Det finns saker och intryck som är mer distinkta än andra. Du kommer aldrig någonsin att kunna bortförklara dem eller hitta andra ord än de riktiga, de som beskriver precis vad det är.
Stevie Wonders munspel, hur det låter, tonen han får fram på instrumentet.
Tove Janssons språk, hur det låter när du läser orden inuti ditt huvud, det karga och precisa.
Ditt barns doft, i ett mörkt rum där dina ögon är förblindade, bland andra barn. Använd ditt luktsinne så hittar du det rätta.
Till exempel.
Jag springer runt vattnet och tänker på hur lite jag förstår av den människa som jag lever närmast. Kanske tar jag del av fem procent av hens potential, troligen använder hen ungefär fem procent av min. Vi slarvar bort varandra, varje dag, varje minut av vakenvärlden.
Som den där undersökningen som dyker upp lite då och då; som påvisar att människan använder cirka åtta procent av sin hjärnas potential. Resten får ligga och ruttna inuti huvudet, där pågår ingen aktivitet.
Men så slår det mig ändå att kärleken, när den träffar helt rätt, kan vara som munspelet med den varma tonen, eller Toves språk i böckerna som ständigt förtrollar, och barnets doft i ett mörkt rum: helt exakt och precis, som ingenting annat i universum, helt obetydligt i det stora hela, men ändå unikt, outbytbart, oersättligt och nödvändigt.
Ja, det är fem procent idag. Men det expanderar, tänker jag.
Stevie Wonders munspel, hur det låter, tonen han får fram på instrumentet.
Tove Janssons språk, hur det låter när du läser orden inuti ditt huvud, det karga och precisa.
Ditt barns doft, i ett mörkt rum där dina ögon är förblindade, bland andra barn. Använd ditt luktsinne så hittar du det rätta.
Till exempel.
Jag springer runt vattnet och tänker på hur lite jag förstår av den människa som jag lever närmast. Kanske tar jag del av fem procent av hens potential, troligen använder hen ungefär fem procent av min. Vi slarvar bort varandra, varje dag, varje minut av vakenvärlden.
Som den där undersökningen som dyker upp lite då och då; som påvisar att människan använder cirka åtta procent av sin hjärnas potential. Resten får ligga och ruttna inuti huvudet, där pågår ingen aktivitet.
Men så slår det mig ändå att kärleken, när den träffar helt rätt, kan vara som munspelet med den varma tonen, eller Toves språk i böckerna som ständigt förtrollar, och barnets doft i ett mörkt rum: helt exakt och precis, som ingenting annat i universum, helt obetydligt i det stora hela, men ändå unikt, outbytbart, oersättligt och nödvändigt.
Ja, det är fem procent idag. Men det expanderar, tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar