Tobias

Ditt sätt att rädda mig kommer jag aldrig att glömma.

Jag låg under täcket och skakade och ville riva bort den gamla huden och ersätta den med ny. Behövde bli någon annan än mig själv för att stå ut. Jag kunde inte se mig själv i spegeln, gardinerna var fördragna för att undvika reflektionen när jag klev upp för att gå på toaletten. Och jag minns att jag blev rädd när jag inte kunde gråta längre. Jag hade inte druckit vatten på två dagar och det fanns ingen vätska kvar i kroppen. Först då släpade jag mig ut i köket och drack en liter och kräktes direkt. Drack igen och den gången fick det stanna. Sen ringde jag dig.

Du hämtade mig i din skraltiga Volvo och körde ut mig till ditt lantställe som du hyrde av gubben som ägde alla fälten runt omkring. Hela himlen var grå och molnen hängde tunga av sin egen vikt. Du körde upp framför huset och gick runt bilen och öppnade på min sida. Tog in mig till en fåtölj och tände en brasa. Gav mig kaffe och vin och te och chokladkakor och lagade en indisk gryta som brände och gjorde ont i strupen. Och så lyssnade du på hur illa jag gjort mig själv. Hur jag gick emot allt som var menat mellan mig och henne och körde över det vackra som hade växt sig stort i själen. Utan att kunna förklara. Varken för henne eller för mig själv. Kanske bara för att se om det gick att förstöra alltsammans på så kort tid som möjligt. Jag var naiv när jag trodde att jag hade kontrollen över det onda.  

Jag tror vi satt uppe nästan hela natten och pratade där och då. Sedan somnade vi och det var iskallt under filtarna. Du ville att jag skulle låna fem filtar och det gjorde jag men inte ens det var tillräckligt. Jag klev upp tidigt och stirrade ut på det gröna och gråa. Lät dig sova ut medan jag lånade dina stövlar och tog en promenad i gryningen över fälten. Trampade i en komocka och tänkte att det där får du ta bort. Gick hem igen och hittade en ostämd gitarr i ett hörn. Sen väckte jag dig när jag spelade de där sångerna jag skrev precis innan sorgen blev till. Och du tyckte om dem och ville höra dem en gång till.

Och sedan grävde vi ett land till dig där du skulle odla grönsaker. Jag fick gräva hårdare än du, jag hade mer som behövde komma ut. Jag stod kvar och högg i jorden när du gick in och satte vatten på spisen. Armarna värkte men detta var viktigt, det förstod jag. Du visste vad du gjorde med mig. Och efter den koriandersoppan på eftermiddagen var min kropp lugnare och du sa att nu kan jag nog köra hem dig igen och så gjorde du det. Och jag öppnade fönstren och diskade upp och tvättade mina kläder. Och sedan skrev jag ett brev till henne.

Jag har aldrig kunnat tacka dig ordentligt eller säga det så att vi båda förstår vad du gjorde. Men du får den här texten av mig. Den är bara din. Om du någonsin läser det här så vet du vad det betyder.