poste restante

Du lånade en bil av din farmor som hade sett sina bästa dagar. Bilen alltså. Din farmor gillade att jag sa så. Och hon sa åt mig att hoppa in och ta väl hand om dig. Jag fick inte köra för det var vänstertrafik. Och för att det var ett år senast som jag hade kört bil. I högertrafik.

När du körde iväg med oss så skämtade jag och sa att du skulle passa dig för din farmor var ett kap och jag kanske skulle åka på semester med henne istället. Dina läppar var underbara men helt slutna. Vad var det med dig? Du sa ju att jag fick komma och hälsa på.

Allting var tvärtom. Mot vad det borde. Jag hörde mig säga fel saker hela tiden. Jag såg dig tröttna. Inte ens orka. Vår första dag i bilen på det skotska höglandet borde ha blivit bättre. Men det var som vanligt; jag var fortfarande för ung och ville för mycket. Kunde inte hålla tyst och låta saker ske av sig själv.

Min räddning var solnedgången. När vi körde in i staden för att hitta rum för natten så låg solen på in genom rutan och gav mig en lyster som jag annars saknade. Jag kunde luta mig tillbaka och låta mina ögon, min hud och mitt hår färgas i solnedgången. Du såg det och kunde därför inte avfärda mig. Vi hittade ett bed and breakfast och packade upp och gav oss ut för att äta och hamnade i slang med en familj som gärna ville prata och dricka hela natten. Och de bjöd hem oss till sig och tonårsdottern stekte hamburgare och vi satt uppe i gryningen och såg ljuset återvända. Jag minns de sorgsna miljonkomplexen i förorten. Tänkte att till och med detta är vackert om jag får göra det med dig.

Vi körde bilen ut till kusten där landet tog slut och blåste nästan bort. Vi pratade om Camus fastän vi inte kunde. Och om att du behövde lära dig svenska. Fast du menade det inte och jag försökte att inte visa att det gjorde ont. Ibland höjde du musiken på bilstereon till smärtgränsen om det blev för tyst när vi körde. We did it all for love. Sjöng de. Vi kunde den låten utantill mot vår vilja.

Killarna på bensinmacken. De glodde på dig när vi tankade. Jag ville vara stolt men kunde inte. För vi var ju mitt emellan. Du var inte min heller.

Så gjorde vi några turistfällor, skickade ironiska vykort och såg samma saker. Fick samma språk. Det gick lättare och när du vände bilen tillbaka så undrade vi nog båda om vi ändå inte. Trots allt. Borde.

Jag hade en poste restante adress till ett kontor nära din lägenhet. När vi kom tillbaka från vår korta resa gick jag dit för att se om någon hade skrivit. Det var tomt. Och jag visste att jag höll på att ta det för långt. Mina vänner där hemma berättade något för mig genom att inte skriva till mig. Jag kunde stanna hos dig till ingen nytta eller åka hem och ta tag i allt jag flytt ifrån.

Jag kommer att sakna dig när du är borta. Du sa så samma kväll. Men jag har inte åkt ännu. Stoppa mig. Svarade jag. Jag hade en modig minut. Och sedan låg vi med varandra. Men du hindrade mig inte.

Det märkliga var att ingen människa i Sverige visste att jag befann mig i landet igen efter så lång tid. När planet tog mark var jag helt ensam. Jag kunde fortsätta att vara på resa. Eller ge mig till känna. Så jag stod och la i kronor i en mynttelefon på Odenplan och ringde. Ett år senare. Och en vän svarade och jag åkte dit och blev insläppt och berättade allt. Om olika länder och om dig.

En vecka senare ringde jag till dig för första gången. Jag var så stolt över mig själv. Jag ville visa dig att jag kunde. Att jag hade stegat upp på en redaktion och fått ett vikariat. Att jag redan hade flyttat till en etta på Marmorgatan i andra hand. Jag ville visa dig utsikten från den balkongen. Och att jag hade köpt en elgitarr och hade ett band. På en vecka.

”Jo jo” sa du och det ekade i telefonen när ljudet fortplantade sig i ledningarna, ”men vad ska du göra på riktigt?”