Så Håkan, Thomas, Murat och jag sitter i mitt kök och käkar middag. Fyra gamla vänner som försöker komma ikapp varandra. Vem som sprang ifrån vem kan man inte säkert säga. Men nu är vi här och pressar ner lammstek med floder av franskt vin och killarna är riktigt på hugget och vill ut på stan och spänna sina muskler.
"Ligger Hannas källare kvar?" undrar Thomas. "Jag var där sist jag var i Stockholm".
"Nej det är nåt annat nu" svarar jag. "Det spelar ingen roll, vi ska inte dit".
"Jag träffade PO Tidholm på Hannas" säger Thomas. "Mitt livs ögonblick".
Vi står på lista nere på Strand. Spectrum spelar och jag har bestämt att vi ska dit.
"Är dom bra, dom där Spectrum?" undrar Håkan.
"Absolut" svarar jag. "Ett ackord i två timmar".
"Va?"
"Det funkar som en kuliss ungefär. Man behöver liksom inte stå och kolla".
Vi tar en taxi ner. Murat snackar golf med chauffören. Ingen av dem spelar golf men de tror båda att de gör den andra glad genom att konversera om det.
"Man kan verkligen inte tro att du är gammal fängelsekund" säger jag till Murat när vi kliver ur taxin.
"Du tar väl inte illa upp om jag tar illa upp?" svarar han.
"Jag tar illa upp om inte ni rappar på" säger vakten och lyfter undan repet och gör plats för oss. Håkan som har druckit för mycket ställer sig i givakt och gör honnör. Vakten ger Håkan order att ta en promenad runt kvarteret så får vi se sen. Vi andra går in och gänget är splittrat.
Bakom mig hör jag Håkan skrika åt oss.
"Jag kommer snart. Ska bara förbi Checkpoint Charlie här så ses vi".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar