Du läste böcker som en besatt och hoppades på det bästa. Alla andra vägar var stängda för dig. Du hade hankat dig fram i så många år på den breda vägen, den som alla tar, för att betala ditt hem, din konsumtion, dina barn, dina försäkringar och allt det där som du inte visste hur det hade hamnat i ditt liv. Du jobbade och betalade. Och hade en föreställning om att det var nödvändigt. Sedan kom Patricia Highsmith. Tjugo år för sent kom hon. Men ändå.
"Numera kan man leva tills man är 120" sa Kaj. "Ät Turkisk yoghurt."
"Turkisk Yoghurt och Fernet Branca" svarade du. "Man överlever på det."
Patricia Highsmiths berättelser förklarade ett och annat om litteratur. Det gick utmärkt att kasta alla fina ord överbord och bara koncentrera sig på en bra historia. Den var viktigare än allt annat och plötsligt började bitarna falla på plats. De litterära verkstäderna kunde dra åt helvete. Det fanns en egen röst långt där inne att ta hand om. Den hade varit försvunnen så länge, men långsamt vaknade den till liv och tog över.
"Sörj inte de boktkastade 20 åren" sa Kaj. "Se dem som utbildning."
"Det finns människor som inte ens är 20 år gamla som läser den här bloggen" svarade du. "Försök få dem att förstå det, grabben."
Det finaste av allt var att det inte längre spelade någon roll om hösten kom eller gick. Planen fanns där plötsligt och romaner skrevs bäst inomhus. En ny tid kunde börja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar