Toast.

Som när du vände upp och ner på brödrosten och skakade ut alla smulor som legat där i flera år och ruttnat, vidbränts, glömts bort. Det bildades en driva av äckligt gammalt bröd i diskhon och du stod och stirrade på det utan att kunna gå därifrån. Till sist öppnade du upp kranen och spolade bort det och det var i sista sekunden, för kräkreflexen hade börjat arbeta, hade du väntat lite till så hade du inte kunnat hålla det tillbaka.

"Jag kommer tillbaka och hämtar resten senare" sa han.

En resväska. Sin rock. Låskolven i dörren klickade till när han stängde om sig och var borta. Du var ensam med dina brödsmulor och ditt självhat. Och ändå var det bättre än att han var kvar. Allting var ännu värre när han var kvar. Så. Nu var det som det var.

Dina ögon anpassade sig till hans mörker. Så hade det varit i alla år. Det var hans lagar som gällde. Hans humör. Hans cirkel av vänner. Hans självcentrering. Först han. Sedan ingenting. Sedan han igen. Sedan du, möjligen. Om det var fullmåne.

Telefonen. Signalen. Att du svarade. Din far. Som sa att det var dags att rycka upp sig. Att det inte gick att trösta dig om du inte ville bli tröstad. Hur du inte orkade förklara någonting. Att detta var de första sekunderna på ditt nya liv. Liv. Hjärtat i bröstkorgen. Bevisligen bultade det. Kanske kunde det betyda något längre fram.

Det var hans brödrost. Det slog dig plötsligt. Du gjorde ren den, men han skulle komma och hämta den senare. Du slog på tv:n. Blev sittande i soffan. Ignorerade att du var hungrig. Fast sedan tvärtom; du blev sugen på en rostad macka. Det fanns vitt bröd i frysen. Du tog ut en skiva och stoppade ner den i brödrosten. Stod och väntade. Tänkte att du skulle köpa en ny brödrost när den här var hämtad.