Har slutat titta dig i ansiktet. Ditt leende hänger inte ihop med dina ögon. Något går förlorat däremellan, men det är svårt att beskriva exakt vad det är. Jag gör mig inga illusioner i alla fall, vilket jag själv ibland berömmer mig för.
Mjölken är slut och jag borde resa mig upp och hämta ett nytt paket ur kylskåpet. Jag är i och för sig inte säker på att någon av oss har handlat ny. Visst skulle jag kunna fråga dig innan jag reser mig upp, men det känns säkrast att låta bli. Man vet ju inte vad man kan få för svar. Det känns också säkrast att bara sitta kvar. Inte lämna stolen, inte nu.
När jag sprang i Karlbergsparken igår stötte jag ihop med hela AIK:s startelva som var ute och joggade. När de hade sprungit förbi, vände jag om i femtio meter och sprang med dem i tåget. För ett kort ögonblick kände jag mig delaktig. Sedan förbjöd hjärtat mig att fortsätta; det sprängde så hårt i bröstet och hotade mig med att ge upp under trädkronorna. Jag föll ner på knä och spottade blod.
Egentligen borde jag väl berätta den lilla anekdoten för dig. Du skulle ju egentligen tycka om att höra den. Men du har fastnat i nya skivan av Taken by trees och sitter uppflugen på din stol med Svenska Dagbladet och en grandios kopp kaffe som aldrig verkar ta slut. Hur gör du för att få kaffet att räcka så länge? Det är verkligen en av dina paradgrenar. Jag har ägnat ett halvt liv åt att försöka knäcka den gåtan.
Så klär jag på mig. Ljudlöst. I vår garderob. Väljer mellan ljusblå skjorta och kavaj, eller kanske bara en tjock tröja eftersom det ändå är söndag. Hunden står och flämtar vid mina knän. Jag drar på mig din jacka och kopplar hunden. Gör mig redo för att gå ut med den. Eller om det är hunden som går ut med mig, jag vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar