söndag 28 oktober 2012

Dold agenda.

Ingen skrattar längre när vi sitter runt sängen och alla de där slangarna är inkörda i din kropp för att få den att fungera. Maskinerna tar mycket plats uppe vid huvudändan, vilket gör att vi som är här och besöker dig får sitta i en halvmåneformation runt sängen. Jag önskar jag satt närmare dig och kunde stryka bort de där svettiga hårtestarna från ditt ansikte. Att ingen skrattar förresten; varför skulle någon göra det? Det har aldrig funnits något att skratta åt, inte som jag minns det.

Som slutet på en film du aldrig borde ha sett färdigt. Du skulle ha gått och lagt dig istället, filmen var inte värd besväret. Jag skäms när jag tänker på att jag är den som känt dig kortast tid av alla som besöker dig. Jag har kanske inte ens rätt att vara här egentligen. Det finns andra som gör mer anspråk på dig, trots att din kropp mest är ett skal, en behållare för en sjukdom, en container med avfall inuti sig.

Fick en chock när jag anmälde mig i receptionen och där satt en sköterska bakom disken som följde med mig hem två veckor tidigare. Två främlingar som sökte tröst hos varandra, bara det gamla vanliga. Vi blev förvånade över att se varandra där på sjukhuset.

"Du sa att du jobbade på en PR-byrå."

"Man säger så mycket när man har druckit" svarade hon.

Hade du varit vid medvetande, skulle jag ha berättat det för dig. Även om du själv hävdar att du är en katolsk präst som avlagt kyskhetseden (numera), gissar jag att historien skulle ha roat dig. Men de andra människorna här runt sängen vet jag inget om, kan inte avgöra vilka de är eller vilka de vill vara. Jag vet min plats, jag tiger, ingen tittar ens åt mitt håll. De struntar i att jag är där, eller vill i alla fall ge skenet av att de struntar i det.

Varför chockerade det mig att finna sköterskan där? Kanske därför att jag trodde att vi kommit längre i dessa dagar. Att vi hade slutat ljuga för varandra, åtminstone när det inte behövdes. Hon hade fått följa med hem i vilket fall som helst, även om hon hade varit säkerhetsvakt. Men människan blir aldrig bättre än så här, jag vet att det är precis det du skulle säga om du kunde. Människan har inte mer att ge, men vi gör vad vi kan för att dölja det.

På vägen ut från sjukhuset blir jag besviken när jag upptäcker att hon inte sitter kvar. Hennes plats är tom. Jag kommer ut på parkeringsplatsen. Har glömt var jag parkerade bilen. Minns inte ens om jag körde till sjukhuset, eller om jag kanske gick. När jag fick beskedet på telefon så släppte jag allt jag hade för händerna. Det blev grått. Svart. Rött. Varför satt hon inte kvar? Jag bestämmer mig för att besöka dig redan i morgon igen, med dold agenda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar