fredag 30 mars 2012

Helg

Brottas med mina demoner, precis som alla andra.
Har fått korn på en riktigt ful jävel som har plågat mig länge.
Har fått ner hen i brygga.
Därför: ingen tid att uppdatera under ytan på ett par dagar.
Måste rida ut monstret.

torsdag 29 mars 2012

Herpes me, herpes you

Hon dansar ensam på dansgolvet kvart i tre och jag tänker att det är för bra för att vara sant. Det sitter några berusade slöfockar vid borden runt omkring, men ingen verkar göra en ansats till att resa sig upp och försöka dansa med henne.

Jag är en av de berusade slöfockarna.

Sedan tänder de upp lokalen och vi hamnar i garderobskön, jag efter henne. Vakten ber oss ovänligt och bestämt att hämta ut våra jackor och försvinna ut i natten.  Jag står bakom henne och försöker komma på något, vad som helst.

"Det räcker med att vara trevlig och säga hej" säger hon. "Men inte ens det klarar ni."

Hon får sin jacka (Gucci) och springer ut på trottoaren. Jag känner ju liksom att isen är bruten nu så jag rusar efter ut. Glömmer min jacka. En halv sekund stannar hon upp och ger mig chansen. Säg nåt, visar hon med blicken. Jag försöker komma på något att säga. Tvekar. Då hoppar hon in i en taxi och försvinner.

Dörren till stället är stängd och jag tecknar åt vakten att öppna så jag kan få min jacka. Han viftar bort mig. Han tänker inte släppa in mig igen. I samma sekund börjar det hagla och jag har inga pengar. Plånboken är tom. När jag går hemåt så haglar det så hårt mot kroppen så att jag bara vill dö av smärtan.

Jag har ett gitarrsolo i huvudet men ingen melodi. Längre fram på gatan går det ett gäng med killar som jag vet kommer att råna mig bakom nästa hörn. Jag tänker på att jag måste flytta ut från mitt andrahandskontrakt om tre dagar och jag har inget nytt ställe att flytta till. Det värker i mungipan. Jag känner igen stickningarna och vet att det är herpes på gång.

onsdag 28 mars 2012

Skiss över en begravning som fortfarande pågår

Farmor dog sjuk och ledsen och min pappa var förkrossad. Jag hyrde en bil och körde 45 mil från Stockholm till Mellerud och såg när de sänkte ner henne i jorden. Vit kista. Blå himmel. Min pappa var med och bar kistan och han grät så mycket så han höll på att tappa greppet om den.

Släkten stod inavlad runt gropen och glodde ner på kistan. Jag lät blicken svepa över dem, alla dessa skrynkliga ansikten som bara brydde sig om pengar. Förakt var det enda jag orkade känna, kunde inte ta mig längre i tankarna, stannade där, jag blev grund och arg och besviken på dem.

Efter kyrkkaffet stod vi på trappan till bygdegården och skakade hand med varandra. Jag hade bilnycklarna i handen och ville bara sätta mig bakom ratten och försvinna. Robbie Williams hade precis släppt den där skivan med alla hits och jag längtade efter att få skruva upp volymen och trycka upp bilen i flimrande hastighet på motorvägen och strunta i alltsammans.

Pappa stod utanför huset och grät. Jag förstod honom men jag visste inte vad jag skulle säga. Inga ord kom till mig.

90 mil på en dag. Bara dit och sedan hem igen. Jag vankade rastlöst i lägenheten och visste att jag borde ringa pappa. Säga något, vad som helst. Men jag hade inget att säga.

Och det slår mig när jag skriver det här att det fortfarande är samma sak. Jag har inga ord. Trots att jag hela tiden försöker bevisa motsatsen.

tisdag 27 mars 2012

So close me if you can

på bröllop och begravningar och fester.
blir ledsen när jag blir presenterad som rockstjärna.
det tänder en förhoppning hos folk som aldrig träffat mig förut.
de tror att jag ska rucka dem, berätta något nytt.
det gör jag aldrig.

allt är bara länge sedan.
berätta nåt nytt. gör det.
så tänker jag. hur i helvete kan du vilja höra om det här gamla.
men alla håller minen.
det är ju parodiskt.

jag vet inte vad tjänster och gentjänster betyder längre.
det är en kod jag inte vet något om.
who moved my cheese. framtiden är redan här.
alla dessa floskler.
mitt ansikte är inte alls stilla. jag kräks.

det är verkligen hårt att hårdna, bli äldre, bli en stiftelse.
pappa, vad är en miniatyr.
säger min dotter.
det är en replika av något större. du tar något stort och gör det litet.
så jag är en miniatyr av dig.
säger min dotter.

gud förbjude.

måndag 26 mars 2012

Kapten Ynkrygg

Tydligen blev man hård i magen av att röka för mycket brass. Det var det ingen som hade berättat för Staffan. Den sommaren han satte igång på allvar med att röka, fick han allvarliga problem med magen (bland annat) och spenderade timmar inne på toaletten tillsammans med sina Buster-magasin som var söndervikta och sönderlästa och gulnade. Han satte upp en glasruta mellan sig och verkligheten.

Jag lämnade honom där. Jag tog min hand ifrån honom och träffade en tjej istället och vi slutade bara umgås. Staffan valde brasset och jag valde kärleken. Eller vänta nu; när jag tänker på det så valde vi kärleken båda två förstås, bara på lite olika sätt. Hur som helst, Staffan satte sig på sin trimmade moped och försvann under gatlyktorna i sommarstugeområdet nere i Halmstad och jag tappade honom ur sikte för alltid.

Tills nu då. När jag kliver ombord på nattfärjan som ska ta oss mellan Trelleborg och Travemünde så står han där i vit skjorta och hälsar passagerna välkomna ombord. Han väger sjuttio kilo mer än sist jag såg honom och redan på den tiden var han störst. Han känner igen mig direkt och blinkar med ena ögat och tar mig åt sidan. Jag får hänga med upp på kommandobryggan och vi pratar om gamla tider. Dricker en kopp kaffe medan han manövrerar ut båten ur hamnen och styr ut på havet.

”Jag gjorde en del affärer” säger han ”som tog mig jorden runt flera varv.”

”Du ser ut att må fint.”

”Sen fick jag en chans att hoppa av och nu kör jag båt.”

”Är du någonsin hemma och hälsar på?”

”Nej” säger Staffan. ”Där finns bara dåliga människor och dåliga minnen.”

Jag sitter hos honom ett par timmar. Vi blir ensamma framför alla manöverspakar och blinkande lampor och givetvis frågar Staffan mig om jag vill styra och låna kaptensmössan och om jag vill röka lite brass med honom, nu när ingen kan se oss. Jag står över alltsammans och lämnar honom där uppe i sin ensamhet. Livrädd går jag ner i hytten och vågar knappt tänka på att en stenad kapten just nu kör oss genom vågorna och kanske krockar med ett annat skepp här ute i mörkret.

Lyssnar på en vaggvisa som tröst. Undrar vad det blev av tjejen från förr. Undrar vad det blev av mig själv.

söndag 25 mars 2012

På väg dit solen aldrig skiner

Som den gången jag klev in på banken i motorcykelhjälm. Vad tänkte jag på? Klart folk bakom diskarna slängde sig på larmet. Två gubbjävlar brottade ner mig på golvet och sen fick jag ligga där och vråla tills polisen dök upp och vi kunde reda upp det hela.

Jag är en tankspridd människa. Född sådan. Jag bara gör saker.

Som när jag fick ett paket av en främling precis när jag klev på bussen som skulle köra mig från Israel till Dahab i Egypten. Jag bara: Tack ska du ha. Sen blev det blåljus vid gränsen och en pistol i nacken och fyrtioåtta timmar i isoleringscell innan två ledsna svenska tjänstemän fick hämta ut mig.


Numera passar jag mig noga. Vad det än gäller; jag tänker alltid två gånger. Jag vet att det är trist men tänk på alternativet. Det går ju inte. Jag försöker vara en ansvarstagande make och familjefar som inte gör bort mig. Håller ihop fortet, liksom.

Men visst. Det går fortfarande åt helvete emellanåt.

Som den gången jag matade lillan med blåbärsgröt i nyinköpt ljusblå kostym och vit skjorta, precis innan jag skulle gå ut på jätteviktig middag med chefen. Du stryker mig över håret och säger så ja så ja. Men det är så dags då.


Jag hade en skurhink på huvudet inne i städskrubben när vi knullade på firmafesten och hoppades att ingen skulle känna igen mig. Jag vet, det var naivt. Men dom hade väl för fan inte behövt titta efter? Ingen sköter sig själv nuförtiden, tvärt emot vad media säger. Det är inte alls sköt dig själv och skit i alla andra, det är raka motsatsen, alla lägger sig i, tar fram sina telefoner och plåtar och publicerar.


Jag gör väl samma sak själv på Twitter jag erkänner. Jag är som du. Du är som jag. Etc. Etc. Etc. Etc. Etc. Etc. Etc. Osv. Osv. Osv. Jag vill dö. Så är det nog om sanningen ska fram. Jag tänker inte alls två gånger. Det är lögn. Tänker mig att jag springer in på banken igen i motorcykelhjälm med en av ungarnas knallpulverpistoler dragen och får det hela överstökat.


Om du är sugen på att hänga med in i mörkret så säg bara till. Det skulle vara fantastiskt om vi kunde bli en hel armé av knallpulverpistoler som rusade in på banker i alla stadsdelar på ett givet klockslag. Att jag inte har tänkt på det förut. Det är ju inte dumheter. Det är ju konst.

lördag 24 mars 2012

Där varje gruskorn har ett nummer

Pacemakern exploderar i bröstet på mig under flygningen över till Orienten. Det är i alla fall så det känns. Jag sitter på min plats och kramar flygplansstolen och ber ständigt flygvärdinnan om mer vatten. Hon ser bekymrad ut. Det borde vara möjligt att ställa in pacemakern i flight mode, tänker jag. Den kanske stör ut all annan utrustning som kaptenen behöver för att kunna flyga den här grunkan. Men vad vet jag. Jag har aldrig tagit något körkort för den innan jag fick in den i hjärtat. Utbildningen har varit noll, obefintlig. De släppte bara ut mig på gatan efter ingreppet, trots att jag var så svag och haltade därifrån.
Svettpärlorna i min panna är inte lika stora och tunga här inne i planet, som den gången efter operationen. Men snudd på. Enda anledningen till att det inte är nytt rekord är på grund av den torra luften i kabinen.
Sverige vill inte ha mig mer. Ut ska jag.
”Först öppnar ni upp kroppen på mig. Sågar itu bröstkorgen med en slaktarsåg. Gör en slamsa av mig. Sätter in en pacemaker som gör pinan längre och syr ihop mig igen. Sen hinner jag inte vara hemma igen mer än ett par veckor så ska ni ha ombord mig på ett plan för att dumpa mig i öknen.”
”Hade det bara berott på mig så hade vi skattebetalare inte lagt ut en krona på ditt sketna hjärta” svarar han.
Min övervakare ger mig en sträng men road blick. Han vet att jag inte har något att sätta emot, mina muskler bär mig inte. Jag kan inte slå ihjäl en mygga längre, eller ens stryka bort en tår från min kind.  Allting som är min kropp är drabbat av gravitation; det hänger lealöst, utan energi. Precis som de vill ha mig.
Utanför fönstret på flygplanet ser jag Amman breda ut sig. Har inte sett stadssiluetten på flera år, trodde jag kanske aldrig skulle göra det igen. Men nu är jag här. Den här gången för att stanna och förmultna.
Vi får se om Stockholm Under Ytan byter namn till Amman Under Ytan framöver. Jag håller inte det för otroligt att det blir så.

fredag 23 mars 2012

monolog till min älskade

Ja ja ja, jag vet.



Jag glömde berätta för dig att jag har fyra barn sedan ett tidigare äktenskap. Jag förstår om du är sur för det. Men herregud, allt gick så fort för oss, du kunde ju inte vänta! Jag hann inte ta ett nytt andetag innan du var där och skulle kyssas igen. Tänk lite på mig också.


Nu är det som det är. Du får pröjsa hyran och maten och drinkarna och mina handsydda italienska loafers, men om du frågar mig så är inte det hela världen. Mina pengar går till underhållet, sådan är lagen. Jag kan avslöja en sak till när vi ändå är i farten. Jag är fortfarande gift. Det är sånt som händer när inte haspen är på.


Vi gillar ju varandra, du och jag. Är du inte så storsint som jag tror att du är? Ska du verkligen göra en höna av en fjäder?


Självklart ska det inte behöva ta elva månader för mig att klämma fram att det finns några barn därute som jag är skyldig till, men jag vet inte, jag tycker inte att rätt tillfälle dök upp helt enkelt. Vi hade så mycket annat att prata om. Man kan väl välja att se det på det viset också? Som att alla våra andra samtalsämnen var så mycket mer intressanta än det jag hade på tungan. Tänk så, tänk kreativt.

torsdag 22 mars 2012

-12

Så han tog en skoter och åkte ut på fjället till nån stuga han fått låna av en avlägsen släkting. Där satte han sig på en pall för att skriva en teaterpjäs.
Han fick ju hela byn emot sig, alla sa att han skulle gå tillbaka till sina renar och sköta sitt jobb. Hustrun var förtvivlad och fick skämmas.
Kanske var det alla ensamma timmar utan solljus som hade förminskat hans förstånd. Det spekulerades.
Han sa att det gjorde ont innanför pannbenet. Det var något som måste ut. Värre än så var det inte. Men ingen förstod.
Konserverna skulle räcka en månad.
Hustruns bror ville åka och hämta honom efter två dagar. Han var förbannad. Ingen behandlade hans syster på det viset.
Grabben behövde lära sig veta hut.
Men ingen åkte dit. Han fick sitta på sin pall. Poeten.
Byalaget gick in och gjorde hans jobb med djuren. Visst förtroendekapital hade han ju ändå. Alla ställde upp.
Har du hört något? Så frågade de varandra och tittade bort mot horisonten. Väntade på att skotern skulle dyka upp som en skugga mot snön.
Frun grät. Sen teg hon. Sen grät hon lite till. Sen slutade hon sörja honom. Så sa hon.
Livet bara fortsatte. Det gör det alltid, sa de. Renarna måste tas om hand. Köttet måste in.
Norrskenet. Fastän de hade sett det så ofta så slutade de aldrig förundras.
Det är omöjligt att sluta titta när man väl börjat. Alla var överens om det.
Så kom han. Gående. Som om inget hänt.
Folk ville vara förbannade. Visade att de ville vara förbannade.
Men nyfikenheten slog igenom.
Skrev du som du sa? Så frågade de.
Nej. Han svarade. Jag försökte skriva. Jag gjorde ett allvarligt försök.
Men orden fanns inte där. Det var en dröm. Det var en riktig dröm och den var värd att prövas.
Men till syvende och sist så fanns inte orden. Jag räckte inte. Min dröm var för kort.
Alla tog ett djupt andetag gemensamt. Det fanns en lättnad. Den enda som inte kunde förlåta var frun.
Hon var gladare utan honom. Det var bättre när han skrev. Hon fick en starkare roll i byn som sörjande.
Nu var allt som det alltid varit. Alla var tvungna att begrunda detta faktum.
Och pjäsen väntar fortfarande där ute på fjället på att bli skriven.

onsdag 21 mars 2012

En sängkammarfars

Han står på alla fyra i vattensängen och jag ser dubbelt, rummet snurrar, jag fokuserar allt vad jag kan på hans svanktatuering men ingenting hjälper, jag tror jag måste kräkas, jag drar mig ur honom med ett kraftigt ryck och faller baklänges, det finns ingen säng kvar där jag tror att den ska finnas, jag ramlar ner från sängen, slår i golvet, det gör vansinnigt ont men jag tar mig upp från golvet, han har vänt sig om och kommer emot mig, han vill inte att jag ska gå på toaletten, han är arg för att jag inte avslutade det vi påbörjat, han famlar efter mig, får tag i mig, vill ta mig i munnen men jag vill inte, jag måste gå på toaletten, jag kommer tillbaka, jag lovar, försöker jag säga, men jag känner hans tänder, han menar allvar, i alla fall i en sekund eller två. Så är jag loss. ”Plopp” låter det när han släpper taget om mig med läpparna.


Hans badrum är nyrenoverat och doftar vanilj. Jag sluter ögonen och ser tatueringen i svanken framför mig igen. Den är gjord på Bali, han berättade det tidigare i kväll innan han stack tungan i mitt öra och vispade runt och gjorde rent örongången på vax. När jag bad honom ta andra örat också så gjorde han det. Bali. Så billigt på något vis. Vad skulle han dit att göra? Det sa han aldrig, men han är ingen surfarkille, han har inga magrutor och bröstmuskler på det sättet som vågorna har slipat fram genom åren. Kanske var han där för knarket, vad vet jag.

Jag undrar om jag någonsin kommer att ha nytta av honom.

Rummet slutar snurra. Jag behöver inte kräkas. Dricker ur kranen. Hör honom ligga och nynna i sängen, självbelåtet. Jag är slak. Har ingen geist längre. Tror inte att det här kommer att fungera. Om jag klär på mig och tar en taxi tillbaka till stället så hinner jag troligen få med mig någon annan hem i stället. Eller ska jag bara strunta i det kanske. Åka hem. Somna. Jag drar på mig kläderna och går ut till honom. Han tystnar mitt i sången när han får syn på mig och mina kläder. Han vill fråga varför men gör det inte. Stolt kanske. Jag lägger huvudet på sned, hoppas att han ska förstå. Sedan går jag.

I taxin tvekar jag. Men så väljer jag att säga hemadressen och föraren trampar på gaspedalen. Stockholm ligger regnigt och stilla utanför fönstret. Jag skulle vilja somna i bilen men tvingar mig själv att hålla mig vaken. Efter en kvarts tystnad är vi framme och jag betalar och kliver ur. Tittar upp mot mitt fönster. Det är mörkt. Klockan är över fyra på morgonen. Jag tar trapporna upp, inte hissen, sätter nyckeln i låset och går in i hallen och tar av mig skorna. Borstar tänderna, tvättar mig under armarna och förhuden, slår på lite rakvatten på halsen och går in i sovrummet. Kryper ner i sängen så stilla jag kan. Min fru rör lite på sig.

”Hur var det ikväll?” frågar hon.

”Vi hade roligt men jag tog det lugnt” säger jag. ”Jag har bara suttit och pratat jobb med Kent och Mattias.”

”Du luktar gott.”

”Älskling vi måste sova, det är sent.”

Hon somnar om. Jag kysser henne på pannan och lägger mig på sidan. Sömnen kommer till mig på ett ögonblick. Och allt blir stilla.

tisdag 20 mars 2012

du är det finaste jag vet

Det var först när grisfötter blev min absoluta passion som min hustru ville skriva äktenskapsförord. Där gick gränsen. Hon ansåg inte att barnen skulle behöva stå ut med vad som helst.

"Va fan" sa jag. "Det är ju inte som att jag lägger ner hela min förmögenhet på grisfötter."

"Men mina pengar går åt för att du ska svulla, det är ett som är säkert."

"Numera lufsar jag bort mina kilon."

"Det är för sent."

Hon sa så.

"Vänta här nu. Du vill inte skiljas? Du vill skriva äktenskapsförord?"

"Ja alltså jag tar det i två steg för att chocken inte ska bli för stor för dig" svarade hon.

"Du har alltid haft mitt bästa för dina ögon."

"Du får vara hur ironisk du vill, men om ett år är det du som står i ett gathörn och spelar ukulele för uppehället."

"Hur kan du göra så här mot pappan till dina barn?"

"Just det. Jag glömde det. Du är inte far till barnen."

"Nähä du. Vem är det då?"

"Det är slaktaren nere på hörnan."

"Vafan, det är ju där jag köper mina grisfötter."

"Yes, vi är tydligen bra kunder båda två, eller vad säger du?"

Kan ni begripa att en människas matvanor kan provocera någon annan på det här viset? Mycket oroande, måste jag säga.

måndag 19 mars 2012

Först lönen, sedan bönen.

Det är trashankarnas sammansvärjning på tunnelbanan när jag åker hemåt i gryningen. Han mitt emot mig har rödvin över hela skjortan, fast jag tror inte han har märkt det själv.

Klockan halv sex på morgonen är det skapelsens krona som har månadsmöte i vagn tre av sex, på väg mot Hässelby. En ledsen tomburk rullar fram och tillbaka över golvet i vagnen i takt med tågets rörelse. Vi är flera som sitter och tittar på den för att slippa titta på varandra.

”Jag tänker så här” säger en kille till en annan som sitter ett säte bort. ”Jag vill göra en film som handlar om ett skenande tåg som inte går att stoppa på väg mot Hässelby.”

”Det låter bra” säger den andre.

”En agent måste stoppa tåget innan det rusar rakt in i slutstationen ute i Hässelby, det går fort som fan, inget verkar kunna stoppa tåget.”

”Var börjar tåget köra någonstans då?”

”Jamen jag vet inte. I Rågsved kanske.”

”Rågsved. Det är bra. Det är skitbra.”

Sen säger de inget mer. Manuset till filmen är klart. Tåget stannar på Rådmansgatan och dörrarna öppnas. Ingen går av, ingen går på. Någons mobiltelefon ringer oavbrutet men det är aldrig någon som svarar. Jag vågar inte vända mig om för att se efter vems telefon det är som ringer. Det kan bara sluta med problem.

”Gud hoppar över sommaren i år. 2012 blir det höst direkt” hör jag en tjej säga.

Hon säger det rätt ut i luften. Hon pratar inte med någon särskild. Jag kliver av på S:t Eriksplan och lämnar underjorden. Utanför grillen festar måsarna på en överbliven hamburgare. På Rörstrandsgatan ligger en plånbok på trottoaren som jag plockar upp. Den innehåller några skrynkliga sedlar, inget mer.

”Påminn mig om en sak” säger en man i Samhalloverall som står och sopar ihop skräp med en liten skyffel när jag går förbi honom.

”Vadå?”

”Att sjukskriva mig nästa gång det är lönehelg.”

”Du är en hjälte, verkligen” säger jag och går in i min port.

Sedan står jag i köksfönstret och tittar på honom med en kopp kaffe i handen. Går inte och lägger mig. Undrar om tjejen på tunnelbanan får rätt; att Gud hoppar över oss i år. Det känns ju onekligen så.

söndag 18 mars 2012

Vän, fiende, partyproffs

Det finns ingen kalvkind i hela världen som kan rädda mig från den blick jag får från Morgan den kvällen jag berättar om boken. Då är det ändå jag som tar notan, men det spelar inte längre någon roll, Morgan är plötsligt omutlig och svart i ögonen. Jag försöker inte ens skämta bort det. Vi sitter på la Vecchia Signora och äter fantastisk mat till ingen nytta, inte nu när Morgan förstår vad allt det här handlar om.


”Hur illa är det?” frågar han mig.

”Hur illa är vad?” svarar jag.

”Talar du sanning i din bok? Vad säger du om mig?”

”Jag skickar dig manuset så får du läsa själv.”

Morgan torkar sig i mungiporna med servetten och lägger sedan långsamt ned den i knät igen. Det svaret lugnar honom inte. Vi är de bästa vänner sedan tjugofem år tillbaka och nu förstår han att jag har wallraffat honom hela tiden. Jag borde begripa bättre än att tro att det hela skulle gå att lösa över en tre rätters.

”Vill du ha kaffe?” frågar jag.

”Jag vill ha ditt huvud på ett fat.”

”Vänta åtminstone tills du har läst det jag skriver.”

”Inte en sekund längre. Sen kommer jag efter dig.”

Det går inte att avgöra om han skämtar. Jag tror det. Så måste det vara.

”Vilka fler hänger du ut? Cecilia, är hon med?”

”Ja.”

”Zack?”

”Visst.”

”Du är sjuk i huvudet. Inget är heligt alltså?”

Jag sjunker ihop. Han har rätt. Jag har sålt ut allt. Jag känner mig som ett skal.

”Men det är en bra historia” försöker jag.

”Klart det är. Det har det alltid varit. Men det betyder inte att du kan berätta den utan att fråga först.”

”Vad hade du svarat då om jag frågade?”

”Jag hade svarat nej så klart, ditt jävla as.”

”Så varför skulle jag fråga?”

”Det är inte poängen. Du har alla fel. Du är körd.”

Jag betalar och vi går ut från restaurangen. Jag kör ner händerna i rockfickorna och försöker skydda mig mot den iskalla vinden som går längs hela Skånegatan när vi kommer ner till Seven Eleven i hörnet på Nytorget. Jag är beredd på att aldrig mer få se honom. Min vän. Min fina vän.

”Vart går vi nu?” frågar Morgan mig.

”Va? Vill du fortsätta?”

Han spricker upp i ett stort leende.

”Klart jag vill! Om det här är vår sista natt för alltid så måste vi festa ut den grandiost.”

Jag vet fortfarande inte om han skämtar eller menar allvar. Han fortsätter:

”Jag menar, i morgon, när du har mejlat mig manuset och jag har läst femtio sidor, då är vi kanske dödsfiender i resten av våra liv. Så det är lika bra att vi hänger ihop i natt och gör det bästa av tiden vi har kvar.”

fredag 16 mars 2012

Tivoliarbetare

När vi stängde nöjesfältet för säsongen så var det bara du och jag kvar. Resten av de anställda hade gått redan veckan innan. Vi fick ett par extra dagar på oss för att göra klart det sista. Vi gick från åkattraktion till åkattraktion och drog ur sladdarna ur maskinerna. Allting tystnade. Karusellhästarna stannade mitt i sina ärevarv. Maskinerna som poppade popcorn självdog. Lottstånden var igenbommade.


Det blev svårt att föreställa sig att det någonsin hade varit liv och rörelse på tivolit, nu i tystnaden och mörkret kändes människors skratt avlägsna.

”Det dröjer innan vi kommer hit igen” sa du.

”Om vi någonsin gör det” svarade jag.

”Vart ska du?”

”Jag har kommit i kontakt med en vetenskapsman i Vancouver som har byggt en helikopter av glas. Han behöver en testpilot.”

”En glashelikopter?”

”Jag vet inte mer än så. Men jag tror jag åker över. Det är bättre än alla andra alternativ.”

Du låste stora grinden. Vi stod utanför och glodde.

”Svälj nyckeln. Eller släng den i havet” sa jag.

”Får jag följa med dig till Vancouver och sitta bredvid i helikoptern?”

”Nej det får du inte. Det räcker om det är jag som dör.”

”Då slänger jag inte nyckeln. Jag öppnar upp igen till våren och du hittar mig bakom spakarna i spöktunneln.”

Jag hoppade in i en taxi och såg att du stod kvar utanför grinden när jag åkte iväg. Du rörde dig inte, det såg ut som att du höll andan. Bakom din rygg stod hela nöjesfältet som en mörk kuliss mot himlen, jag tänkte att du tillhörde tivolit, att det var ditt liv och att det var där du hörde hemma. Att du hade sockervadden i blodet och för dig fanns inget annat.

Det fanns ingen vetenskapsman i Vancouver. Det fanns ingen glashelikopter. Jag borde inte ha ljugit om det, men jag hade inget val. Jag hade aldrig lyckats ta mig därifrån annars. Jag behövde en riktigt bra anledning för att göra det, som du kunde acceptera.

Det var därför jag ljög.