Tydligen blev man hård i magen av att röka för mycket brass. Det var det ingen som hade berättat för Staffan. Den sommaren han satte igång på allvar med att röka, fick han allvarliga problem med magen (bland annat) och spenderade timmar inne på toaletten tillsammans med sina Buster-magasin som var söndervikta och sönderlästa och gulnade. Han satte upp en glasruta mellan sig och verkligheten.
Jag lämnade honom där. Jag tog min hand ifrån honom och träffade en tjej istället och vi slutade bara umgås. Staffan valde brasset och jag valde kärleken. Eller vänta nu; när jag tänker på det så valde vi kärleken båda två förstås, bara på lite olika sätt. Hur som helst, Staffan satte sig på sin trimmade moped och försvann under gatlyktorna i sommarstugeområdet nere i Halmstad och jag tappade honom ur sikte för alltid.
Tills nu då. När jag kliver ombord på nattfärjan som ska ta oss mellan Trelleborg och Travemünde så står han där i vit skjorta och hälsar passagerna välkomna ombord. Han väger sjuttio kilo mer än sist jag såg honom och redan på den tiden var han störst. Han känner igen mig direkt och blinkar med ena ögat och tar mig åt sidan. Jag får hänga med upp på kommandobryggan och vi pratar om gamla tider. Dricker en kopp kaffe medan han manövrerar ut båten ur hamnen och styr ut på havet.
”Jag gjorde en del affärer” säger han ”som tog mig jorden runt flera varv.”
”Du ser ut att må fint.”
”Sen fick jag en chans att hoppa av och nu kör jag båt.”
”Är du någonsin hemma och hälsar på?”
”Nej” säger Staffan. ”Där finns bara dåliga människor och dåliga minnen.”
Jag sitter hos honom ett par timmar. Vi blir ensamma framför alla manöverspakar och blinkande lampor och givetvis frågar Staffan mig om jag vill styra och låna kaptensmössan och om jag vill röka lite brass med honom, nu när ingen kan se oss. Jag står över alltsammans och lämnar honom där uppe i sin ensamhet. Livrädd går jag ner i hytten och vågar knappt tänka på att en stenad kapten just nu kör oss genom vågorna och kanske krockar med ett annat skepp här ute i mörkret.
Lyssnar på en vaggvisa som tröst. Undrar vad det blev av tjejen från förr. Undrar vad det blev av mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar