Du hinner.

Jag fick en föraning om den stundande sommarnatten när jag cyklade hem genom Vasastan på folktomma gator i natt. Det gick så lätt att andas.

A säger att han måste härifrån, att folksamlingarna i tunnelbanan kväver.

Jag önskar att jag kunde lägga en hand på min stressade väns axel och få honom att ta det lugnare.
Säga: det finns kvar i morgon, du hinner.

Svårt att inte rusa, lägga i en högre växel. Alla andra gör ju.

För mig räcker det med en horisont, då klarar jag mig bra, säger jag.

Finns väl ingen horisont här? frågar A.

Vet inte. Den har definitivt flyttat på sig, så mycket vågar jag säga. Vi måste titta åt ett annat håll om vi ska få syn på den igen. Och jag erkänner att jag googlar på hus i andra delar av landet, fast jag vet inte vad jag ska ta mig till om jag verkligen hittar något som jag vill ha.

Alla känns olyckliga, säger A. Det är inget han inbillar sig, han vet med säkerhet.

Hur skulle jag kunna säga emot? Jag är inte lika säker som han, men nog ligger det något i vad han säger.

Men på de nedsläckta, folktomma gatorna kändes det ändå hoppfullt. Bilarna stod parkerade i djupsömn. Mina barn låg i sina sängar. Allt var stilla.

Jag tänkte att vi kommer att klara det.

/P.