

"Evelina, jag längtar tills du försvinner ut på någon bokmässa i Spanien igen, så att jag får vara ifred här hemma i Svedala", sa jag och hoppades att det skulle lugna ner henne.

"Skriver du något själv?" frågade hon.

"Ja, jo, det gör jag. Men det är lite för tidigt att prata om."

"Åh, du är den där typen, det glömde jag. En sån som inte pratar, utan som s.k.r.i.v.e.r."

"Ja...."

"Vi skulle kunnat ha bli något, du och jag. Men Peo, vet du?"

"Nej, jag vet inte."

"Du är för ängslig. Du är för mycket marknadsavdelning och för lite action för min smak."

"Du får det att låta som något negativt, Evelina. Men jag vill nog ändå ha det så, om du ursäktar."

torsdag 1 maj 2014

Hello, stranger.

Greger ringer och gnäller:

"Jag har blivit så tjooooock!"

"Jaha", svarar jag (fullständigt likgiltig för alla hans klagovisor som han verkar ha hur många som helst av).

"Jag sitter bara i soffan och käkar lökchips. Det funkar inte."

"Nej, Greger. Det funkar inte."

"Jag har photoshopat min bild på varje kontaktsida, men det verkar som om folk ser igenom det nu. Jag har inga mejl i inkorgen längre."

"Ut och spring. Sluta lura folk. Ge dom ett sexpack till hösten."

"Ska du med? Vi siktar på att springa Stockholm Marathon nästa år."

"Du springer, jag klockar dig", säger jag.

"Tack för ingenting, som vanligt", skriker Greger och lägger på i örat på mig.

Men jag bestämmer mig för att inte ta illa upp. Istället går jag in på en av alla de där dejtingsajterna som jag vet att Greger finns på och så lägger jag upp ett fejkkonto och en bild på en grävling. Sedan skriver jag ett kort meddelande och skickar till honom:

Hello, stranger....