Morgonstånd i morgonrusning

Jag kastar mig in i min nya Audi och fastnar i en bilkö på väg till jobbet. Varje morgon samma sak. Jag vaknar av klockan som brutalt väcker mig. Och jag försöker slå sönder klockjäveln när jag stänger av den utan att lyckas. Redan där har jag byggt upp ett raseri inför den här dagen som det kommer att ta många koppar kaffe för att blidka.

Jag rullar över till min frus sänghalva och trycker ett morgonstånd mot hennes rygg. Varje morgon samma sak. Hon puttar bort mig och kliver ur sängen.

"Lite hjälp till självhjälp kunde man väl i alla fall få?" försöker jag. Men hon är borta.

Och sen kommer ungjävlarna och hoppar i sängen och drar av täcket och där liggger jag och får skyla mig bäst jag kan och som grädde på moset så har ungarna tjatat till sig en en hund som har rännskita och luktar stövel ur munnen. Det är verkligen ett succéliv jag lever.

Nästa gång jag träffar min fru är över mjölkpaketet vid frukostbordet. Småfolket spiller filmjölk som rinner ner på golvet. Hunden är där och slickar och min fot längtar efter att ge den en spark som får den att flyga över hela rummet. Min fru läser texterna på mjölk- och filpaketen som om de vore skvallertidningar; hon är okontaktbar och jag sitter ensam och ledsen mitt ibland familjen och hånler åt hela situationen.

"Morgonstånd är guld i mund" försöker jag. Men ingen reaktion.

Sen är det overaller som ska på motsträviga ungar och alltid måste någon av dem gå på muggen precis när vi ska ut genom dörren. Flera gånger har jag föreslagit att dom bara ska skita på sig i overallerna; försöker lura dem att det blir varmt och skönt om de gör det. Först då brukar min fru vakna till och ge mig onda ögat.

"Elefantsjuka i tredje benet. Har du hört talas om det?" frågar jag henne.

Och sen finner jag alltså mig själv bli sittande i en bilkö i min härliga nya Audi på väg till mitt arbete. Jag visualiserar kaffemaskinen som står där och ser mig själv trycka på espressoknappen fyra gånger i följd för att verkligen få tillräckligt med koffein för att kunna stå rakt upp. Runt omkring mig försöker folk snika förbi, tränga sig, skaffa sig minimala fördelar i trafiken som gör mig fullständigt vansinnig. Jag vet inte hur många långfingrar jag hinner dela ut en vanlig morgon. Men det är åtskilliga.

Vid ett rödljus på Sveavägen blir jag stående bakom en bil som är märkt med ÖVNINGSKÖRNING dekal. När ljuset skiftar till grönt så slinter föraren i den bilen på gasen och får motorstopp. Jag har precis börjat rulla och ser mig själv strunta i att bromsa. Det är så skönt att bara fortsätta rätt in i baken på den stillastående bilen. Jag markerar mitt missnöje, skulle man kanske kunna säga. Ingen blir skadad eller så. Det är bara en liten nätt knuff där bak. Kan man inte köra bil så har man ingenting på Sveavägen att göra.

Och sen kliver en biff ut ur bilen framför och går med bestämda steg mot min bil. Jag låser alla dörrar och hoppas att rutorna ska hålla. Jag sätter på mig mina solglasögon och försöker ignorera idioten som står utanför fönstret och stirrar på mig.

När jag startar min Audi igen och försöker backa därifrån så börjar människan att vråla utanför bilen. Herregud folk har verkligen ingen humor nu för tiden.