Minns hur du brukade gå ner på varje ny person som vågade visa sig i baren. De andra tyckte det var tragiskt, men jag var inte lika säker. Dina ögon tindrade för mycket för att jag på allvar skulle bli orolig. Kanske var det bara en fas i ditt liv, jag vet inte.
"Jag kör en Listerine och en vodkashot efteråt."
Själv tog jag milslånga promenader över hela staden, lyssnade på musik i lurarna och kapslade in mig själv. Blev nästan irriterad om någon ringde. Ville som vanligt vara ifred.
"Kan man säga att du hatar människor och jag älskar dem?" frågade du mig.
"Jag vet inte. Jag hatar inte. Men jag är inte säker på att du älskar heller."
"Jag har bara lätt att få kontakt med nya människor. Det är inte mer än så."
"Fast du måste ju inte göra det där. Du kan ju bara bjuda på en drink och tvinga dem att lyssna på dig en stund."
Alla mina skor blev snedgådda efter ett halvår, så mycket gick jag. Södermalm, Kungsholmen, City och så vidare. Det fanns inte en gata jag inte hade besökt, passerat, lämnat bakom mig. Allt var bara så meningslöst, jag hade verkligen inget bättre för mig än att gå. Och gå. Och gå.
"Du är för fan nihilist" sa du.
"Jag försöker sluta upp med det klädsamma självföraktet, det är allt."
"Om du är kvar här om ett år så ringer jag polisen. Eller klipper till dig."
Jag tittade på dig. En förväntansfull människa stod bakom dig och väntade på att du skulle se honom. Det var hans tur.
"Det samma" sa jag. "Du behöver också gå vidare."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar