onsdag 10 oktober 2012

Skön rockstjärna

Och de sköna rockpapporna lämnar sina barn på dagis och om något barn gråter så har de all tid i världen att stanna kvar på gården och trösta, tills barnet är glatt igen, för de är sköna rockpappor med all tid i världen. Just den morgonen har de all tid i världen och fröknarna som står runt omkring, beredda att ta över när som helst, som om den sköna rockpappan kommer att tappa sitt barn i asfalten och fröknarna räknar med det, de är beredda, de tindrar runt den sköna rockpappan, men han klarar sig galant, inga problem, barnet gråter färdigt och springer sedan lycklig iväg och leker med sina kompisar borta i klätterställningen och fröknarna tycker att den sköna rockpappan är så himla fin som stannade kvar och tröstade färdigt. Så borde alla pappor göra, tycker de. Och just den här morgonen kunde rockpappan göra det, men det är bara ett problem som fröknarna glömmer, och det är att den sköna rockpappan inte kommer att kunna lämna eller hämta i morgon, för då är han i en annan stad och ska spela och sedan är det ännu en stad efter det och sedan är det ännu en stad efter det och så där håller det på. Så den sköna rockpappan med de snygga blåjeansen och kedjan som går mellan jeansen och plånboken i bakfickan, han lämnar sitt barn två gånger i månaden när han råkar vara i Stockholm och har all tid i världen att göra det. Resten av tiden lämnar och hämtar mamma. Fast det är ju inte den sköna rockpappans fel, det är inte han som har skrivit reglerna, det är så här det ser ut i samhället och snubbarna som kommer rusande i kostym med sina gråtande barn och bara lämnar över dem till närmaste fröken - en fröken, ingenting annat - och sedan rusar iväg till sina kontorssysslor och viktiga möten och presentationer, de är inte lika sköna, de kan aldrig bli sköna rockpappor och så vidare och så vidare.

Spotify ställde till det för oss alla. Plötsligt hade vi inga inkomster längre utan fick ge oss ut på vägarna gång på gång för att få ihop till hyran. Vad skulle vi göra? Det är inte vi som har skrivit reglerna. Oktober-Stockholm ligger krispigt under mina fötter och jag gör den vanliga promenaden bort mot Odenplan och undviker blicken hos varje stressad pendlare som är på väg mot sitt, jag kommer aldrig få redan på vad det är, jag vill kanske inte veta, men herregud, men herregud, säger min fru, om du ska kunna skriva ännu en bok så måste du vara nyfiken! du måste vilja veta vart alla är på väg för det är exakt just det du måste berätta. Men jag ringer upp alla jag känner i rockbranschen från förr och säger hej finns det något ledigt jobb som gitarrist hos er eller kan jag bara bära era förstärkare eller åtminstone få komma ner i replokalen och kolla när ni repar och killarna säger tiderna är annorlunda, det är inte som när du höll på, vi är sköna rockpappor nu med familjer, vi har skurit ner på spriten och vi söker alla kompmusikerjobb bakom någon yngre förmåga så vi kan fakturera våra fyratusen per kväll och vara hemma lite mera, vi har inget jobb åt dig.

Okej okej okej, säger jag till Glasburen när vi sitter framför spritberget på Tranan, så vad är meningen med alltsammans? Men jag får inget svar. Glasburen kan inte svaret på den frågan. Min högsta dröm här i livet är att en gång, bara en gång under min levnad, få vara en skön rockpappa. Så säger jag till honom. Han skakar misstroget på huvudet. Min högsta dröm här i livet, är att du en gång, bara en endaste gång, beställer in två gin & tonic till oss och håller käft. Så säger Glasburen till mig.

2 kommentarer:

  1. Så jäkla skönt skrivet! :)

    SvaraRadera
  2. Bäst som alltid!. Tänker på Jocke Berg när jag läser denna text....;) kram!

    SvaraRadera