Fred hade helt glömt bort honom.
Den här killen, som ursprungligen brukade hålla till på Sergels torg, hade varit försvunnen ur hans medvetande i säkert tio år, om inte mer.
Livet är det som pågår när vi sysslar med annat, etcetera.
Fred flyttade till Stockholm 1991. På den tiden var inte uteliggarna och särlingarna lika många som de är idag, i vart fall märkte man inte dem lika tydligt, det kunde Fred svära på. De senaste åren hade ju allt det där förändrats, man stängde psykavdelningar och lät folk driva vind för våg och kunde sänka skatterna. Inga konstigheter.
Maria på Sergels torg, med sin orgel, mindes alla. Död nu. Hon spelade varje dag - nästan - och var en inventarie i stadslandskapet under många många år.
Blå mannen, vid Slussen, var en annan. Han stod, skäggig, sliten, söndrig, vid uppgången mot Götgatan, år efter år, med sin burköl och bad om småslantar. Ibland i hela byxor, ibland i trasiga.
Nu gick Fred över Hötorget, upptagen av sina tankar på något nonsens, när han plötsligt fick syn på killen som brukade hålla till på Sergels torg (han också) förr om åren, och ständigt låtsades att han var deltagare i en OS-final i längdhopp. Länge stod han och vägde stegen, mätte vägen fram till den imaginära grusgropen, tog sats, fick ibland medhåll av publiken som applåderade fram den här galningen till sitt bästa hopp någonsin. (Varje hopp var det bästa hoppet någonsin.)
Fred hade helt glömt bort honom. Nu stod han vid trapporna till Konserthuset och vägde stegen, på väg att hoppa sin OS-final. Fred registrerade vad åren hade gjort med killens ansikte, hur mycket stryk det hade tagit, säkert från alla glåpord från omgivningen, väder och vind, att ha levt utanför resten av oss.
Ansiktet. Det såg ut som skit. Och det enda Fred kunde tänka: Om den här killen ser ut på det där viset, vad har tidens tand gjort med mitt? Fy fan vad gammal jag har blivit.
"Du är sjuk, Fred", sa Henriette. "Du får syn på en människa som samhället har slängt ut från hispan och då blir du bekymrad över att DU åldras."
"Jag är den jag är", svarade Fred.
"I nästa liv blir du uteliggare, det tror jag, det kallas för dålig karma."
"Vad är det som hindrar att jag hinner med uteliggaregrejen redan i detta?" frågade Fred.
Den här killen, som ursprungligen brukade hålla till på Sergels torg, hade varit försvunnen ur hans medvetande i säkert tio år, om inte mer.
Livet är det som pågår när vi sysslar med annat, etcetera.
Fred flyttade till Stockholm 1991. På den tiden var inte uteliggarna och särlingarna lika många som de är idag, i vart fall märkte man inte dem lika tydligt, det kunde Fred svära på. De senaste åren hade ju allt det där förändrats, man stängde psykavdelningar och lät folk driva vind för våg och kunde sänka skatterna. Inga konstigheter.
Maria på Sergels torg, med sin orgel, mindes alla. Död nu. Hon spelade varje dag - nästan - och var en inventarie i stadslandskapet under många många år.
Blå mannen, vid Slussen, var en annan. Han stod, skäggig, sliten, söndrig, vid uppgången mot Götgatan, år efter år, med sin burköl och bad om småslantar. Ibland i hela byxor, ibland i trasiga.
Nu gick Fred över Hötorget, upptagen av sina tankar på något nonsens, när han plötsligt fick syn på killen som brukade hålla till på Sergels torg (han också) förr om åren, och ständigt låtsades att han var deltagare i en OS-final i längdhopp. Länge stod han och vägde stegen, mätte vägen fram till den imaginära grusgropen, tog sats, fick ibland medhåll av publiken som applåderade fram den här galningen till sitt bästa hopp någonsin. (Varje hopp var det bästa hoppet någonsin.)
Fred hade helt glömt bort honom. Nu stod han vid trapporna till Konserthuset och vägde stegen, på väg att hoppa sin OS-final. Fred registrerade vad åren hade gjort med killens ansikte, hur mycket stryk det hade tagit, säkert från alla glåpord från omgivningen, väder och vind, att ha levt utanför resten av oss.
Ansiktet. Det såg ut som skit. Och det enda Fred kunde tänka: Om den här killen ser ut på det där viset, vad har tidens tand gjort med mitt? Fy fan vad gammal jag har blivit.
"Du är sjuk, Fred", sa Henriette. "Du får syn på en människa som samhället har slängt ut från hispan och då blir du bekymrad över att DU åldras."
"Jag är den jag är", svarade Fred.
"I nästa liv blir du uteliggare, det tror jag, det kallas för dålig karma."
"Vad är det som hindrar att jag hinner med uteliggaregrejen redan i detta?" frågade Fred.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar