fredag 29 januari 2016

Allt samlat på en och samma plats.

Ur arkivet.

Mitt emellan böcker.

På samma sätt som en människa kan vara mellan jobb, kan man också befinna sig ”mellan böcker.” Det är alltså ett finare uttryck för att inte kalla sig själv för arbetslös, eller i mitt fall, boklös. Det är ju fasansfullt, att befinna sig mellan böcker. Vad i helvete ska man göra då? Kolla på tv? Det är ju inte rimligt!
Jag menar, har ni sett vad som går på tv? Jag testade igår, zappade mig genom tolv kanaler, gav varje nyhetsankare en chans, gjorde ett överslag genom att kolla ett par minuter på en tv-serie för att se om någon av skådisarna sa något intressant med övertygelse – men nej. Det gick inte för sig.
Nu tänker jag på den gången jag satt på Guldapan i baren. Jag satt ju där en hel del, tyvärr, när det begav sig, men det här är alltså en särskild gång jag refererar till. Till höger om mig satt en känd svensk popsångare och beställde bärs och järn. Vi började prata med varandra och samtalet gled in på svenska filmer och svenska skådespelare. Han sa: Nämn en enda bra svensk skådespelare och jag försökte verkligen komma på ett enda namn men min tystnad blev bara längre och längre och den berusade popsångaren tyckte det var så fruktansvärt roligt att jag inte klarade av den uppgiften så han ramlade av barstolen och blev utslängd. Jag ägnade resten av natten åt att försöka komma på ett enda namn och det gick inte. Herregud, det måste vara något fel på mig.
Eller vänta nu.
/Peo

Sneak peak…

Det dröjer ljusår tills pocketutgåvan av ”Så länge du är min syster” kommer ut (eller i vart fall ända till augusti 2015). Men så här ser omslaget ut. Grym formgivning av Emma Graves.
så_längedurmisyt_cmyk_10855 så_längedurmisyt_cmyk_10636 Och den inbundna utgåvan formgavs av Fredrika Siwe. En sådan lycka, att få arbeta med dessa formgivare. Love it.

/Peo

Jag var sjuk, hade inget annat att läsa.

Det gick inte att sova mer, förkylningen höll mig vaken. Jag var tvungen att hitta en bok i bokhyllan som tidigare hade undgått mig. Jag vet inte vad jag ska säga; när Modiano fick Nobelpriset 2014 så lockade det mig inte att läsa honom. Men I köpte Dora Bruder och jag minns inte att vi har pratat om den, fast det har vi kanske. Men i så fall vet jag inte – i skrivande stund – vad I tycker om boken.
Så sjukdomen tvingade alltså mig att läsa en nobelpristagare. Haha, det är ironiskt kan tyckas, men bara för att en författare har vunnit det där priset så betyder inte det att jag per automatik tänker läsa dennes böcker. Modiano: Han skriver korta böcker, de flesta verkar vara på under 150 sidor och ni som har läst tidigare inlägg på den här bloggen vet att jag älskar korta romaner. Folk använder så jävla mycket ord! Bokförlagens redaktörer borde stryka ner texter hårdare än vad de gör, det är mitt amatörutlåtande som läsare. Många romaner är på tok för långa, helt i onödan. Men Modiano skriver kort. Jag läste ut Dora Bruder på en dag. Språket är precist, exakt, strålande. Och historien som berättas går ju inte att fly ifrån. Har vi inte läst nog om andra världskriget nu? Nix, det har vi inte. Det är en strålande bok. Läs den.
Den enda nobelpristagare som jag hade läst innan han fick priset var VS Naipaul. Och vänta nu, Maria Vargas Llosa också, förresten. Under en period på nollnolltalet hade man ju ingen aning om vilka det var som fick priset. Men Naipaul och Llosa hade jag alltså koll på. Naipaul är bra, men Llosa är bättre. Så tycker jag.
Doris Lessing har jag läst efteråt och tycker mycket om. Däremot allas älskling Alice Munro, henne fick jag ge upp efter ett par noveller. Ja, så nu fattar ni hur obildad jag är. (Den som behöver lägga ifrån sig Alice Munro måste vara befriad från intellekt, så kanske man kan resonera.) Jag hoppas att Jeanette Winterson ska få priset, henne håller jag extremt högt. Jag rekommenderar en bok av henne som heter Fyrväktaren. Och också självbiografin Varför vara lycklig när du kan vara normal?
Eller vänta nu. Varför gå och hoppas på att någon ska få ett pris? Det jag hör, är att författare som har fått priset skriver mycket sämre efteråt. Och det ödet måste vara fruktansvärt, tänker jag.
/Peo

Stryk dina metaforer och vinn över mig som läsare.

Jag bekänner mig till lärjungarna som tror på talesättet ”storytelling beats beautiful writing every time”, vilket i korthet översätts till att jag tror på bra historier före poetiska metaforer. Det är ju lite trixigt det där, för ett vackert språk kan absolut vara läsvärt, men inte utan sin grundhistoria, den som pågår och driver berättelsen framåt och får mig att undra hur det ska gå för våra kära karaktärer. Så: om jag måste välja – och nu måste jag det när jag skriver den här texten, för annars blir det ingen text – då väljer jag historien före språket.
Själv sysslade jag med att skriva vackert de tio första åren och gissa vad? Det blev inte ett smack skrivet i slutändan, eftersom jag satt med mening efter mening och vägde orden i min mun. Sedan var det någon som sa: Skriv precis som det var, bara. Det räcker. Och då testade jag det, med vetskapen om att jag alltid kunde skriva om det senare, göra det mer poetiskt, etc. Men det hann jag inte, för innan dess blev texten utgiven. Tji fick jag.
Återkommer till ”Författaren i familjen”, som jag läste ut igår. Jag ligger hemma i en man-cold dessa dagar (alltså en förkylning som är besvärlig, fast inte dödlig, men jag tycker jättesynd om mig själv) och mellan sovpassen så läste jag ut boken. Den har både berättelsen och språket, med överslag åt språket, skulle jag säga. En väldigt fin text om ett liv som inte riktigt vill sig.
Nu slumpar det sig så att det har blivit dags för Modiano. Jag är väl sist på honom, visste inte att han fanns innan de gav honom litteraturpriset. Har nu läst sextio sidor och är absolut inte övertygad. Men herregud, det är Paris och fyrtiotal, det räcker långt. (Även om det är brinnande krig och elände, inte alls romantiskt.) Han känns som en kille som helt har anammat vackert skrivande, men så enkelt kan det väl ändå inte vara?
Vårens boksläpp för mig personligen är annars Kim Gordons självbiografi. Jag har mycket höga förväntningar och tror helt klart att det kan vara nya Just Kids, Patti Smiths biografi, om ni minns? Säg bara New York och sjuttiotalet så är jag klappad och klar. Jag vet, det är fånigt romantiserande, men ändå, ta inte ifrån mig min sista dröm, snälla. Om jag vill läsa om punkscenen och Studio 54 och hur fattigt och eländigt allt var när Kim slog sig fram som rockstjärna på Manhattan, då får det vara så en vecka av mitt liv.
För övrigt har jag 440 000 tecken i ett dokument, som jag snart måste lämna ifrån mig till förlaget. Ingen punkscen där inte, inget New York eller rockstjärneliv. Och rätt lite beautiful writing också, faktiskt.
/Peo

Alltid tvåa på bollen.

Åker genom Sverige, sitter i timmar och stirrar ut genom fönstret, ser allt det vita, snön som ligger över hela landskapet och suddar ut varje gräns, jag vet inte om det är ett fält eller en sjö vi åker förbi i tvåhundra knyck. Och ärligt talat – det spelar så klart ingen roll. När jag ledsnar på att glo på allt det vita läser jag ”Författaren i familjen” och längtar till Frankrike, vilket jag gör alltmer ofta i dessa dagar. Det är inte som att jag ska emigrera (jag kan inte språket, jag gillar Sverige, mina barn skulle vägra, alla mina vänner finns här, etc.) men de franska romanerna får mig verkligen att vilja vara fransos, det erkänner jag.
Jag önskar mig precis vart som helst, eftersom det är stopp på toaletten i vagnen jag sitter och det har blivit översvämning där inne. Det rinner ut bajsvatten på golvet och ja, jag tror ni fattar själva att det finns bättre och sämre tågresor. Konduktören går runt och ger alla passagerare onda ögat, kanske för att han vet att det blir han som måste köra ner armen i toalettstolen och försöka få loss vad det än är som har fastnat. Jag gissar att tåget ska ner till Malmö igen, när de har släppt av oss på centralen. Och fyra timmar till med översvämning funkar inte, så därför får vi alla onda ögat. Det är en kollektiv bestraffning som faktiskt går att begripa. Att behöva bära hela världen på sina axlar, när allt man försöker göra är att kontrollera biljetter ombord på ett tåg, det kan lätt bli för mycket.
Killen bredvid mig kollar på en film med massor av pangpang i, jag sneglar och ser blodet flyta. Och jag sitter bredvid och läser roman och vi är rätt långt ifrån varandra i just den stunden. Han har dömt ut mig som kulturtomte och jag tänker på honom som….tja, jag vet inte. Det är bara dumheter, givetvis. Vem är jag att döma folk? Alla gör precis som de själva vill.
Ja, detta är mina simpla spaningar denna söndag. Ikväll hoppas jag sätta punkt för en längre berättelse. Häromdagen slog det mig att det kan väl en roman heta: ”Punkt.”
Så då kollade jag upp det och då visade det sig givetvis att någon redan hade skrivit en bok med den titeln. Herregud, aldrig får man vara briljant i fred.
/Peo

Kärleken du kände då, är större än smärtan du känner nu.

Natten tillhör de sömnlösa. Fast natten tillhör även de som sover djupt och drömlöst. Och vi andra dödliga, som inte får timmarna på dagarna att räcka till. Jag gissar att vi är många, även om vi inte gör så mycket väsen av oss.
Mina böcker kommer till på nätterna. I vart fall de jag skrivit hittills. Med det nya manuset är det annorlunda, eftersom jag har valt att gå ner i tid från mitt kontor för att bättre kunna passa in livet i det som brukar kallas för det normala. Men i tre år har jag suttit på kvällar och nätter (och helger, givetvis) och skrivit.
”Sova får man göra när man blir gammal”, säger jag till den som frågar.
Så då är jag väl gammal nu då, eftersom jag plötsligt känner hur mycket jag behöver sömnen för att kunna fungera som människa. Det är en ynnest att få skriva i dagsljus. Även om nätterna fortfarande måste till för att få det hela att gå ihop.
Jag är heller inte beredd att flytta ut till en stuga på landet utan el och vatten för att få ner kostnaderna till ett minimum. Det är ju annars en lösning; att ge upp det materiella helt och fullt och kapa utgifterna. Göra plats för text och inte behöva tänka på pengar. Jag är inte där ännu.
”Kärleken passerade här en gång” kom till enbart på nätterna. Sista versionen skrevs klart under en kortare period i Falkenberg, då jag arbetade dygnet runt. Jag har utvecklat det mer i en text jag skrev för Adlibris här:
Dagens gästbloggare: Peo Bengtsson
Den här boken är skriven i ett enda långt andetag. Det är så jag tänker på texten, så här i efterhand. Jag gjorde en klassiker: hyrde en stuga vid havet på västkusten, där det inte fanns internetuppkoppling och så skrev jag dag och natt. Det regnade och stormade, det minns jag tydligt. Jag fick låna en cykel av min hyresvärd, så jag kunde cykla till mataffären en gång om dagen. Trots allt, utan mat och syresatt blod blir det inga böcker skrivna. Men bortsett från den dagliga utflykten så gjorde jag inget annat än skrev färdigt berättelsen om Samuel och Johanna, dessa två märkliga människor som borde vara som gjorda för varandra, men som ändå inte får ihop det på slutet. Jag börjar med en katastrof och så tar vi det därifrån tänkte jag. Det är en roman, en fiktiv text, men visst har mycket av det där hänt på riktigt, det erkänner jag.
Vi går in och ut ur perioder i våra liv, det gäller nog för de flesta människor. Ett tag handlade varje sommar om bröllop. Det hängde kärlek i luften, vart jag än gick. Rent statistiskt kommer skilsmässorna nu. Kanske är den här berättelsen mitt sätt att försöka mota Olle i grind. Hoppas statistiken ljuger.
För mig handlar inte boken om Undergången. Det är inte trehundra sidor inre monolog och grubblerier. Snarare vill jag undersöka vad som händer efter smällen, när det värsta har inträffat. Hur upplever barnen det? Går det att ta ansvar, trots att hjärtat värker och blöder? Det är också en påminnelse om att ta väl hand om sina vänner, de man nu lyckas plocka upp längs vägen, och underhålla vänskapen om det är möjligt, även efter det att barnen och jobbet upptar all vaken tid. Vännerna kan komma att behövas.
Titeln Kärleken passerade här en gång, syftar på precis den känsla jag vill ska ligga till grund för hela berättelsen, nämligen den att du har upplevt något vackert, det fanns hos dig nyss, men nu har det gått sin väg. Och även fast det gör fruktansvärt ont, så vill du givetvis inte att det aldrig skulle ha hänt. Kärleken du kände då, är större än smärtan du känner nu.
/Peo
gc3a4stblogg-peo  karleken-passerade-har-en-gangkc3a4rleken-passerade

Poeter och manusförfattares storhetsvansinne skiljer sig åt.

Jag hörde om en svensk manusförfattare som åkte över till LA för att pitcha sitt manus. Den här personen hade arbetat rätt länge på sin historia och var mäkta stolt över att ha skrivit klart och dessutom lyckats få till ett möte på andra sidan jordklotet med lite makthavare i branschen. Hen flög över för sina sista pengar, med huvudet full av drömmar om en karriär som manusförfattare, bosatt i Beverly Hills.
Pitchen gick bra och folk var försiktigt positiva och sedan gick hela sällskapet på fest i en villa för tjugo miljoner dollar och någon bjöd på tjack. Vår svenska manusförfattare vågade inte säga nej, utan petade i sig två piller och resten är så att säga historia.
Hen virade in sig i en gardin och snubblade ut på altanen till villan och ramlade ner i poolen och blev räddad i sista sekund av två armanikostymer som tvingades hoppa i efter hen. Efter det blev hen utslängd, trots löften om att köpa nya kostymer till sina livräddare. När manusförfattaren försökte ringa till sina kontakter dagen efter, för att be om ursäkt och släta över allting, så fick hen bara prata med olika sekreterare och personerna som hen sökte fanns aldrig på plats. Efter en vecka var det dags att flyga hem. Och manuset väntar fortfarande på ett produktionsbolag.
Vad lär vi oss av den här historien? Sensmoralen är ju att knark är dåligt, så långt är vi överens. Strunta i de blå pillrena om du ska gå på tjugomiljonerdollarsfest, säger en luttrad vän jag har. Gå på festen, strunta i pillren. Men är det inte bättre att bara sitta på kammaren och skriva diktsamlingar, försöker jag? Det känns liksom lite lugnare. Det blir lätt så stökigt när det är filmmanus med i spelet. Filmbranschen är förrädisk, tänker jag.
”Är det du som går ut med hunden eller är det den som går ut med dig?” fortsätter min vän.
/Peo

torsdag 28 januari 2016

Ur arkivet.

Vi måste prata lite om framtiden…

Okej, gott folk. Det har blivit dags för ännu en intervju. Den här gången går utrymmet till en duktig förläggare som jag har stor respekt för.
Vem är du och vad gör du?
Erika Söderström heter jag, och jag jobbar som förläggare för skönlitteratur på Massolit Förlag. När jag inte läser manus och skriver avtal (och gör allt det där andra som förläggare gör) så pluggar jag tyska (med ojämnt resultat), lyssnar på Leonard Cohen och kämpar med att hålla min 5-årsdagbok uppdaterad (ett projekt jag ofta önskar att jag inte hade satt igång med, men nu är det ingen återvändo, jag är inne på år 3).

Vad förväntar du dig av 2015?
Först förväntar jag mig – mycket snart – en mjuk, spirande vår, och efter det en lång, varm och hoppingivande sommar (som sträcker sig långt in på hösten). Om jag ska vara lite mer bokorienterad i mina förväntningar så tror jag att 2015 kommer innehålla många utmaningar på litteraturfronten. Det gäller bland annat hur och i hur hög grad som litteratur konsumeras i vårt samhälle, och också de hot som stora internationella aktörer utgör. Men jag förväntar mig också ett väldigt roligt år, när vi på Massolit fortsätter bygga upp en stark och bred lista. 2015 är ett år när vi kommer hitta ännu fler och smarta sätt att lyfta fram våra titlar på – och framförallt förväntar jag mig att 2015 blir ett år av fler omvälvande och viktiga litteraturupplevelser. Jag ser till exempel väldigt mycket fram emot att jobba med din nästa titel, Peo (även om den inte kommer ut förrän 2016).

Ser du några litterära trender i manusskörden ni får in?
Vi tar inte emot spontanmanus just nu, så det finns inte direkt någon svensk manusskörd att tala om för vår del, men det jag kan säga är att svenska spännings- och deckarmanus finns det (fortfarande) gott om. Samhällskritik ser jag också en hel del av i många manus. Jag kan se en del trender bland de utländska manusen som jag läser: Det är i år exakt 70 år sedan andra världskriget tog slut, och många manus behandlar kriget, eller utspelar sig åtminstone under denna tid. En annan trend (men det är egentligen ingen ny trend) är den psykologiska spänningen (i Gone Girls kölvatten). Gärna ska det handla om ett äktenskap där den ena parten får reda på att den andra parten inte är den hen alltid trott och hela livet kastas därmed omkull.

Vill du lyfta några böcker som snart ges ut?
Då vill jag genast knyta an till det jag skrev ovanför, om psykologisk spänning. Det finns som sagt ett hav av psykologisk spänning därute, men vi har lyckats hitta en av de finaste pärlorna i detta hav, och publicerar denna pärla den 17 mars. Det är Kvinnan på tåget, av Paula Hawkins, en roman som jag – när jag läste den för första gången – direkt visste var speciell; den stod ut från resten. (Nu har jag i och med alla gransknings- och korrvändor läst den minst tre gånger till, och jag har inte ändrat min uppfattning, tvärtom.) Den släpptes i mitten av januari i England och USA, och klev direkt upp på förstaplatsen på topplistorna, där den ligger än. Recensionerna är alltigenom hyllande, och varje ord är välförtjänt.
En annan titel jag skulle vilja lyfta är Den blå tråden av Anne Tyler. Det är Pulitzerprisade Tylers tjugonde roman, och en av hennes starkaste hittills. Det är en storslagen generationsroman som utspelar sig under olika delar av nittonhundratalet, och ända in i vår tid. Den kretsar kring de olika familjemedlemmarna i familjen Whitshank i Baltimore. Gillar man Jonathan Franzén kommer man gilla denna. Anne Tylers språk är inget mindre än fullständigt fantastiskt. En vacker roman om att växa upp, vara vuxen och att åldras.
Sedan vill jag också passa på att nämna Avdelning 73, som är Sofie Sarenbrants nya deckare om polisen Emma Sköld. Den utspelar sig till stor del på sjukhus och är så galet spännande att jag tror man kommer få svårt att inte läsa hela boken i en enda sittning; det är få andningspauser i den.

Boktips? Varför?
Judy Grahns The Work of a Common Woman. Det är Judy Grahns samlade dikter, feministisk poesi från 70-talet, men tidlöst och andlöst och jag plockar ofta ut den ur bokhyllan, den är alltid aktuell. Det finns alltid någon strof som passar. Den handlar om att vara kvinna, om att vara människa, om kärlek (så väldigt mycket vackert om kärlek) och om livet. Den är stark och berörande (en hel del samhällskritik där också). Man ska helst läsa högt (och gärna tillsammans med någon annan, läs den för varandra), rytmen i hennes poesi är underbar. Tyvärr kan man bara få tag på den på antikvariat eller andra andrahands-sätt (den finns nog inte som e-bok …). Men man kan lyssna på Judy Grahn på Spotify! Där hittar man till exempel The Woman Whose Head is on Fire. Lyssna på den.
Ett annat boktips är John Fowles Illusionisten (The Magus), eftersom det är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Om en vänskap, mellan en gammal excentrisk miljonär och en ung lärare, som utvecklar sig till ett slags maktspel. Vad är verklighet, vad är bara ett spel, iscensatt, eller inbillning? Så fort man som läsare tror att man har fått grepp om vad som händer, förlorar man det. Jag läste den för första gången när jag var 19 och älskade den, sedan läste jag den igen ca sju år senare, efter flera års litteraturstudier, och fick ut ännu mer av den, såg saker jag inte hade sett tidigare. Det är ett litterärt mästerverk (publicerades första gången 1965) som är givande på så många olika nivåer. Filmen rekommenderar jag dock inte till någon.

Vill du trendspana framåt? Hur läser vi om 5 år? Hur säljs böcker om 5 år?
Vi är på väg åt ett håll nu där alltfler människor läser e-böcker, och om 5 år kommer den siffran självklart vara ännu högre än den är idag. De som föds nu växer upp i en värld som ser helt annorlunda ut än den som fanns när jag var liten. Digitaliseringen påverkar självklart de nya generationerna enormt (jag vet, jag är knappast den första som säger det). Vi läser alltmer på surfplattor, läsplattor, datorer och telefoner. Det kommer uppfinnas ännu enklare och smidigare sätt att läsa på (glasögon där vi bläddrar genom att blinka, men det kanske ligger lite längre fram än 5 år…). Vi kommer också se alltfler litterära alster som formas och utvecklas på nätet, som en följetong läsarna till och med kan vara med att påverka och styra i en viss riktning, vara delaktiga i (en form av interaktiv läsning). Vi lever i ett samhälle där vi är vana vid omedelbar feedback och bekräftelse, ett samhälle i konstant uppkoppling, kontaktsökande och nätverkande (den totala motsatsen till den ensamme författaren som sitter på sin kammare och skriver, utan kontakt med omvärlden) och detta påverkar såklart vårt läsande och skrivande i allra högsta grad. Men 5 år är en ganska kort tid och bokbranschen förändras ändå relativt långsamt i jämförelse med många andra branscher och områden. Jag är nyfiken på hur det kommer se ut om 50 år. Det kan gå hur som helst. Kommer bokförlag som de ser ut idag överhuvudtaget finnas kvar? Kommer bokhandeln? Folk kommer att läsa, och författare kommer att kunna nå ut med sina texter, men hur läsandet (och böckerna) kommer se ut då är svårt att föreställa sig.
Erika_Berlin
Tack för din tid, Erika. Bilden är tagen i Berlin av okänd fotograf.
/Peo



På turné med Evelina, författaren.

(Det här utspelade sig sommaren 2014)

”Om man ska kunna röra sig framåt, måste man veta vad man lämnar bakom sig”, säger Evelina något filosofiskt och förväntar sig att jag ska förstå vad hon menar.
Det gör jag inte. Så jag sitter tyst för att inte avslöja min okunskap och hoppas på att hon tänker fortsätta sitt resonemang. Det gör hon.
”Jag hade aldrig kunnat påbörja min andra berättelse om jag inte hade skrivit den första.”
”Fast det är ju självklart”, svarar jag. ”Först kommer ett. Sedan två.”
Evelina och jag är i Strömstad över dagen. Hon gör en uppläsning på ett bibliotek och på eftermiddagen ska hon träffa elever på en skrivarverkstad och diskutera skrivande. Vi sitter på ett café ute på en trottoar i den sena augustivärmen, och tittar på ett par som grälar utanför en matbutik. Bråket gäller om mannen måste ta på sig en t-shirt innan de går in i matbutiken. Det vill han inte.
”Och på Instagram händer inte ett skit”, säger Evelina och byter samtalsämne. ”Det är som vanligt bara människor i motljus som dricker margaritas.”
”Fast det beror ju på att du bara följer människor som är bosatta i Saint Tropez.”
”Inte bara. Jag följer min mamma också. Hon bor i Motala.”
”Vad dricker hon då? På Instagram, menar jag.”
”Olika saker. Mjölk. Saft. En öl och snaps till sillen.”
Vi avslutar vår kaffe och tar en promenad till en byggnad, ett klassrum, där det sitter femton upptända ansikten och väntar på Evelina. De tror att hon kommer kunna ge dem ett nytt ljus. Det tror inte jag, men ingen har frågat om min åsikt. Evelina plockar upp sin dator ur väskan och försöker koppla in den, samtidigt som hon frågar eleverna saker, håller igång en konversation. Det går sådär. Jag rycker in och hjälper till. Trots allt så är jag turnéledare och får betalt.
”Hur tänkte du när du skrev din första roman?” hör jag någon fråga henne. ”Var det underströmmen som fick igång dig?”
”Jag har ingen aning”, svarar hon. ”Eller så här, låt mig bara först få koppla in min dator så ska jag svara dig sedan.”
Men tekniken krånglar. Det börjar bli pinsamt. Evelina blir förbannad.
”De här jävla lösenorden som man måste använda för att ta sig in i datorn! Det är förskräckligt att de måste innehålla versaler, siffror, en haiku, ett gängtecken, en hieroglyf och meningen med hypotenusan, för att man ska kunna få upp sitt skrivbord.”
Det blir tyst i klassen. Ingen vet riktigt vad de ska säga.
”Kan jag använda det där?” frågar en elev längst bak i klassrummet efter en evighet.
/Peo

Livet är för kort, som vanligt.

Jag har dragit ut på det i över ett år, som om bokens själva tyngd blir för mycket. Första delen var som tidvatten, det flöt över mig och försvann igen, vi pratar om sextonhundra sidor mikrokosmos, navelskåderi, självförbränning, raseri och ibland faktiskt – humor.
Jag pratar om Noréns dagbok, första och andra delen, som tillsammans utgör en redogörelse på över tio års tid av en människas liv. Eller ”liv”, om du föredrar det. Jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det. Men så här: Första boken, behandlar fem år, dag ut och dag in, och det är faktiskt inte ett dugg tråkigt. Det är antitesen till tråkigt. Efter två år (inte två år av mitt liv, utan av Noréns i bokform) så går det inte att lägga boken ifrån sig. Det händer absolut ingenting och det är styrkan. Att Norén då och då är förbannad på någon skådis eller journalist är rätt ointressant, det som är styrkan är dagarna som pågår, funderingarna, ordflödet, poesin. Lars Norén är en helt briljant författare. Jag anser att han har massor av darlings som han skulle må bra av att göra sig av med, men i slutändan är han genial.
Men, när det så blir dags att plocka ned del två (ytterligare sju år!) och läsa, då tröttnar jag efter trettio sidor. Kan inte göra det en gång till; spendera sex till tio månader ihop med Lars och hans funderingar, hur sylvassa de än må vara. Sorry. Livet är för kort för att läsa böcker som inte omedelbart fångar mitt intresse. Har du varit inne i en bokhandel på sistone? Det kommer ut så jävla mycket böcker. Alltså så sinnesjukt mycket böcker kommer det ut. Ni säger att bokbranschen är i kris, men tillåt mig att tvivla. Återväxten är mycket god. Jag är fortfarande mer butter än bitter, men jag gör mig inga illusioner om att det styrkeförhållandet inte kommer att förändras över tid. Hur ska man hinna läsa allt? Jag är ju inte ens klar med klassikerna.
Så, Lars. Det var fint att läsa om dina fem första år i dagboksform. Men vi måste dra en gräns någonstans. När du ånyo skriver om att du har köpt en alldeles för dyr rock på H i Berlin, då skrattar jag förvisso igenkännande (eftersom du redan har fem för dyra rockar från H sedan tidigare), men jag känner också att jag måste gå vidare. Det borde du också göra. Lämna in rockarna till Myrorna och gör dig fri.
Norén
/Peo

Han förtjänade inte henne.

Jag visste inte ens hennes namn och vågade aldrig fråga. Hon jobbade extra på Konsum som låg en bit bort från min lägenhet och det fanns en mataffär som låg närmare, men jag tog promenader för att se om hon satt i kassan och ibland gjorde hon det. Det enda vi någonsin sa till varandra var hej. Och den enda fråga hon någonsin ställde till mig var vill du ha kvittot?
Det skulle vara fel att säga att jag var förälskad i henne. Det är att gå för långt. Men jag var bara sjutton år och gick på energier. Jag undrade så vem hon var. Men det gick bara inte att fråga henne om det. Så jag rafsade ihop mina matvaror och gick hem igen under stjärnorna och frågade mig själv varför jag gick till Konsum om jag ändå inte tänkte snacka med henne. Då behövde jag inte göra mig besväret.
Sedan köpte jag en tågbiljett och allt föll i glömska.
På juldagen samlades vi på den vanliga krogen och en gång var hon där. Tror inte att hon var hemvändare som oss andra, det syntes i hennes ögon att hon blivit kvar, våra blickar möttes, det var en stor lokal men det var mig hon såg på. Jag hade fått en ny distanserad säkerhet i kroppen som bara kunde komma med flytten och de nya människor jag lärt känna i en annan stad, människor och erfarenheter hon inte visste något om, men kunde ana sig till. Så jag gjorde ingenting.
Hon stod där bredvid sin kille och jag bara visste att hon ångrade sig. Det hade ingenting med mig att göra. Hon ångrade att han var han, hon borde också ha flyttat och haft en verklig anledning till att stå på den här krogen på juldagen. Jag blev sorgsen, mindes mig själv som sjuttonåring, tänkte att jag borde sagt något till henne när det fanns tid, men hon var inte intresserad då, jag var i underläge den gången.
Det blev säkert folk av henne också sa Lars när jag nämde det för honom, fast jag vet inte vad han menade med det, kanske är det bara saker man säger. Det enda jag är helt säker på, vilket är väldigt orättvist och elakt att skriva, är att han som stod där med ett ölglas i handen och skrattade lite för högljutt åt allt fantastiskt som skulle hända honom framöver, han förtjänade inte henne.

På flykt.

Idag vill jag rekommendera ”Indien tur/retur” av William Sutcliffe, som är en rätt sorglig betraktelse över vår upplevelsekultur, den vi ägnar oss åt i väst för att försöka jaga iväg tristessen som hemsöker oss. Det är en fyndig och snabb berättelse om hur vi alla strävar efter att vara unika – utan att lyckas särskilt bra. Huvudpersonen reser till Indien för att uppleva det genuina, han tänker minsann inte göra som alla andra och åka till Goa, han har högre tankar om sig själv än så. Ja, det går så där.
Jag har själv varit i Indien tre gånger. Första gången 4 månader, andra gången 2 månader och sista gången 1 månad. Känner att det får räcka nu. Men ”Så länge du är min syster” skrevs och skrevs om i Indien, även om jag behövde skriva om den ytterligare en gång hemma i Sverige innan min redaktör blev nöjd.
Till sist: Om du planerar att resa till Indien, vilket jag faktiskt varmt kan rekommendera, så besök gärna Andamanöarna. Otillgängligt, men helt fantastiskt. Strömmen går vid sex på kvällen och sedan får du snällt sitta nere vid lägerelden och lyssna på strandtrubaduren som tar dig igenom Bob Dylans hela backkatalog. Men du kan få bada med elefanter också.
/Peo

indian-elephant-swimming-underwater-at-the-andaman-islands-by-steve-bloom-2006

Näthatarnas julafton infaller 365 dagar om året.

Jaha. Låt folk hålla på. Eller, jag vet inte. Har dom inget bättre för sig?
Min gode vän, journalisten på den stora tidningen, berättar att han varje morgon får börja med att tömma inboxen på latrin. Folk skickar skit, helt enkelt. Han skriver en artikel om att USA eller Kina eller Ryssland, han är kritisk till något som någon eller några har gjort och så vips, har han femtio nya mejl i inkorgen som beskriver vad skribenten ska göra med honom när de möts i en mörk gränd.
Jag slutar aldrig förvånas över det. Jag fattar helt enkelt inte. I min inbox ramlar det ibland in någon människa som har läst en bok eller intervju och som tycker att jag har fel fel fel. Mer än så är det inte, vilket ju känns bra. Det går att föra ett samtal. För min vän journalisten är det värre.
Vet att Ulf Lundell skickade en rutten fisk i ett vadderat kuvert till en recensent som hade sågat en platta eller bok, det här var på åttiotalet, tror jag. Det känns mer old school, att skicka fisk till recensenter, inte okej, men ändå oförargligt på något sätt. Näthatarna borde dra en gräns där: jag skickar härsken ärtsoppa i en plastpåse till Expressen, men sen får det vara nog.
Jag lyssnar på Paul Simon idag. Funderar på en historia, prövar om den håller.
Hejdå.
/Peo
index

När skrev du något av betydelse, senast?

Idag tänkte jag att vi skulle prata lite om Charles. Ni vet, fyllot och författaren Charles Bukowski, som levde och dog bland sina ord och flaskor. Han var hipp på åttiotalet (och kanske en kort stund på nittiotalet också) och efter det var han persona non grata. Aftonbladet körde en lista på de tio mest oattraktiva saker som kunde finnas hemma hos en man, som kvinnan upptäckte när hon kom hem till honom för första gången. På sjunde plats låg ”böcker av Charles Bukowski i bokhyllan.” Nu, i dessa dagar, när en del författare har börjat prata gott om honom igen, så verkar han vara OK att gilla igen. Det är alltså möjligt att det kan bli tal om en andra dejt – även om du råkar ha ett tummat ex av ”Postverket” i din bokhylla. Men jag vågar inte ta gift på det.
Charles skrev om saker som fanns runt omkring honom. Det vill säga: Alkoholister, prostituerade, uteliggare, deprimerade dagjobbare, psykopater i chefspositioner, etc. etc. Han tog sin verklighet och skrev ner den. Och just detta är temat för min text idag: Man pratar om att gräva där man står, det är ett tips som ofta dyker upp när det ska pratas om hur man faktiskt gör för att skriva en bok. Bukowski gjorde det, men nu till saken: Hur många av dagens svenska författare gör det egentligen? Gräver där de står? Handlar inte varenda bok om nån seriemördare som går runt med bultsax och klipper fingrarna av folk? (Jag överdriver, jag vet, ditt hatmejl behöver inte uppmärksamma mig på det.) Folk skriver ju böcker om dysfunktionella familjer också, visst, men samtidigt så visar de upp sina egna perfekta vardagar på instagram, med resor till Thailand, i stallet med sina döttrar, på gymmet efter ett stenhårt nittiominuterspass när svetten rinner från den vältrimmade kroppen. DET är ju verkligenheten, INTE den dysfunktionella familjen.
Så här: Nu ska du få ett tips, kära författaraspirant. Kära redan etablerade författare och kulturpersonlighet, du får också det här tipset, jag är generös idag: Träna mindre, läs ochskriv mer. ELLER, om du vill gräva där du står, skriv då en bok om ditt perfekta liv utan några som helst skavanker. Välj själv, bara din text andas ärlighet och som att det finns någonting av dig själv i den. Detta saknar jag något oerhört när jag läser svenska författare av tjugohundratalet. (Gud, jag älskar att få generalisera.)
Tillbaka till Charles. Han sa: ”If you are losing your soul, and you know it, then you still have a soul to lose.”
Riskera mer, gott folk, riskera mer.
/Peo
Bukowski


Förlåt mig fader/moder, ty jag har syndat.

En före detta kollega till mig brukar säga att jag har fått mina döttrar för mina synders skull.
Mina synder: Jag spelade i ett band i många år, reste land och rike runt och livet var en fest. Det var sorglöst, om man så säger. Men kontentan är att jag hade så fruktansvärt roligt på den tiden (på andra människors bekostnad?) och nu har det blivit dags att inkassera straffet.
Straffet: Mina döttrar ska ut och leva sina liv, göra egna misstag, ge mig huvudvärk när de glömmer ringa hem om nätterna, och så vidare.
Jag har så svårt att fatta att jag ska ”beskydda” mina barn mer, bara för att de råkar vara tjejer. Vad är det för sorts missriktad kärlek? Det där skämtet om att farsan står med hagelbössa och vaktar på sina döttrars heder, jag tycker helt enkelt inte att det är roligt.
Hela världen är uppdelad i kvinnligt och manligt, det vet vi sedan gammalt. Debatten tar ju aldrig slut kring det ämnet och även om Sverige råkar vara världens mest jämställda land (är det så? jag vet inte, men jag har fått den uppfattningen) så innebär inte det att vi är i mål, långt ifrån. Jag längtar efter att mina barn, mina döttrar, ska ge sig av, ge sig ut i världen och ge mig huvudvärk. För att jag är säker på att de kommer att klara av det. För att jag är säker på att jag kommer att klara av det. Trots att de är tjejer.
Jag tycker att det är tråkigt att feminismen uppfattas som något ”kvinnligt.” Egentligen handlar det bara om allas lika värde. Och i det begreppet; allas lika värde, finns det plats för både manligt och kvinnligt, tänker jag. Debatten borde inte exkludera en endaste person. Och de jättearga männen som säger att feministerna är ”manshatare” har verkligen inte begripit ett dugg. Nej, det är inte manshat. Det är bara allas lika värde som diskuteras, det handlar om att inte ge något av könen tolkningsföreträde, att vi är jämbördiga. Vad är problemet? Varje gång mannen inte sätts i första rummet så är det manshat?
Vad har det här med en litteraturblogg att göra? Svar: Inte ett smack. Jag bryr mig inte ens om att försöka sy ihop det på slutet. Däremot tror jag att jag någon gång ska skriva en bok om de där synderna jag höll på med. Det kan bli rätt underhållande, jag lovar.
/Peo

Att bli inkallad som expertvittne. (Without having a clue.)

Så blev det fredag igen och precis som alla andra dagar så måste denna fyllas med innehåll. Fredag är numera min egna skrivdag, när jag stänger av telefon (och internet, om det inte är synonymer.se jag behöver komma åt) och så försöker jag producera 5 st. A4 text med högkvalitativ litteratur som inte en människa ska lyckas lägga ifrån sig när hen väl har fastnat. Jag tog mig an dessa fredagar med ambitionen att skriva lite mindre hårt de andra kvällarna, men det har visat sig att jag bara skriver mer. Och förhoppningsvis bättre, men det är svårt att avgöra när jag är mitt uppe i det.
Hur som helst så fick jag ett fint brev från en man som ligger i skilsmässa. Han hade läst ”Kärleken passerade här en gång” och hittade mirakulöst någon slags tröst i den boken. Jag blir glad för breven, men vet ärligt talat inte vad jag ska tillägga. Jag är ingen expert på området, har aldrig utgett mig för att vara det. Skilsmässa måste bara vara ett jävla helvete, tänker jag. Och så skrev jag ner det helvetet, som jag misstänker att det ser ut när korthuset rasar.
Tänker på den gången Tv4 kallade in mig som expertvittne. Det går att se om du klickar på länken här:
Bonusinfo: Jag har fått förbud att använda den ljusblå kostymen på rätt länge nu, eftersom jag exponerade den så hårt under lanseringsperioden av förra romanen. Men det var svårt att låta bli, jag kände mig som att jag gick omkring på franska rivieran och bara pratade känslor.
/Peo

tisdag 26 januari 2016

Ur arkivet.

Det som händer ute till havs, stannar ute till havs.

Jag arbetade i Provence-Alpes-Côte d’Azur som croupier. Hankade mig fram mellan hotellen, tog anställning en vecka här och där, var jag än fick jobb. Delade ut kort, snurrade runt hjulet på rouletten, såg hur familjefäder spelade bort hela reskassan, stirrade glädjeflickorna in i ögonen, såg allt det svarta och mörka, fick mina avlöningar i vita kuvert, alltid kontant, hade svårt för att stanna länge på en och samma plats, blev rastlös, orkade inte bli insyltad i stammisarnas liv, som de alla levde på casinona eller i barerna.
”Jag kan ge dig en längre anställning”, sa ägaren till Hotel de Nice Paris. ”Stanna hos mig.”
”Egentligen har jag tjänat tillräckligt med pengar för att gå ombord på en båt som tar mig till Sydamerika”, svarade jag. ”Kanske har jag sett tillräckligt nu.”
En helikopter flög över bukten, landade på helikopterplattan ute till havs på en yacht.
”Där”, sa ägaren till hotellet och pekade på helikoptern. ”Om du jobbar hos mig får du träffa de som har hyrt den båten. Du kommer att ha roligt, tro mig.”
”Fast jag vet inte om jag vill ha så roligt längre.”
Jag hade inte sett solen på flera veckor. När jag tittade i spegeln så kände jag knappt igen mig. Blek, ledsen. Alla croupierer såg ut på samma vis. Det var nästan som om vi hade en klausul i våra kontrakt att vi inte fick vistas i solen, att vi var tvingade att hålla oss undan, i skuggan, för att vårda våra genomskinliga ansiktsuttryck. Jag behövde något annat.
”Okej då”, sa jag. ”Om du tar mig ut till den där båten så är jag med.”
Hotellägaren sprack upp i ett stort leende. Samma kväll arbetade jag igen vid rouletten. Kulan gick runt, landade på siffror, gjorde enstaka spelare lyckliga. I gryningen när vi stängde kom en helikopter och hämtade mig. Vi landade på helikopterplattan. Jag klev ur.
Först kände jag inte igen mannen som mötte mig och hälsade med ett fast handslag. Jag tänkte att det var en bekant, någon från förr, någon jag glömt namnet på. Sedan kände jag igen honom.
Då fick jag en chock.

Man måste våga leva sitt jävla liv.

Nu tänker jag på Joakim i Halmstad. Han rakade håret på sidorna bakom öronen och ställde håret i en tuppkam rakt upp mot himlen den sommaren vi blev sjutton.
”Jag ska bli konstnär”, sa han.
”Okej”, svarade jag.
Vet ni? Jag trodde honom. Vi blev vänner på våren, båda kom från varsitt gäng med vänner som inte riktigt speglade de inneboende personligheter vi egentligen ville vara. En dag fann vi varandra nere på Östra stranden och började prata. Och vänskap uppstod, vi diskuterade plötsligt måleri, litteratur, musik osv. Vi slapp hänga med fotbollskillarna. Det fanns likasinnade!
Det var Joakim som sa åt mig att söka litterär gestaltning och ge fan i att jobba kvar på Duni Bilå. Jag körde truck på lagret och hatade alltsammans. Tjejerna såg inte åt mitt håll. Jag ville skriva en roman, men vad skulle den handla om? Fikapauserna var så tråkiga så att jag hoppade över dem. Joakim sa strunta i det, du har bara ett liv och så vidare och jag lyssnade på honom och gav mig av. Fint så.
Undrar ibland över Joakim. Är tämligen säker på att han inte jobbar på Duni. Men vet faktiskt inte ett smack om vad han gör. Har letat på nätet. Där finns inget. Men: Joakim, om du läser det här så säger jag tack för din spark i häcken. Förr eller senare sätter jag ditt namn på försättsbladet till en roman.
Sen har vi ju det här med konstnärlig drivkraft. Vissa människor har mycket av den, andra lite mindre. Det ena behöver inte vara sämre än det andra. Konstnärlig drivkraft är inspirerande, givetvis. Man måste inte använda den för att själv bli konstnär. Kraften i sig, den någon i din närhet utstrålar, kan bidra till något helt annat hos dig själv. Bygga ett torp. Göra en resa. Öppna upp för en kärlek.
Igår körde jag en gitarrlektion hemma med åttaåringen. Lilla snigel, Broder Jakob, etc. Men hon tröttnade fort och såg på mig med sina vidöppna ögon.
”Jag jobbar med eget material”, sa hon.
Joakim, återigen: Om du läser det här så kom hit och hälsa på. Du och åttaåringen skulle säkert ha en del att snacka om.
/Peo


En början och ett slut, på samma gång.

Jag avslutar året med att läsa ut ”Förtvivlade människor” av Paula Fox. Det är en mycket fin berättelse som handlar om – förtvivlade människor. Den titeln, vi som skriver kan döda för en sådan. Varje gång en författare hittar en sådan titel så skriver boken sig självt. Tänker jag.
Så jag börjar den här textlitanian med ett slut. Boken läste jag ut på självaste nyårsafton. Slog igen pärmarna. Satte punkt. Och visste att året slutade mycket gott. God litteratur har ju en helande effekt och tro mig, om man lyckas avsluta sitt år med en magnifik text så är det den man kommer ihåg. Spelar ingen roll att hyresvärden har vräkt dig, att det har regnat i månader och att du har hål i skosulorna. Det går att lura sinnet med hjälp av Paula Fox.
Ja, detta är alltså ett boktips.
Natur & Kultur gav under året ut ”Stoner” och ”Förtvivlade människor”, två romaner från förr som upplever en slags renässans i nutid. Det är bra. Jag hoppas de ger ut fler. Givetvis finns det mycket bra böcker från sextio- och sjuttiotalet, gärna från USA, som borde ges ut på svenska.
Nu går vi in i ljuset, tro det eller ej. Januari är fortfarande ung, men solen säger snart hej hej och så sitter vi där på trottoarserveringarna med våra glas rosé och böcker. Visst, jag romantiserar. Du som läser känner inte mig. Men jag är endast ytterst blygsamt ironisk. Det är min målbild just nu; en trottoarservering, ett glas och en oläst bok.
Vem tänker förse mig med den?
Just den här veckan blir det inte mycket läst, eftersom jag arbetar på text till det som kanske kanske kanske kan bli något längre. Jag har en deadline, tack för det. Utan deadlines riskerar det skrivande livet att flyta ut i en ocean av tvivel. Varför är det så mycket enklare att tömma diskmaskinen än att skriva ett halvt kapitel?
/Peo

måndag 25 januari 2016

Gräver i arkivet.

Du skall inga andra bloggar hava jämte mig.

Idag vänner, gästbloggar jag hos Debutantbloggen. Skriver om den romantiska debutromanen som vi har inom oss. Länk till det inlägget finns här:
Böcker har så långt liv, det tycker jag om. Fick en recension på ”Mannen utan ryggrad”, min debutroman, för ett litet tag sedan. Folk hittar den långt senare. Länk till den recensionen hittar du här:
/Peo

Bra musik att skriva till

Alla har sin egen medicin (som förhoppningsvis fungerar) för att få ner orden där de hör hemma. Bra skrivmusik är alltid ett hett ämne att diskutera med likasinnade. Vissa föredrar ju tystnad, men jag hör inte till dem. Vad jag har lyssnat till när jag har skrivit mina tre romaner är olika, jag slukar musik hela dagarna oavsett vad jag gör, men då och då fastnar jag för album eller artister som inte släpper taget, som följer mig genom ett helt manus. Sedan, när boken är klar, så är jag färdig med artisten också. Tack och hej.
Jag har satt ihop tre listor, som alla publicerades i samband med boksläppen. Länkar följer här nedan, om du behöver musik, eller är nyfiken på vad jag lyssnade på när jag skrev en viss historia:
Generellt kan jag säga att mitt musiklyssnade har förändrats rätt mycket sedan Spotify kom in i bilden. Från att ha lyssnat sönder enstaka album: (Exile on Main Street av Rolling Stones, Blue av Joni Mitchell, Sign of the times av Prince, Sparkle av Aretha Franklin) så går nu lyssnandet mer och mer åt att välja ut låtar från artister som jag aldrig lär mig namnet på. Albumen får stå tillbaka för bra låtar.
Förr var jag tvungen att resa mig upp från skrivbordet var tjugofemte minut för att vända sida på vinylen. Nu kan listorna rulla i timmar utan jag noterar dem, nästan. Jag älskar musik precis lika mycket som tidigare. Däremot är jag mer ombytlig numera. Men ovanstående tre listor innehåller det jag lyssnade på – och i viss mån fortfarande lyssnar på – när jag skrev böckerna.
Enjoy.
/Peo

Att krypa till korset.

Det här med research är ett jobbigt kapitel. Tänkte jag skulle prata lite om det idag. För eller emot? Tja, både och, gissar jag att de flesta skrivande människor skulle svara. Det är ju ett måste ibland. Och jag håller med, men jag är inte killen som sätter mig på Stadsbiblioteket och gräver i luntorna i veckor, för att få kapitlet rätt. (Men jag skriver inte historiska romaner heller, utan litar mest på de erfarenheter jag haft själv i mitt liv. Gräv där du står, etc…)
Men. Just nu gör jag för första gången i mitt skrivande liv ordentlig research, om en plats på jorden där jag förvisso har varit, men inte tillräckligt mycket för att kunna skriva riktigt initierat om den. Därför googlar jag, tittar på satellitkartor, mäter avstånd, läser artiklar, osv. Därför att jag anser att den här gången är det viktigt att det blir helt rätt. Då visar det sig att jag tycker det är rätt kul att slå upp saker, att lära mig nytt.
Här kommer det svåra: sedan är det dags att bryta mot all den där kunskapen, inte försöka briljera med den. En författare (jag är inte säker på att jag vågar erkänna mig till det skrået, det är därför jag pratar om ”skrivande människa” istället) som briljerar med sin kunskap blir ofta träig och ointressant. All text utgår från energi, i vart fall för mig. Resten är sekundärt.
Den här gången var det alltså på sin plats att slå i luntorna. Nu loggade jag in på Books & Dreams istället för att sätta igång att skriva idag, bara för att låta kunskapen sjunka ner inom mig, så att jag lättare kan kasta den överbord när det blir dags att få ner orden på det vita arket. Men research tycker jag även kan vara att läsa andras romaner, alltså relationsromaner, eller deckare också för den delen, i studiesyfte. Alltså, att göra research påenergin som förhoppningsvis flödar i texten.
Kommer ni ihåg Startpistolen av Claes Holmström? Den hade enorm energi, den boken. Många hatade den givetvis, eftersom den var så våldsam och absurd. Själv tyckte jag den var strålande och jag saknar Claes Holmströms skrivande något oerhört. Är det någon som vet vart han tog vägen?
Mer energi: Den store Blondino av Sture Dahlström. Jag gissar att många av er känner till Sture, han har ju till och med ett sällskap av litteraturälskare efter sig, som kallar sig för Sture Dahlströmsällskapet. Jag läste en hel del av Sture när jag var yngre, för att han skrev som frijazz, det var helt vansinniga berättelser som det var omöjligt att räkna ut hur det skulle gå i slutändan med. Sture dog runt milleniet, men han skrev en bunt fantastiska böcker som är väl värda att kolla upp.
Så, research kan se så olika ut. Det bästa rådet jag någonsin fick (för tusen år sedan), var attinte skriva, att åka ut i världen och träffa folk istället. Samla på mig erfarenheter, bra och dåliga. Men till och med jag måste krypa till korset och lära mig saker ur lärda böcker numera, även om jag planerar att kasta all vetskap över bord för att hitta mitt egna sätt att beskriva en plats på. Först resor sedan research, som vi säger bakom kulisserna.
Det är en djungel därute, kom ihåg det, gott folk.
/Peo

En kartläggning av författarnas rörelsemönster på Bokmässan.

Vi sitter på Bokmässan i ett provisoriskt fikarum bakom kassorna och trängseln. Det är jag och Erik.
Erik har medvind, han har nyss fått komma ut med en deckare på Det Stora Förlaget och spås en lysande framtid i Tyskland.
”Jag skiter i vilket”, säger Erik. ”Jag går bara runt på mässan och dunkar folk i ryggen.”
”Det är väl det alla gör?” svarar jag.
”Jo”, säger Erik, ”fast inte på samma sätt som jag.”
Sedan berättar han att han har köpt upp sig på ett lager gps-sändare som han fäster på folk som han dunkar i ryggen. När det är gjort så kan han följa deras väg genom folkhavet på Bokmässan på sin datorskärm (som vi nu sitter och glor på, båda två.)
”Men varför sätter du fast gps-sändare på folk? Är inte det väldigt integritetskränkande?”
”Jag kartlägger författarnas rörelsemönster på mässan. Fattar du? Jag kan sälja de här uppgifterna till skvallerpressen sen.”
”Du är galen, Erik. Hör du det? Galen.”
”Sluta nu. Kolla här”, säger han och pekar på skärmen. ”Här ser du hur John Erik Ajvide Lindqvist står och dricker billigt rosévin med Lena Andersson i Bonniers monter. Och här borta ser du stekarna på marknadsavdelningen på Forum, det är det här klustret med virriga prickar”, fortsätter Erik och visar på skärmen, ”de raggar på allt som rör sig.”
”Okej”, säger jag motvilligt intresserad. ”Vilka mer ser man?”
”Här står Henning Mankell och Katerina Janouch och pratar strunt.”
Hur nu Erik kan veta att de pratar strunt, det förstår jag inte, men det är inte lönt att be honom förklara.
”Och HÄR”, säger Erik och skiner upp, ”står Jan Guillou alldeles för sig själv och trycker i ett hörn hos Piratförlaget.”
”Har du till och med satt en gps-sändare på Janne?” frågar jag klentroget.
”Nej det har jag faktiskt inte”, svarar Erik. ”Men hans ego är så stort så han syns på skärmen ändå.”
/Peo

Kommer du ihåg när filmen var ifrån Hollywood?

Det var hennes tur att ringa, det visste vi båda.
Så unga och dumma och hopplöst förälskade, men regler var regler, det var I som behövde höra av sig för att det skulle bli någon slags jämvikt i trånandet. Jag låg på soffan och läste en fransk roman, regnet slog mot rutan och gjorde mig deprimerad. Hela världen var genomdränkt och grå och jag visste att om hon inte ringde snart så skulle jag gå upp i atomer.
”Jag vill gå och se en kärleksfilm med dig”, sa I när hon slutligen ringde.
Ja, herregud vad svarar man på det? Jag tog ett bad och strök en skjorta. Sedan gick jag rastlöst omkring i lägenheten tills det var dags att ge sig av. Vi sågs utanför biografen en kvart innan filmen började.
”Vad är det vi ska se?”
”Den heter Boys Don’t Cry och de säger att den är bra.”
Så det blev mörkt i biosalongen och jag brydde mig inte så mycket om filmen, det viktiga var ju att jag var där med henne och att vi gillade varandra etc. etc. Men det tog ett par minuter, sedan sögs jag in i handlingen, drogs med i den onda virvelstorm av elände som huvudpersonen skulle leva sig igenom och visst, det var en kärleksfilm, men kanske inte riktigt på det sätt som jag hade trott.
Boys Don’t Cry (Kimberly Peirce, 1999) handlar om Teena Brandon som vill leva sitt liv som man, och därför döper om sig till Brandon Teena. När han inte längre lyckas dölja sin bakgrund för omgivningen går det riktigt åt helvete.
Det är en fantastisk berättelse och kärlekshistoria, när Brandon träffar Lana blir de kära i varandra och inleder en relation. Ett litet problem dock: Lana tror att Brandon har en penis innanför jeansen. När sanningen uppdagas känner sig Brandons och Lanas vänner lurade och förrådda, och bestämmer sig för att straffa Brandon. Hårt. Det stora i den här kärleken är att Lana fortsätter att stå på Brandons sida, eftersom hon inser att hon har blivit förälskad i en person, snarare än i ett fysiskt kön.
Vi klev ut från biosalongen efter filmen och jag vet inte vem av oss som hade gråtit mest.
I:s mascara var utsmetad i hela ansiktet, så hon vann nog. Vi gick sida vid sida till busshållplatsen utan att säga ett ord till varandra. Bussen kom, vi klev på, åkte hem till henne. Ingen av oss orkade prata, vi var helt knäckta av det vi nyss sett. Hon bjöd på vin men det smakade inte. Jaha, det var den dejten, tänkte jag.
”Nästa gång är det jag som väljer film.”
”Det blir ingen nästa gång”, snörvlade I från sitt fosterställningsläge.
Fast så illa blev det inte. Vi har sett massor av film efter det. Men kanske ingenting lika dramatiskt som Boys Don’t Cry.
/Peo

Samtal nr. 1

Jag kommer att blanda och ge er allt möjligt på den här bloggen. En idé jag har, är att ibland låta andra människor komma till tals. Sedan jag började skriva, har jag träffat många bra och roliga människor i branschen. Vissa har blivit nära vänner, andra passerar mer flyktigt förbi. Jag kommer intervjua några av de här personerna under våren och publicera det här. Först ut är Marthina Elmqvist, som är knuten till HOI Förlag.
Detta ska inte uppfattas som klubben för inbördes beundran. Jag ställer lite frågor till människor jag anser har något att säga!
Vem är du och vad gör du?
Det seriösa svaret är att jag är att jag heter Marthina, fyller 35 i år och jobbar som marknadschef på Hoi förlag det mesta av min tid och sedan på övrig tid (läs: när man borde sova) jobbar jag med pr åt lite filmprojekt och annat inom den kulturella sfären. Det oseriösa svaret är att jag heter Queen Ofelia och är som en perfekt mix av Edina Monsoon i AbFab och Bridget Jones men med bättre smak i män och mindre fäbless för La Croix. Det beror helt på vem som frågar och när.
Vad förväntar du dig av 2015?
Riktigt mycket faktiskt. Allmänt hoppas jag att detta kommer bli ett år där kultur och litteratur på allvar kommer upp på agendan. Inte minst i ljuset av yttrandefrihetsdebatten som, tyvärr, inleder året. Men också ur aspekten om att vi (som i vi bokbranschen) måste se över hur vi inspirerar, stimulerar och uppmuntrar till läsning. Inte bara ger ut fler och fler böcker i allt snabbare takt. Vad vill läsarna ha? Vad vill de som idag väljer Candy Crush och Instagram-flödet före pocketboken på tåget ha? Vad vill de unga läsarna läsa? Och hur vill de läsa? Sådana saker.
Mindre allmänt så förväntar jag mig också ett nytt spännande år med förlaget (det blir mitt tredje) med en ny marknadsavdelning som vi är ganska unika om att ha. Detaljerna låter jag förbli osagda, men det är egentligen ingen raketforskning, bara ett nytt sätt att tänka, precis som vi brukar göra på Hoi. Det har varit under uppbyggnad under stor del av förra året och det ska bli spännande att få sjösätta det i praktiken nu.
Och på ett personligt plan ser jag extremt mycket fram emot maj, när jag ska få träffa och lyssna på Silvia Avallone som kommer till Internationell författarscen i Malmö. Samma månad som vi hoppas kunna köra Skånes andra bokmässa i Landskrona (den första gick av stapeln i december 2014 i Malmö). Och så Bokmässan i Göteborg i september så klart – men det är som vanligt – varje år. Jag hoppas jag får gå på middag med Akademien i år igen.
Ser du några litterära trender i manusskörden ni får in?
Två spår tycker jag är tydliga.Det ena är fler och fler svenska författare (vi jobbar idag uteslutande med svenska författare hos oss) som skriver crossover/YA/för unga vuxna. I alla genrer. En hel del i fantasy/fantastik-genren men lika många i roman/relations-genren. Yngres läsande tas på allvar mycket mer samtidigt som ”vanliga” vuxna läsare hittar hem i det här segmentet. Och det är tydligt att flera svenska förlag med denna nisch (Gillar böcker och Lavender Lit för at nämna två) har bandat vägen här. Det märks även hos oss.
Det andra är att man lyfter fram andra typer av relationer än de heteronormativa. Jag vill kanske inte sträcka mig så långt som att säga att detta är en ”Torka aldrig tårar”-trend, men i allt fler manus spelar samkönade relationer en allt större roll, utan att det för den delen är själva historiens fokus. Och det känns både viktigt och kul. Detta gäller både i YA och vuxenfacket.
Sen vill jag flika in en övergripande trend bland fackböckerna. Det är så lätt att man fastnar vid de skönlitterära. Absolut tydligast är att den personliga berättelsen är stark även i fackgenren. Självklart är det i de fall det handlar om rena självbiografier, men även när det gäller att belysa fackmässiga områden, gärna med lite svåra eller tunga ämnen, så är det personliga tilltalet och bakgrunden genomgående. Nu råkar jag vara lite av en nörd och ser en retrotrend till 70-talets realism (som ibland lite elakt kallades för ”bekännelselitteratur” eller ”diskbänksrealism”) men tittar vi på strömningarna i samhället i stort är inte 70-taket ideal speciellt långt borta. Om än i en modernare rock 100% fri från velour. Och det är lite coolt, måste jag säga.
Vill du lyfta några böcker som snart ges ut?
Döden ingen talar om är Ulrika Jannert Kallenbergs självbiografiska berättelse om hur det är att växa upp som barn till en pappa som tagit sitt liv och att ständigt leva i skuggan av döden, i skuggan av ett självmord. Inte bara ett gripande familjeöde utan också en bok som tacklar ett ämne vi har väldigt svårt att prata om.
En dröm från att dö är Emelie Kaléns skönlitterära debut och handlar om vintern då två ungdomars liv tar en oväntad riktning. Om en tafatt vuxenvärld som förtvivlat försöker hjälpa, ändå blir det fel. Om längtan efter att hitta sig själv och den riktigt stora kärleken. Vackert skriven YA med en vilja att spegla den psykiska ohälsa som många unga tampas med.
Undertryck är Niklas Lindroths psykologiska spänningsroman som utmanar våra sinnen om vad som är verklighet och det undermedvetna på ett fängslande sätt.
Och så Håkan Lindgrens twistade relationsroman Att raka en zebra som kommer få läsarna att skaka på huvudet och nicka igenkännande i samma andetag. På tal om olika typer av förhållanden…
Boktips? Varför?
Alla måste läsa Främlingsleguanen av Martina Montelius för det är den är både vacker, sorglig, ljuvlig, obegriplig och alldeles underbar precis som författaren själv. Det gäller dock att man som läsare släpper taget om den vanliga begreppsvärlden. Men är man redo för det så bjuder min namnet på en resa man sent ska glömma. I det lilla och i det stora. Och när man läs klart så kan man skynda sig till Teater Brunnsgatan 4 och se föreställningen Född ond med Johannes Brost och Eva Fröling som Montelius både skrivit och regisserat. Den är precis lika obegriplig, skruvad, sorglig och ljuvlig som Främlingsleguanen är.
Vill du trendspana framåt? Hur läser vi om 5 år? Hur säljs böcker om 5 år?
Det är väntat att skriva att vi om 5 år har nått den verkliga digitala revolutionen och att pappersboken då är död. Det har branschen harvat på om sedan millennieskiftet, more or less. Så det vill jag inte skriva. Jag tror dock att vissa format av pappersboken kommer försvinna och andra bestå. Genom denna enkla jämförelse med musikbranschen som är så populär: Vinlyskivan = originalutgåvan av pappersboken består och säljs till de som är fans/de som samlar/de nostalgiska läsarna. CD-skivan = pocketboken dör/utgår. MP3-filen = e-boken ökar och säljs genom alla möjliga kanaler, gärna streamat (som ju redan nu finns tjänster för).
Men mer intressant är att fundera på om läsningen kommer få en revolution de närmsta 5 åren. Kommer vi tröttna på smartphones som idag är det största hotet mot vardagsläsningen? Eller kommer bokläsning förpassas till samma museum som klassisk balett och teater – endast för dem som vill tillhöra den kulturella överklassen? Jag hoppas ju snarare på att det kommer bli trendigt att läsa, strunt samma vilket format, för ett är jag övertygad om, berättelsen är i högsta grad levande.
Övrigt?
Tycker du jag behöver BRE UT MIG MER? 😉 Tveksamt va? Fast jag vill flika in att alla bör läsa Peos tre väldigt fina böcker. Jag är halvvägs igenom ”Så länge du är min syster” och det finns formuleringar som en dag kommer omskrivas som klassiker även i denna. Ville liksom bara säga det!

0

OK, Tack Marthina. Imorgon är jag tillbaka med något helt annat.
/Peo

Vissa människor ska inte vara ihop.

Hon var en sån där som ville gå när det var tio minuter kvar av konserten. Bandet skulle precis komma in och göra sina extranummer och fortfarande hade vi inte fått höra vår låt.Då ryckte hon mig i armen.
”Du, vi går nu. ”
”Varför då?”
”Innan det blir kö i garderoben. Jag orkar inte stå i kön.”
”Men det bästa är ju nu?”
Det var något jag inte förstod, sa hon. Vi hade sett bandet i nästan två timmar, vad gjorde då tio minuter mer eller mindre?
”Men det är ju det tio sista minuterna?” vädjade jag. ”Det är ju då det är som bäst.”
Hon tog brickorna och gick och hämtade ut jackorna. Jag såg klart extranumren. Det var fantastiskt. Bandet gav allt. De spelade vår låt. Sedan rusade jag efter henne och hittade henne vid utgången med jackorna ihopknycklade mellan hennes korslagda armar. Jag tog min jacka ur hennes famn och vi gick bort mot bussen.
”Var det bra?” frågade hon.
”Ja det var grymt….”
Två veckor senare gick vi på fotboll. Vårt lag spelade och det stod 2-2 och matchen böljade fram och tillbaka och det var sju minuter kvar innan domaren skulle blåsa av. Vårt lag låg på med sina sista krafter.
”Du, vi går nu”, sa hon.
”Varför då?”
”Innan det blir kö vid utgången. Jag orkar inte stå i kön.”
Så då gick vi. Vi hann precis utanför arenan och jag tänkte att det spelar ingen roll, inget mer kommer hända, matchen kommer sluta 2-2 och så är det bra med det. Då steg folkets jubel. Något av lagen gjorde ett mål, men det var omöjligt att förstå vilket.
/Peo

Tack för modet jag fick, Jeanette.

När jag var yngre och läste Milan Kundera så var alltid hans böcker en anledning till att inte skriva några själv.
”Det behövs inte”, deklarerade jag. ”Hans böcker är perfekta och jag kan aldrig skriva något lika bra.”
Briljansen gav mig mindervärdeskomplex. Det var ju väldigt sorgligt, att litteratur som jag slukade, hela tiden sänkte mig. Gjorde mig liten och rädd.
Nu är det säkert tjugo år sedan jag läste något av Milan Kundera. Jag kan ärligt talat inte säga hur bra de där böckerna var egentligen, minns inte, det är inte viktigt. Poängen är att all kultur jag ägnade mig åt att konsumera gjorde en del av mig förtvivlad; det skulle inte gå att skapa något själv.
”Gör något annat”, sa P som jag umgicks mycket med på den tiden. ”Gör vad som helst, men skriv inte. Det kommer senare.”
Så fick det bli. Jag tog mig an stämplarna i passet, såg ett tiotal länder, fick chansen att spela in skivor och åka ut och spela dem. Det var bra, bättre än att sitta och jämföra sig med gamla gubbar som skrev erotiska tegelstenar.
Och sedan kom Jeanette Winterson.
Hennes briljanta texter var inte uteslutande som Kunderas. Hon skrev så att det sjöng och mellan raderna stod det kom in kom in du kan också och jag lyssnade på vad hon skrev. Här måste jag medge att åldern kanske hade kommit i kapp. Jag vågade vara människa, lite mer än tidigare. Så jag tänkte, jag kan också.
Men ändå, Jeanette.
Jag vet inte hur bra din svenska är, men tack.
/Peo

När din skomakare sätter hårt mot hårt.

Jag slirar runt i snömodden på Södermalm. Det är måndag och mörkret faller över hustaken. Jag är ingen snökille, tycker mycket bättre om när det är tjugofyra grader i juni. Men det är ju en smaksak, det där. Nu bor vi i Sverige och då är det ju vinter rätt ofta. Jag kan förbanna saltränderna som bildas ovanpå mina skor, men det spelar ingen roll i det stora hela. Och ut och röra på sittfläsket måste jag.
Min skomakare säger att han kan se hur duktig jag har varit på att skriva det senaste halvåret, beroende på hur  många snedgådda skor jag lämnar in för omklackning. Det är nämligen så här: ju mer (ju bättre) jag skriver, desto mer är jag också ute och promenerar, i timmar, halva dagar, halva nätter, för att samla eller skingra tankarna. Det går inte ihop rent matematiskt, jag borde sitta framför datorn hela tiden och inte göra något annat, men så  funkar det. Ju mer tid som går åt till att skriva, desto mer tid går åt till att promenera.
”Åh, nu har du inte varit så flitig”, säger skomakaren när jag lämnar in två par som behöver nya klackar.
”Det är faktiskt inte skrivkramp”, försöker jag. ”Det är så kasst väder och jag vill inte ha saltränder på mina skor.”
Men skomakaren – som känner mig – ser skeptisk ut.
”Nästa gång du kommer hit så vill jag att du tar med dig fyra par skor. Då vet jag att du har skrivit bra, vännen”, säger han.
Är han bara en god affärsman som ser om sitt hus? Eller älskar han böcker? Vem vet. Kanske både och. Nej, nej, nej, säger en av mina bättre vänner som jag tyvärr träffar alltför sällan.Varför säger alla människor alltid att det är både och? Kan det inte bara en enda gång få vara mer av det ena eller det andra?
Alltså, detta behov av att paketera världen som svart eller vit. Den lusten försvinner aldrig helt och hållet för många av oss, det tror jag nog vi kan vara överens om. Hur som helst, snön där ute i Peder Myndes backe, den påverkar mina promenader negativt. Jag kan inte pinna på som jag skulle vilja. Kommer inte upp i hastighet.
Jag vet, det här är nonsens. Förlåt mig.
/Peo