söndag 18 mars 2012

Vän, fiende, partyproffs

Det finns ingen kalvkind i hela världen som kan rädda mig från den blick jag får från Morgan den kvällen jag berättar om boken. Då är det ändå jag som tar notan, men det spelar inte längre någon roll, Morgan är plötsligt omutlig och svart i ögonen. Jag försöker inte ens skämta bort det. Vi sitter på la Vecchia Signora och äter fantastisk mat till ingen nytta, inte nu när Morgan förstår vad allt det här handlar om.


”Hur illa är det?” frågar han mig.

”Hur illa är vad?” svarar jag.

”Talar du sanning i din bok? Vad säger du om mig?”

”Jag skickar dig manuset så får du läsa själv.”

Morgan torkar sig i mungiporna med servetten och lägger sedan långsamt ned den i knät igen. Det svaret lugnar honom inte. Vi är de bästa vänner sedan tjugofem år tillbaka och nu förstår han att jag har wallraffat honom hela tiden. Jag borde begripa bättre än att tro att det hela skulle gå att lösa över en tre rätters.

”Vill du ha kaffe?” frågar jag.

”Jag vill ha ditt huvud på ett fat.”

”Vänta åtminstone tills du har läst det jag skriver.”

”Inte en sekund längre. Sen kommer jag efter dig.”

Det går inte att avgöra om han skämtar. Jag tror det. Så måste det vara.

”Vilka fler hänger du ut? Cecilia, är hon med?”

”Ja.”

”Zack?”

”Visst.”

”Du är sjuk i huvudet. Inget är heligt alltså?”

Jag sjunker ihop. Han har rätt. Jag har sålt ut allt. Jag känner mig som ett skal.

”Men det är en bra historia” försöker jag.

”Klart det är. Det har det alltid varit. Men det betyder inte att du kan berätta den utan att fråga först.”

”Vad hade du svarat då om jag frågade?”

”Jag hade svarat nej så klart, ditt jävla as.”

”Så varför skulle jag fråga?”

”Det är inte poängen. Du har alla fel. Du är körd.”

Jag betalar och vi går ut från restaurangen. Jag kör ner händerna i rockfickorna och försöker skydda mig mot den iskalla vinden som går längs hela Skånegatan när vi kommer ner till Seven Eleven i hörnet på Nytorget. Jag är beredd på att aldrig mer få se honom. Min vän. Min fina vän.

”Vart går vi nu?” frågar Morgan mig.

”Va? Vill du fortsätta?”

Han spricker upp i ett stort leende.

”Klart jag vill! Om det här är vår sista natt för alltid så måste vi festa ut den grandiost.”

Jag vet fortfarande inte om han skämtar eller menar allvar. Han fortsätter:

”Jag menar, i morgon, när du har mejlat mig manuset och jag har läst femtio sidor, då är vi kanske dödsfiender i resten av våra liv. Så det är lika bra att vi hänger ihop i natt och gör det bästa av tiden vi har kvar.”

1 kommentar:

  1. Love it! Man fångar upp känslan perfekt i den här :D

    SvaraRadera