Pensionsförsäkringen i bagageluckan

Så här är det:

Thomas ringer mig från västkusten och berättar att han och resten av killarna vill komma upp en helg och hälsa på. Dom bor kvar och jag har flyttat och egentligen har vi ingen kontakt med varandra längre. Det är femtio mil mellan våra städer och tiden har gått. Jag har inte varit så aktiv i relationerna så de har långsamt självdött. Dessutom står jag utanför facebook så den dörren är stängd. Men ett telefonsamtal går ju inte att värja sig emot så vi säger väl det: Thomas, Murat och Håkan kommer upp till mig och sover på soffan och på golvet och vi gör stan.

"Ska jag ha dåligt samvete?" frågar jag Thomas när jag möter honom och de andra på centralen.

"Ja det tycker vi" svarar gänget i kör. Det är lite tafatt stämning. Vi var riktigt nära en gång i tiden, hängde på fritidsgården ihop, satt i varandras pojkrum, cyklade ner hela somrarna till havet och badade tillsammans. Och så vidare. Och så vidare. Den närheten finns inte längre, går inte att återskapa. Thomas kör truck på ett lager och har gjort så sen han gick ut gymnasiet. Murat har suttit i fängelse. Håkan har familj och importerar klockor som han säljer på en internetsajt. Och jag bor i Stockholm.

"Synd att inte Martin kunde komma också" säger jag. Martin var gängets femte medlem. Ingen umgås med honom längre.

"Martin fick jobb hos ölkinesen" säger Murat.

"Vad säger du? Hos den där snubben som vi ringde mitt i nätterna och som kom körande med sin fula Fiat när som helst och öppnade bakluckan och sålde bärs?" Alla nickar. "Men vad gör han åt ölkinesen då?"

"Ölkinesen har expanderat. Dom sitter i varsin bil och kör runt i villakvarteren och säljer öl". Jag fattar ingenting. "Det är samma princip fortfarande" säger Håkan, "det är bara att ringa om man blir törstig".

"Men Martin läste ju filosofi?"

"Det finns något oerhört filosofiskt i att sälja öl till minderåriga" säger Thomas.

"Men ölkinesen hade inget ansikte" fortsätter jag. "Jag var rädd för ölkinesen. Det var bara ett hål där det borde ha suttit ett ansikte".

"Martin jobbar för honom i alla fall" säger Murat.

"Men har Martin något ansikte nu för tiden?" undrar Håkan.

Ingen kan veta med säkerhet.

"Jag skulle kunna handla från honom igen om det knep" säger Thomas.

"Jag kanske skulle kunna börja jobba för honom också, fast här i Stockholm?" säger jag.

"Så skulle du och Martin och ölkinesen kunna åka på konferens" fortsätter Thomas. "Vilka affärsresor".

"Det känns tryggt i alla fall" säger jag, "om det inte funkar här i Stockholm så har jag kanske ölkinesen att falla tillbaka på".

"Kolla bara så att han har tecknat kollektivavtal" säger Murat.