Allt finns kvar på samma plats där du lämnade det.

A säger att allt måste passera. Att pendeln bara svänger från ena till andra sidan och att det inte är något att göra åt.

"Du är fatalist", svarar jag. "På ett sätt är det så bekvämt. Som om ingenting vi gör spelar någon roll eftersom allt ändå är bestämt i förväg."

"Ja, det är bekvämt", säger hon. "Men det gör att jag har massor av tid över för annat än att bekymra mig för livet."

Vi går ner till Elefantpojken och beställer varsin öl och Erik står som vanligt bakom baren och han skiner upp när han får syn på mig och undrar var jag har varit de senaste åren.

"Jag vet knappt själv", svarar jag. "Men det korta svaret är att jag bytte stadsdel."

Herregud, det var några vansinniga år på Guldapan med Erik och de andra nattsuddarna. Allt är en dimma så här i efterhand. Men vi upptäckte någon slags vuxenhet där på Åsögatan, kan man kanske säga. Jag insåg att jag inte längre ville spela i ett rockband, att jag nog skulle våga satsa på flickan som sa att hon älskade mig, att det kanske trots allt inte var helt otänkbart att bli pappa längre fram om jag fick bli det tillsammans med henne.

"Jag är glad över att du blir glad att se mig", säger jag.

Erik fortsätter att le och börjar rota under bardisken.

"Jag har kvar ett kvitto från bartömningen på Apan", viskar han. "Du har fortfarande en supskuld som måste rättas till."

Jag visste att det var för bra för att vara sant.

"Man kan aldrig springa från sitt förflutna", säger jag. "Hur mycket är notan på?"

"Med ränta så säger vi fyra tusen."

"Det blev en jävla dyr utflykt till Södermalm."

"Visst, men den här rundan bjuder jag på", svarar Erik och pekar på Annas och mitt glas.